Dåligt samvete över sneda äppelträd kan vara historia

När det är mycket att göra så är det alltid någonting som blir lidande, något som man aldrig hinner med eller där skötseln blir eftersatt. Ett av mina dåliga samveten är våra ympade fruktträd. I produktion och hos alla duktiga trädgårdsamatörer binds de upp till raka stammar som stolt bär upp kronan. Men jag har lyckats skapa stammar med både knyck, krök och andra former. Anledningen har varit att jag aldrig velat binda dem hårt till stödkäppar eftersom det så lätt kan bli risk för strangulering, strypning, om man inte återkommande ser till att uppbindningen inte sitter för hårt. Väntar man för länge kan uppbindningen ha börjat skava eller i värsta fall växa in. Så i brist på tid har de fått växa alltför fritt. Men det kan visa sig vara historiskt korrekt.

p1010870I Karin Hallgrens avhandling En kåhltäppa eij at räkna, 2016, återger hon vad den fiktiva bonden Håkan säger om fruktträdens form i boken En wälmående bonde från 1789. Han skriver att böndernas fruktträd ofta var krokiga och inte såg ut som de som växte i högreståndsmiljöerna. Karin har också ett exempel från provincialschäfern Johan Barck i Malmöhus län 1759 som klagar över hur illa bönderna skötte sina fruktträd.

Så nu får det dåliga samvetet över hur snett träden växter i fruktträdgården vid torpet vara historia, för nu är det historia.

Pelargonen som vi kallar Veronica

pelargon-veronica-099-kopia

Vad är det här för sort? Pelargonen som har enkla ljuslila/rosa blommor har vi fått av en praktikant vars mormor skänkte den vidare i släkten. Hör av dig om du vet vad den heter.

Är det någon som känner igen denna pelargon och vet vad det är för sort? Vi fick den av en praktikant 2002 eller kanske något år senare. Hon berättade att den hade gått i arv bland kvinnorna i hennes släkt. Tyvärr så hittar jag inte henne idag så jag kan fråga lite närmare om hennes pelargon. Hon hette Veronica och vi har kallat pelargonen för det i alla år.

Det är en skönhet, denna pelargon med enkla, jättesöta ljuslila-rosa blommor, men tyvärr så är den inte lika söt i tillväxten.  Jag tycker att den är svår och den trivs inte i mina händer. Sticklingarna vill inte ta sig, den liksom kroknar när det är fuktigt väder och den tillväxer inte ordentligt. Nu har vi bara ett litet exemplar kvar i vår levande samling av växter som kämpar på.

Så jag skulle bli väldigt tacksam om någon kunde hjälpa oss med vad den heter och vad det är för sort. Och ännu tacksammare vore vi om någon kunde tala om för oss att den finns att få tag på, hos någon pelargonsamlare i landet kanske. För jag vill inte sitta här med det enda exemplaret.

Vi har plockat fram grenmöbeln

Nu har vi börjat! Utropstecknet ska visa att det här är något som vi tycker är riktigt, riktigt roligt. Igår tog vi nämligen fram grenmöbeln och började på arbetet att åter få den till en respektabel trädgårdsmöbel à la slutet av 1800-talet.

Grenmöbler gjordes av knotiga grenar i ek. Naturligt under en tid när man svärmade för naturen. Enligt Anna Lena Einarssons bok Trädgårdens möbler så fanns dessa rustikmöbler redan på 1700-talet, men det är runt sekelskiftet 18-1900 som de syns som mest och saluförs i postorderkataloger. Oljade och fernissade så kunde en soffa hos det göteborgska varuhuset Ferdinand Lundqvist 1933 kosta 22.50.

dsc_4057

Grenmöbler gjordes av knotiga grenar i ek. Runt sekelskiftet 18-1900 syns de som mest och saluförs i postorderkataloger.

Vi lyckades ropa in vår möbel på en auktion för något år sedan och det var en bra dag på jobbet när den äntligen kom hit och vi kunde provsitta den. Den visade sig vara förvånansvärt bekväm. Jag hade nog trott att någon gren skulle sticka ut och skava, men inte. Det var bara en tjock cigarr och en konjak som fattades så hade bekvämligheten varit perfekt.

Orangörskurs del 2 och 3 – fruktbärande kurs avslutad

Förra gången jag skrev om orangörskursen var 6 oktober efter den första delen på Gunnebo slott. Nu har vi fått våra intyg efter avslutad kurs och det är bara att konstatera att det här var riktigt, riktigt bra och väldigt roligt att få sitta i skolbänken igen.

Utbildningen har varit uppdelad i tre delar, del två gick av stapeln i Uppsala, i orangeriet i botaniska trädgården i november. Fick höra historien om trädgården, plus att det blev mycket växtskydd med fenomenala Maj-Lis Pettersson liksom praktiska erfarenheter från Erik och Joakim som arbetar i trädgården. Det största, och unika, med orangeriet i Uppsala är att det har lyckats med det som inte många andra har lyckats med – nämligen att vara ett orangeri fyllt med övervintrande växter i en obruten kedja sedan det invigdes 1807.

Del tre i utbildningen innebar en studieresa till Tyskland nu i januari för att enbart titta på orangerier och gotta oss i citrusväxter och annat grönt. En riktig de luxeresa för intresserade trädgårdsmästare. Vi fick se stora (!) pampiga orangerier, med medföljande slott och parker, och stora citrussamlingar. Guidade blev vi av trädgårdsmästarna på plats som frikostigt bjöd på sin kunskap.  Vi tittade på olika sorter av citrus, på jordblandningar och gödning, på beskärningsarbetet som var i full gång, trängdes i de gamla ugnarna, fick se gamla fotografier på uttag och rangering i parken, kollade uppbindningsanordningar, olika krukor, luftluckor med mera och imponerades av storleken på orangerierna och de välskötta träden.

Orangör var den finaste av titlar bland trädgårdsmästarna. Med det följde också ett stort ansvar för de dyrbara växter de hade i sin vårdnad. De skulle få dem att överleva i en konstruerad miljö, styra klimatet så det passade alla arter med den tidens teknik, plus få dem att grönska och bära frukt. Orangörerna skötte och vårdade juvelen i trädgården.

175-meter-orangeri-i-oranienbaum-dsc_0858

175 meter orangeri vid Oranienbaum.

citrus-i-orangeriet-i-grossedlitz-dsc_1321

Citrus i orangeriet i Großseidlitz.

citrus-i-orangeriet-i-grosssedlitz-dsc_1332

Citrus i orangeriet i Großseidlitz.

citrus-i-oranienbaum-dsc_0800

Citrus i Oranienbaum.

citrussamlingen-i-orangeriet-vid-schloss-seehof-dsc_1100

Citrussamlingen i orangeriet vid Schloss Seehof.

erik-i-orangeriet-i-botaniska-tradgarden-i-uppsala-dsc_0281

Orangör Erik i orangeriet i botaniska trädgården i Uppsala.

marmelad-fran-egen-skord-fran-orangeriet-vid-schloss-seehof-dsc_1052

Marmelad gjord på den skördade frukten i orangeriet vid Schloss Seehof.

orangeriet-vid-grosssedlitz-dsc_1277

Orangeriet vid Großseidlitz.

orangorsgruppen-2017-utanfor-orangeriet-i-grossedlitz-dsc_1282

En nöjd orangörskurs 2017 utanför orangeriet i Großseidlitz.

oranienbaum-dsc_0766

Oranienbaum.

vi-blev-lite-bortskamda-dsc_1055

Specialmeny för orangörskursen på Schloss Seehof.

Råglosta. Eller: Vad ska man med ogräs till?

Härom veckan satt vi och gnuggade småaxen i vipporna på råglosta-kärvarna, som jag skördade i rågåkern hösten 2015. Med fingrarna fick vi loss kärnorna, som hos råglosta inte lossnar av sig själv. Råglosta är alltså inte detsamma som en sorts råg, utan ett ogräs med ”råg” i namnet på många andra språk också, helt enkelt för att det oftast förekom i den höstsådda rågen.

Det ska nog till en museibonde för att bli glad när en hittar ogräs i åkern! Mitt under skördearbetet med lie, och bindning av kärvar för hand, såg jag något spännande: ett ”råglångt” halmstrå med en väldigt annorlunda vippa, lite som havren ser ut, med där havren har några enstaka kärnor satt det som ett helt litet ax med stora frön. Väldigt olik råg egentligen, men med samma färg och längd på strået smälte det in fint i grödan. Och i en enda planta fanns det mer än hundra frön, säkert ett par hundra!

raglosta-fotokarinsandberg

Råglosta, Bromus secalinus, vippa med småax. Foto: Karin Sandberg.

Ser du en ser du lättare flera. Det fanns ju lite överallt, denna gäst i rågåkern. I bakhuvudet fanns det någonstans det där namnet, råglosta, en starkt hotad art idag när ogräs motarbetats med många metoder i många, många år. Så jag sprang före min kollega som gick med lien, och drog upp dessa plantor för att sätta i egna kärvar (två stora kärvar blev det!). Precis som en vanlig bonde vill jag ju inte ha för mycket ogräs i grödan, men nu var denna åtgärd mest till för att skydda rariteten, faktiskt!

Hur hade den kommit till vår åker? Jag hade ju inte sett den här på Vallby friluftsmuseum tidigare. Det kan ju räcka med en planta för att ge upphov till frön nog för den förekomst som var på åkern där och då. Enstaka plantor kan gå obemärkta förbi, förklädd till den gröda en har sått. Hade jag, genom att odla upp marken i backen nedanför bondgården, väckt liv i jordens fröbank? På gamla kartor syns det ju att det varit åker där tidigare, även om bara gräs fått växa där i många år innan backen nu åter fick bli åker. Eller hade det följt med rågutsädet jag skaffade för några år sedan? Jag lutade åt det senare eftersom råglosta inte fanns alls i höstvetet, som växte alldeles bredvid, i samma backe.

Lite efterforskningar visar att råglosta alltså inte släpper de mogna fröna av sig själv, utan de följer med råggrödan till tröskningen och hamnar i sädesbingen tillsammans med rågkärnorna. Frön som blir kvar på plantor på åkern, gror oftast direkt om de kommer i fuktig jord (ingen ”groningsvila”, alltså), oavsett hur djupt de hamnar.  Eftersom åkern vanligen plöjs efter skörden, kommer de fröna ned så djupt (10 – 20 cm) att de nya plantorna nästan aldrig orkar upp till ytan. Och råglostafrön som inte grott dör i jorden inom något år. Alltså sprids den så gott som uteslutande med utsäde. Ja, då var det mysteriet utrett!

14333195_1085301614840666_3306541112623056675_n

Kärvar på tork. Foto: Katarina Frost.

I takt med att tekniken för att rensa bort ogräsfrön från utsädet blivit bättre har allt färre råglostafrön blivit sådda på lämpligt djup för att överleva. Men de plantor som gör det, övervintrar precis som råg, och mognar samtidigt som rågen nästa höst. Förr var råglosta så vanlig att det ibland kunde utgöra upp till en fjärdedel av skörden. Inte så välsedd, eftersom den ger en besk smak till brödet, och ger en tungjäst deg, men i tider av missväxt kan det ha varit tacksamt att åtminstone råglostan trivts i det annars glesa rågbeståndet! Det anses att råglosta varit föremål för odling för flera tusen år sedan men att den senare i tiden blev mindre önskvärd. Och nu är den alltså starkt hotad och det finns åtgärdsprogram för att bevara den så den inte ska dö ut!

Så kommer det sig att vi sitter och samlar ogräsfrön en fredag eftermiddag här på museet. Jag tror att det finns tillräckligt av råglosta i det vanliga rågutsädet, eftersom jag inte plockade bort riktigt alla från åkern (det hann ju bli några rågkärvar innan jag upptäckte ogräset), och för att vi inte rensar utsädet så effektivt. Men om det skulle vara ogynnsamt för råglosta i nästa rågodling här, kanske för att rågen blir riktigt tät och fin, så har jag nu en egen fröbank att ta till för att hålla liv i historien om råglosta! En kulturgärning så god som någon annan. Eller besk! 😉

Museibonden Ulla

Drivsyrener efter knoppvila

Tenngjutaregården flyttades till Vallby friluftsmuseum 1922 från centrala Västerås. Vid slutet av 1800-talet bodde familjen Barklund i gården. I uppteckningar efter dem berättar de bland annat om de vita syrenerna som de pyntade salongen med till jul. Att driva syrener och andra växter i blom på andra tider än de naturliga har alltid lockat människan, och för trädgårdsmästaren har det varit en viktig inkomstkälla. Men för att det ska fungera måste knoppvilan ha brutits.

dsc_9872

Drivning av syrener under glasklocka. Knoppen orkade inte gå fram, men vi får göra nya försök.

När vintern närmar sig går växterna i vila, i alla fall i vår del av världen. Det är ett sätt att skydda sig mot den kalla vintern. När nattlängden ökar påverkas växtens innehåll av hormoner och sockerarter. De förändras för att kylan inte ska skada växten och knoppvila inträder. För att bryta knoppvilan behövs en köldbehandling. De hormonella processerna i växten som styr vilan upphävs vid låga temperaturer, under cirka fem plusgrader. Hur många temperaturtimmar under +5 som behövs, varierar mellan olika växter. Det är detta som gör att du inte kan driva syrener till blom i september, men till jul kan det fungera bra, än så länge.

Driva växter i blomning eller till skörd utanför deras naturliga cykel har varit ett sätt för trädgårdsmästaren att förlänga sin säsong, och öka sin inkomst. I Nils Sonessons bok Handbok för trädgårdsodlare från 1926 går det att läsa ingående om drivsyrener, både i kruka och som snitt. Bland de sorter han rekommenderar för tidig drivning finns två som ännu finns i handeln Andenken an Ludvig Späth, mörkt purpurröd och Madame Lemoine, vit och dubbel.

Kan de drivna vita syrenerna hos familjen Barklund till jul ha varit den rekommenderade Madame Lemoine? Den fanns med i priskuranterna från Västerås trädskolor vid den tiden. När museet 2001 hämtade växter från tomten på Åsgatan i Västerås, varifrån stugan hade flyttats som nu visas som kolonistuga på Vallby, fick vi med oss en vit syren som stod uppstammad bredvid grinden in. Under många år var detta bara en vit syren, tills jag genom kameralinsen insåg att det var en dubbel sort.

Så kanske kan den dubbla vita syrenen från Åsgatan i stan, nu växande vid kolonistugan på museet, drivas till blom för att förgylla salongen i Tenngjutaregården till nästa jul.

vit-dubbel-syren-fran-asgatan-kolonin-dsc_6344

Fram till 2001 stod denna uppstammade dubbla vita syren vid ingången till stugan på Åsgatan i Västerås. Nu är både stugan och syrenen flyttade till museet. Kanske är det sorten Madame Lemoine?

Om sallat – ”gräs äter jag inte”

I en akademisk avhandling under Linnés presidium 1756 ”Om salladsväxter” går det att läsa att ”Då emellertid Lactucan ger föga näring, uppskattas den mest hos oss av personer med ett stillasittande liv. Bönder och bärare återigen förakta den djupt. Därför svarade också, som det berättas, en bonde som var bjuden till måltid av sin herre, då man serverade honom sallad: ”Tack skall du ha, gräs äter jag inte”.”

Anledningen till att jag grävt i salladen beror på lite självrannsakan. I somras fick jag frågan varför vi visar en hel bädd med sallatssorter i skolträdgården – ”för sallat var väl inte vanligt hos bönderna?”. Det är en berättigad fråga eftersom det är vid en gammal byskola vi odlar och visar sallat. Anledningen är att vi valt att i skolträdgården visa den mångfald av sorter som fanns fram till årtiondena efter sekelskiftet 1900, som kontrast till 1950-talets ”enfald” som vi visar i kolonistugans trädgård. Därför hittar man bland annat huvudsallaten Deer Tongue från 1740, plocksallaten Black Seeded Simpson från 1850 och plocksallaten Royal Oakleaf som omnämns redan 1686 i skolträdgården.

plocksallat-black-seeded-simpson-p1000167

Plocksallaten ‘Black Seeded Simpson’ från 1850. Spröd och saftig, klarar torka och hetta skriver Runåbergs fröer.

För något år sedan letade jag efter lokala källor för att se om vi kunde bli mer lokalhistoriska i skolträdgården. Läste bland annat Fredrik August Ekström som skrev den första trädgårdshandboken för folkskolan på uppdrag av Westmanlands Läns Hushållnings-Sällskaps Förvaltnings-Utskott, Trädgårdsbok för folkskolan, folkskolelärare och allmogen, 1855. Ekström var lärare vid Stjärnviks skola i Gunnilbo socken. Han nämner två sorter av sallat, grön steinkopf och gul berlinersallat. Den sistnämnda anrättade han som spenat eller till ”grönsoppor”. Tyvärr finns inte sorterna att tillgå längre. I Ingebergs fröhandel i Västerås så kunde man 1887 köpa 12 olika sorter av huvudsallat, 7 sorter av bindsallat eller endivia, 3 sorter av bladsallat och en sparrissallat där ”blomstjelkarne användas som sparris”. År 1901 fanns också plocksallat hos Ingeberg.

Sallat är en gammal gröda, första fröfyndet i Sverige är redan från 1200-talet läste jag i Agneta Börjesons Sorter av köksväxter – svenska priskuranter från 1900-1930 som kom ut 2015. I avhandlingen ovan nämnd från Linnés tid, så anges att det finns många varieteter av sallat men att den ”huvudformiga” var bäst eftersom ”deras innerblad äro mjukare, då de skyddats mot luftens råhet.”

Så visst kan vi ha sallat vid skolan, för den fanns att tillgå. Men hur använd den var av skolbarnens familjer är en helt annan fråga.

Vintertäcke över stadens perenner

Det är omslag i vädret denna vinter. Ännu en gång har temperaturen skiftat från tio plus till tio minus på en vecka, och upp mot tjugo minus väntas om någon natt. Tack och lov kom det ett par decimeter snö i går natt som vintertäcke över alla växter, så vi slipper barfrost. Barmark och väldigt låga temperaturer är en kombination som kan skada rejält. Men nu ligger snön där och täcker allt, och det känns riktigt bra.

dsc_0665

Ett värmande snötäcke över Trekantsrabatten och samlingen av stadens gamla perenner.

Under snön finns en levande samling av växter, som bland annat består av cirka 60 perenner. 25 av dem är samlade i en speciell samling. Dessa perenner kommer från tre kvarter i Västerås, nämligen Karlsdal, Bergsmannen och Släktforskaren. På 1970-talet förändrades de här kvarteren, de gamla villakvarter revs de för att ge plats åt flerfamiljshus. Trädgårdarna grävdes upp och en mängd växter försvann, men en kvinna boende i området reagerade. Hon hörde sig för om hon inte fick gräva upp och ta rätt på en del av dem, det fick hon och så började hon samla.

När jag började på Vallby 2001 var hon en av de första som hörde av sig och undrade om vi var intresserade av hennes samling. Den bestod framförallt av perenner.  Tyvärr visste hon inget om plantornas bakgrund, hur gamla de var och hur länge de hade vuxit där, men hon beskrev perennerna som gamla godingar som under 1970-talet inte gick att få tag på i handeln. Hon antog att de hade planterats när husen en gång byggdes runt sekelskiftet.

trekanten-stjarnflocka-p1000197

Stjärnflocka och praktbetonika som är insamlade från kvarteret Bergsmannen, fastighet 2478, i Västerås.

Eftersom vi inte vet någon säker ålder valde vi att samla dem i en egen samling och rabatt. Stadens perenner visas därför i den rabatt som du möter på din väg in på torget och stadskvarteret. Vi kallar rabatten för Trekanten, efter formen, och där finns tovsippa, plymspirea, gullsolros, aster, jätterams, praktbetonika, praktlysing, fänrikshjärta, bondpion, doftpion, stjärnflocka, bergklint, stormhatt, toppklocka, krollilja, prästkrage, trädgårdsnattviol, akleja, såpnejlika, vårkrage och skuggröna.

Det roliga var att givaren kunde ange exakt vilken tomt växterna kom ifrån. Vi satt en dag med en fastighetskarta och noterade. Pionerna kom från Släktforskaren 10, tovsippan växte som en kantväxt i rabatten upp mot huset vid Karlsdal 2, stjärnflockan och praktbetonikan från Bergsmannen 2478.

Nyårstankar eller nya årstankar

Snart klingar skålarna och champagnen bubblar – vi lämnar 2016 bakom oss för ett nytt oskrivet år. Tid för sammanfattning, återblick och reflektion, men lika mycket för att titta framåt och planera. Vintern är en lugnare period när kropp och hjärna får lite vila, och en ostressad hjärna får chans att bli kreativ igen. När kraven är som störst på att hålla alla växter vid liv, och dem och trädgårdarna i så gott skick som möjligt, fungerar inte den kreativa delen. Så runt nyår är bästa tiden för nya årstankar.dsc_0441

Egentligen så tycker jag inte om att slå på trumman i förväg för det som ska göras och anläggas, man vet aldrig om det blir av i slutändan för det är så mycket som kan dyka upp och förändra förutsättningarna. Eller kanske handlar det om att inte få krav på sig eller så handlar det mest om den gamla skrockfulla sidan (eller Jante?) som sitter på axeln och håller igen. Mina projekt får gärna bara dyka upp, som potagen, och utvecklas under tid. Vilket kanske är vad du som besökare upplever och ser det som, på gott eller ont. Men i min hjärna har projekten levt länge och under vintrarna umgås jag flitigt med dem. Bollar dem hit och dit, knådar dem, förkastar och tänker om.

2015 års årstankar handlade mest om potagen och den hänger med in i det nya året också eftersom vi har delar kvar att utveckla i den. Vad det blir får ni se så småningom. 2016 års årstankar handlar framförallt om utplanteringsplan, självguidningar och efterforskning på rishumlegårdar.  Jag efterstävar ju att hitta källor och uppgifter från länet till våra historiska miljöer som förstärker upplevelsen av dem. Ibland är det som en smällkaramell när man hittar källan som belägger det man gått och tänkt att man vill göra. Årets smällkaramell är Bråfors rishumlegård. Det kanske kommer att bli det skräpigaste vi anlagt men historiskt godis. Så nu har jag avslutat året med att kasta både skrocken och Jante över axeln. Så fatta glasen och önska varandra fred på jorden och ett riktigt Gott Nytt År, och i det lilla ett nytt gott rishumlegårdsår.

dsc_0413

Vinterglöd i den kitschiga potagen.

Till er alla – en riktigt God Grön Jul

Det är inget fel med en grön jul, inte om det gröna består av julgranen, det pyntade tallriset eller jultulpanerna, iskonvaljerna, amaryllisarna, julbegoniorna och julkaktusarna och grönkålen på julbordet, eller de ekologiskt gröna alternativen. Det gröna skapar julstämning och är från början den viktigaste, eller kanske enda färgen, i julfirandet.

Redan för våra förfäder från forntiden var grönt betydelsefullt.  Vintergröna växter symboliserade liv, när allt annat var ”dött” så stod de friskt gröna och gav löften om att livet och ljuset skulle återvända. Det är förståeligt att det vintergröna kom att bli viktigt när allt handlade om överlevnad.

Så därför önskar jag er alla en riktigt god grön snöig jul.

dsc_0554