Full rulle på sommarläger med djur

Nu har lugnet åter infunnit sig på museet efter sommarens hektiska, men roliga dagar.
Från midsommarveckan till mitten av augusti blir Vallby Friluftsmuseum mer levande med hjälp av ungdomar genom stadens feriepraktik. De flesta av dessa ungdomar befolkar våra hus och gårdar med uppgift att levandegöra och berätta historier från förr. Ett par stycken hjälper till med fastighetsskötseln på museiområdet och vi har även jobb till ungdomar inom djurskötsel. Dessutom har ungdomar jobbat som lägerledare. I åtta veckor under sommaren har museet ordnat sommarläger för barn. Vi museibönder är handledare åt de ungdomar som jobbar med djurskötsel och lägerledare till sommarlägren.

asta-knut

Barnen får hjälpa till med morgonens utfodring.

Våra sommarläger har djuren som huvudtema. Tillsammans med lägerledarna och djurskötselungdomarna får barnen hjälpa till med morgonens utfodring av djuren. Med de olika foderhinkarna och höpåsarna på kärran får barnen turas om att dra kärran och ge mat till djuren. Djurskötarna passar på att presentera museets djur och berättar lite mer om lantraserna. Det brukar bli många kluriga och roliga frågor från barnen. Efter foderrundan är det dags att kratta och göra fint i hagarna och så klart klappa och gosa med djuren.

Lunchen hämtas från värdshuset, och barnen äter tillsammans med lägerledarna vid torpet, som är ”base camp” för lägret. Dit får barnen ta med sig kaniner och getter. Det är noga med att turas om så att alla får prova att flytta både getter och kaniner. Halva gruppen får i uppdrag att få ner kaninerna, och så byter de till getflyttargänget nästa dag. Här får barnen samarbeta på olika sätt; hur hjälps vi åt för att lyfta transportburen med kaniner?

get-ater

Att leda en get var något av det mest spännande tyckte barnen.

Något av det mest spännande var nog att leda getterna. Vem vill inte leda en get!? När getterna, som leds i koppel, stannar vid en grästuva kan barnen behöva hjälpas åt för att få geten att gå åt rätt håll igen.

asta-kardar-torpet

Barnen får prova på att karda och tova ull från museets får.

Förutom att umgås med djuren, händer det en massa annat skoj på museet. Barnen får prova på att karda och tova ullen från museets får. Av ullen gör vi halsband, nyckelringar eller något annat som barnen får ta med sig hem. Det är kul att se hur stolta barnen blir när de visar sina föräldrar vad de gjort.

brod

På bondgården får barnen baka bröd.

Barnen får även hälsa på i bondgården. Vid bakbordet knådar de sin degbit och kavlar ut med kruskavel och naggar den innan de med hjälp av bakspaden stoppar in sitt bröd i bakugnen. Ungdomarna som arbetar i bondgården berättar för barnen om hur de har samlat ihop grädden från mjölken och sedan hälls grädden i smörkärnan. Barnen får sedan hjälpas åt att kärna smöret och när det är klart, provsmakas det på sin egenhändigt bakade brödbit.

gammadags-lektion

Under en gammaldags lektion i byskolan får barnen skriva med krita på griffeltavla och sudda med hartass.

En gammaldags lektion i byskolan får de också vara med om. Tänk dig att ställa sig upp när man ska svara på en fråga, skriva på griffeltavla med krita och sedan sudda ut med den lite läskiga hartassen eller att kanske få stå i skamvrån om man inte uppför sig. Det är lite skillnad mot dagens skola det! Dessutom hänger de med på andra aktiviteter som husförhör, bondbröllop och lekar på torget eller vad som är på gång den dagen. Lägret avslutas med att lägerledarna delar ut diplom till barnen och sedan väntar en överraskning i lanthandeln där de får varsin godisstrut av bodbiträdet. Sedan är det dags att säga hej då.

Många ”tack och hejdå”-kramar har det blivit och vår förhoppning är att barnen både fått lära känna nya kompisar, fått bättre självkänsla och lärt sig något nytt.
Tack vare stödet för kostnadsfria sommarlovsaktiviteter genom Västerås stad kunde vi ge 160 barn möjlighet att vara med på dessa läger under sommaren.

Museibonden Stina

Annonser

Mitt hjärta bankar för Zinnia

Jag har upptäckt en ny favoritblomma – Zinnia elegans! Jag fick en gratispåse på en mässa i våras och tänkte att den sommarblomman med sin färgprakt kan säkert passa i potagén här på museet. En potagér är en odling där man blandar grönsaker och blommor och varje år har vi olika kompositioner. I år har vi planterat grönsaker och blommor i färgerna röd, rosa och orange som gärna får krocka lite med varandra. Vi har till exempel dahliorna ‘Ragnhild’, ‘Odensnäs’ och ‘Lövstabruk’, grönkål ‘Red Russian’, blomsterböna, humle, rödbladig alunrot och mycket annat. Vi har också låtit frösådda plantor av ringblomma, sömntuta och honungsfacelia komma upp lite här och var.

zinnia1

Zinnia elegans i museets potagér.

I Elisabeth Svalin Gunnarssons bok Blommor – Kulturhistoria och odling läser jag att zinnian ursprungligen kommer från Mexico. Den har fått sitt namn efter botanisten Johan Gottfried Zinn som var direktör för botaniska trädgården vid universitetet i Göttingen i Tyskland. Carl von Linné uppkallade blomman till minne av honom. I museets äldsta trädgårdsbok Handbok i trädgårdsskötseln av Anders Lundström, 1852, finns flera arter av zinnia angivna. På 1930-talet kom de dahliablommande sorterna som hade större, smäckrare blommor. De gamla sorterna ansågs ha något klumpigt över sig. Zinnian fick ett uppsving och i litteratur från 1930-talet ansågs zinnia vara verkliga rangblommor.

potager-zinnia

Tio små plantor har blivit tio enorma buskar.

Av tio små plantor har vi fått tio enorma buskar med massor av blommor i olika färger från röd, rosa, orangea till gul. Trots att vi inte har toppat plantorna har de grenat sig villigt ändå. Och inte har vi behövt plocka bort så många döda blommor heller, de försvinner av sig själv i massan av blommor. På samma planta är det både enkla och dubbla blommor, helt makalöst.

Jag har hittat en ny favoritblomma och vi kommer garanterat att så Zinnia elegans igen!

Trädgårdsmästare Elisabeth

zinnia4

Trädgårdsmästarens nya favoritblomma Zinnia elegans.

zinnia3

Zinnian blommar i olika färger från röd till rosa, orangea och gul.

zinnia5

Zinnia elegans kommer garanterat sås igen i museets potagér.

 

Barnens köksväxtodling vid byskolan – nu är den på plats!

Ni har kanske läst mina inlägg om sökandet efter historien om byskolans trädgård? Nu ska ni få veta hur odlingen faktiskt blev i år! Under vintern har jag sökt efter den verkliga historien om skolträdgården vid byskolan som kommer från Råsbo, Tärnsjö. Eftersom jag ännu inte funnit några fakta på hur trädgården såg ut fick jag skissa på ett tänkbart upplägg i stället. I boken Skolträdgården från 1922 hittade jag nedanstående bild.

plan-c3b6ver-ett-barns-kc3b6ksvc3a4xtland-g-lind-1922.jpg

Plan över ett barns köksväxtland (G Lind 1922).

I texten kunde jag läsa att odlingsytan kunde delas in i olika bäddar och att varje bädd kunde odlas av ett eller flera barn. Barnen skulle odla samma slags köksväxter för att lära sig hur odlingen gick till. De skulle bland annat få prova på att så, vattna, rensa ogräs och skörda. Grönsakerna och blommorna fick de ta med sig hem.
I årets odling vid byskolan leker vi med tanken att det är barnen på skolfotot från 1913 som odlar. Deras namn finns på skyltar som står vid varje odlingsbädd och på fotot kan du se vem som är vem.

Skolskylt

Skolfoto vid Råsbo skola, 1913.

För att inspireras vilka grönsaker och ettåriga blommor som odlades vid sekelskiftet 1900 tittade jag i priskuranter (frökataloger) från tiden. I priskuranter från Ingeberga Fröhandel och Solberga Fröhandel i Västerås hittade jag sorter av kålrot som var vanliga i odling såsom `Bangholm´, `Rotabagge´ och `Gul Svensk´. Vanliga morötter var den orangea `St. Valery´ och karottmoroten `Paris Market´ som är en rund, liten morot. I mars beställde jag alla fröerna från olika fröfirmor samt NordGen. Kollegor på museet snickrade växtskyltar och textade barnens samt växternas namn. På bilden nedan kan du se hur fint det blev!

20180619_073024_001

Barnens köksväxtland.

Museiträdgårdsmästare Elisabeth

Det magiska nappträdet

I närheten av byskolan har vi ett magiskt träd, åtminstone om man får tro våra yngsta besökare. Frågar ni dem så är det ett nappträd. Frågar ni oss trädgårdsmästare så är det vårt äppelträd Fagerö som året om smyckas med nappar i olika färger och som tillskrivs särskilda krafter eller magi.

napptradet

Det magiska nappträdet på Vallby Friluftsmuseum.

Första gången jag såg alla nappar i trädet blev jag i ärlighetens namn lite upprörd. Tänk på trädet och dess grenar! Det är nämligen inte alltid endast en napp som hängs upp i trädet. Ibland är det barnets hela nappsamling, samlad i en påse eller uppträdd på ett sidenband eller liknande. Men förra året insåg jag att detta är något stort och magiskt. Jag var i skolträdgården vid byskolan och rensade. Plötsligt får jag höra en familj sjunga. Jag tittar upp bakom staketet och borta vid trädet står en mamma, pappa och tre barn. Ett av barnen, det yngsta, sjunger inte. Hon är nämligen huvudpersonen denna förmiddag. Familjen sjunger för henne. Efter skönsången lyfter pappan upp henne så att hon når upp till den trädgren hon har valt ut. Sedan hänger hon sin påse med nappar i trädet. Hela hennes ansikte skiner av glädje och stolthet. Hon är så lycklig. Väl nere på marken igen hoppar hon upp och ned av upphetsning och familjen applåderar och gratulerar. Hon har ju blivit nästan vuxen och klarar sig utan napp. En viktig händelse i detta barns liv och många andra barns också att döma av alla nappar. Samma dag var det ett annat litet barn som sa till sin mamma att hon också ville hänga sin napp i trädet, men inte just nu, sedan. Då återkommer vi senare i år, svarade mamman hastigt.

Efter dessa händelser har jag haft möjlighet att bevittna ytterligare ceremonier vid trädet, mer eller mindre högtidliga. Jag har även sett barn krama trädet och prata med det. Många återvänder dessutom till trädet, som om de har skapat en relation till trädet och platsen.

Jag har diskuterat ovanstående beteende med några av mina kolleger som är etnologer. De talar om ”övergångsriter”. Enkelt uttryckt så är det riter som tar oss från en fas i livet till en annan. Det är inte ovanligt att riterna hänger ihop med familjehögtider såsom dop, konfirmation och bröllop. Även möhippa eller svensexa innan bröllopet, student och en så kallad ”nollning”, när någon börjar på högskola eller universitet, kan vara övergångsriter.

Vad händer med napparna? Ja, det är ett mysterium… Det finns flera teorier bland våra unga besökare. En är att tandfen hämtar napparna och vad som händer sedan vet de inte. En annan är att tandfen hämtar napparna som sedan delas ut till andra barn som bättre behöver dem.

Hur allting började med nappträdet vet vi inte. Inte heller känner vi till varför det blev just detta träd. Men säga vad man vill, trädkramande trädgårdsmästare eller inte, det är magiskt att se hur mycket trädet betyder för många barn och en ära att få bevittna denna övergångsrit!

Museiträdgårdsmästare
Marie Blomqvist

Vallbys russ blir Vallbys russ

För fyra år sen, 2014, föddes det ett föl på museet. Det första på 14 år. Det var ett stoföl som vi döpte till Vallbys Flinga. Förra våren fick Flingas mamma, gotlandsrusset Fideli, sitt andra föl, också det ett stoföl som vi ville kalla Vallbys Fiona.

 

Att sätta ett prefix som ”Vallbys” före hästens namn är ett enkelt sätt att visa vem som är uppfödare. Ett föl får man döpa med gårdsnamn eller annat prefix utan att det räknas som ett officiellt stuterinamn, men när nästa föl också ska ha prefixet, så ska en ansökan om stuterinamn göras.

Vi skickade in en ansökan om stuterinamnet Vallbys till Svenska ponnyavelsförbundet.
För att få igenom sin ansökan ska man vara medlem i någon av SPAFs avelsföreningar, i vårt fall Svenska russavelsföreningen. Stuterinamn ska godkännas av SPAFs styrelse, samt offentliggöras på SPAFs och rasföreningarnas hemsidor. Vem som helst äger då rätt att protestera mot namnet. Om inga protester inkommit en månad efter offentliggörandet godkänns namnet definitivt.

familjen-f

Här står vårt avelssto Palmbackens Fideli (e. Jucent 931 u. Ripadals Fjonkan 3465)
Vallbys Fiona (e. Skansens Qrut 703 u. Palmbackens Fideli 4892)
Vallbys Flinga (e. Glim 575 u. Palmbackens Fideli 4892)

I april kom beskedet att friluftsmuseet blivit godkänt och fått registreringsbevis för stuterinamnet ”Vallbys”. Det firade vi såklart med varsitt äpple!

Museibonden Stina

Koloniträdgården under utveckling

Om du den närmaste tiden besöker Vallby Friluftsmuseum så kommer du att upptäcka att en del förändringar är på gång i koloniträdgården nere vid entrén. Vad är det då vi vill förändra? Vi kommer inom kort att informera om detta på plats men även via hemsidan och bloggen under resans gång.

kolonitradgarden-innan

Förändringar på gång i koloniträdgården.

Så här långt kan vi berätta följande. Precis som tidigare ska kolonistugans inredning och odlingarna utanför gestalta kolonilivet på 1950-talet. Här sker ingen förändring. Däremot kommer kolonitomten att utökas lite. Det gamla rödmålade spjälstaket har vi redan tagit bort och ett nytt, i annan färg, kommer att sättas upp längs den nya tomtgränsen. I och med att ytan blir större kommer vi dels att få möjlighet att ge våra insamlade växter lite mer plats, dels plantera ett fruktträd samt fortsätta att utveckla trädgården i 50-talsanda.

Ovanstående betyder att det kommer att vara lite rörigt på kolonin en period, men vi tror och hoppas att slutresultatet är värt att vänta på.

Har du deltagit i koloniliv i Västmanland på 1950-talet? Hör av dig till oss. Vi efterlyser foton men också information om vad ni odlade och planterade, hur ni planerade er koloniträdgård samt hur livet på kolonin tedde sig i största allmänhet.

Kontakta oss via e-postformulär.

Museiträdgårdsmästarna
Marie och Elisabeth

Sökandet efter historien om byskolans trädgård – del 2

Kommer ni ihåg att jag i min förra blogg berättade att jag skulle åka till Heby kommunarkiv och söka efter information om Råsbo skolas trädgård? Råsbo skola är byskolan här på museet och jag försöker hitta information om hur skolträdgården såg ut när skolan låg i Råsbo, Tärnsjö. Tanken är att med hjälp av fakta kan vi återskapa skolträdgården som den såg ut ungefär 1910.

Jag har aldrig varit i ett kommunarkiv tidigare och hade stora förväntningar på vad jag skulle hitta. Trädgårdens historia skulle träda fram ur dunklet! Men så blev det ju inte riktigt. Jag hittade några smulor av historien och jag måste erkänna att jag blev lite besviken. Men vid närmare eftertanke så är det bra och värdefulla smulor jag hittade. Nu kan jag söka i fler arkiv för att bygga på vår kunskapsbank. Vill ni veta vad jag hittade?

I kommunarkivet i Heby fick jag titta i huvudböcker, dagböcker och examenskataloger från slutet på 1800-talet och fram till att skolan upphörde 1926. När jag fick höra att det fanns dagböcker hade jag målat upp en bild av hur fröken sitter och skriver om det dagliga arbetet, om ditten och datten. Men så var det inte. En dagbok med examenskatalog är en förtryckt bok med en förteckning över vilka barn som gått i skolan de olika åren, vilket schema de hade, barnens närvaro och deras betyg i de olika ämnena. Skolläraren kunde skriva små noteringar om speciella händelser, till exempel när vissa barn var sjuka länge i mässlingen och inte kunde komma till skolan. Eller att skolan var stängd andra till tredje oktober på grund av potatisupptagning.

Stod det något om trädgård då? Jodå, små guldkorn dök upp helt plötsligt. I dagboken från 1918 har lärarinnan Fanny Sjöberg noterat längst ner under ”Anmärkningar” att ”Trädgårdsskötsel för skolans alla klasser omfattande 6 veckor, 3 på våren och 3 på hösten”.

Utklipp ur skoldagbok 1918

Anteckningar ur lärarinnan Fanny Sjöbergs skoldagbok från 1918.

Samma notering hittade jag även 1919 och framåt men inte i tidigare dagböcker. Däremot har barnen fått betyg i trädgårdsskötsel från 1896 och framåt. I ”Uppgift för redovisningsåret 1920-1921” kan jag läsa följande notering om hur många undervisningstimmar man haft i trädgårdsskötsel.

Utklipp ur skoldagbok 2

Anteckningar ur skoldagbok från 1919.

Det låter inte som så mycket, 12 timmar på ett helt läsår. I litteraturen om skolträdgårdar från sekelskiftet 1900 beskrivs hur barnen ska vara med och gräva sina trädgårdsland, gödsla, så, vattna och ogräsrensa under säsongen. Sen ska de skörda och ta med grönsakerna hem. Hur det gick till i Råsbo vet vi fortfarande inte. Men att de hade trädgårdsskötsel på ett eller annat sätt, det vet vi!

Till hösten ska jag åka med flera kollegor till Landsarkivet i Uppsala för att leta efter mer information om Råsbo skola och trädgården. Innan vi vet mer om skolträdgården odlar vi som litteraturen rekommenderar att man gjorde. I år kommer barnen från skolfotot från 1913 att få odla grönsaker och blommor i köksträdgården. Kom gärna förbi till sommaren och titta på deras odlingar av kålroten ”Rotabagge”, karottmoroten ”Paris Market” och rödbetan ”Cheltenham Green Top”.

Läs den första delen om sökandet efter historien om byskolans trädgård.

Trädgårdsmästaren Elisabeth

Äng är åkers moder

Somliga har nog hört uttrycket ”Äng är åkers moder” någon gång, och kanske till och med reflekterat lite över vad det egentligen betyder. Sen finns det de som, liksom jag, studerat agrarhistoria eller växtnäringscirkulation och därför är helt med på noterna! Och gärna vill berätta om varför det talesättet uppkommit.

kviga-betar

Djuren levererar växtnäring i gödsel som läggs på åkern.

Ängen, där höet bärgas, har levererat växtnäring från marken i form av djurfoder. Djuren har i sin tur, utöver mjölk och kött, levererat växtnäring i gödseln, som lagts på åkern.  Äng är alltså åkers moder, en förutsättning för åkerns produktion.

Metoden har varit framgångsrik men har sina begränsningar. Det system som använts i ett och ett halvt millennium för att gödsla åkern kommer till sist in i en återvändsgränd. Ängens produktion beror på hur mycket mineraler och kväve som kunnat frigöras i marken varje år. Och för att få tillräckligt med gödsel för en god skörd av spannmål, måste ett tillräckligt antal djur fått äta och göra gödsel av en tillräcklig mängd hö från tillräckligt stora ängar. Förhållandet brukar behöva vara minst 5 gånger så mycket äng som åker, gärna ännu högre andel äng. Men förr eller senare utarmas ängsmarken på sitt växtnäringsförråd, produktionen sjunker, gödseltillgången minskar, åkerskörden minskar.

Under tidigt 1800-tal skriver motsvarande dagens Landshövding i sin rapport till Konungen:

Fodertillgången swarar på intet sätt emot åkerwidden, och i anseende till inskränkte Hag- och Utmarkerne måste Ängarne strängt betas som än mera minskar de senares bördighet.

”Fodertillgången svarar på intet sätt emot åkervidden, och i anseende till inskränkta hag- och utmarkerna måste ängarna strängt betas som än mera minskar de senares bördighet.”

Ur: Ridderstolpe F. 1823: ”Kongl. Maj:ts Befallningshafwande i Westmanlands Län till Kongl. Maj:ts afgifne Fem års Berättelse år 1822”, Stockholm, sid 25. Finns på SCB.se.

Wallby-karta

Wallby år 1759-1760. Fördelningen mellan åker och äng såg ungefär likadan ut under några hundra år.

På kartor från 1800-talet över Västmanlands slättbygder syns att ängen på de flesta håll var bara lika stor som åkermarken och alltså på tok för liten för en hållbar växtnäringsförsörjning. Dessutom har landhöjningen genom århundradena på sina håll gjort ängarna torrare. Såklart då att marginalerna var små, för lite och för dålig ängsmark gav för lite gödsel och dåliga spannmålsskördar.

Vid 1800-talets mitt hade flera mer välbärgade jordbruk redan provat till exempel klöverodling på åkermarken för att både gröngödsla åkern och öka fodertillgången, men den fattigare allmogen som så väl behövde öka sina skördar behövde upplysas! Inte hade de råd med prenumerationsavgiften för den nya rådgivande kvartalsskriften ”Samling af upplysningar och underrättelser för Landthushållare i Westmanlands Län” som började ges ut 1850 heller. Andelen ”hemmansägare” är påfallande liten, utan det är en stor andel storgodsinspektorer, militärer, kyrkofunktionärer och liknande i prenumerantlängden. Man hoppades att kunskapen skulle sippra ner till allmogen i alla fall. Så vad vill man då föra ut till dem i första numret av skriften?

32 sidor av 48, alltså 2/3 handlar om ovanstående problematik, med artikelnamn som följer:

  • Klöfwerodling på Åker. Det första steget till förbättring af Westmanlands Åkerbruk
  • Några ord om Klöfwerodlingen
  • Om afdikning och ängswattning
  • Om Ängsskötseln
  • Om Ängsskötsel (för säkerhets skull!)
  • Om gödseln och de wigtigaste medlen att erhålla den

Vad skulle stå i ”Upplysningar till Lanthushållare” i länet idag, månntro? Principer för recirkulation av humangödsel till åkermarken? Övergödningsproblemet? Grödor att odlas på åkern för att Sverige ska bli självförsörjande på mat? Dina 2000 kvadratmeter – kosthåll för en rättvis fördelning? Hur bedriva kampen för rätten till era lokala grönsaks- och spannmålssorter?

Museibonden Ulla

Sökandet efter historien om byskolans trädgård

Visst är det härligt att planera vilka grönsaker och blommor man ska odla under säsongen? Att inspireras av frökataloger och vackra bilder. Men som trädgårdsmästare på ett friluftsmuseum finns det en viktig sak som vi måste ta hänsyn till och det är historien! I våra miljöer odlar vi som man gjorde förr och vi använder i möjligaste mån arter och till och med sorter som odlades då. Men hur såg egentligen trädgårdsmiljöerna ut förr vid de byggnader som har flyttats hit? Att djupdyka i historien och gräva fram fakta om odlingarna är en trädgårdsmästares underbara uppgift. Idag ska jag berätta om våra efterforskningar om trädgården vid byskolan som kommer från Råsbo utanför Tärnsjö i nuvarande Uppsala län.

Vid byskolan på museet finns idag växter som vi hämtat från skolans ursprungliga plats i Råsbo som den sibiriska ärtbusken, syrenen och rosen ’Agatha’. Vi odlar grönsaker som var vanliga vid 1910 och visar på den mångfald av sorter som fanns. Vi har tagit tillvara på de knapphändiga uppgifter vi har om trädgården och gestaltat miljön därefter. Men visst vore det fantastiskt om vi kunde få veta mer om trädgården och om eleverna hade en köksträdgård som de odlade?

byskolan-tradgard_FotoLevinaLundberg

Skolträdgården där vi odlar grönsaker som man gjorde 1910.

I vårt arkiv har vi en del material som samlades in när skolan flyttades hit 1982. Till invigningen bjöd man in de elever som gått i skolan som fortfarande fanns i livet. Man passade på att intervjua dem för att höra om deras minnen från skoltiden. Idag är deras nedtecknade minnen guld värda för oss!

Skolan byggdes 1877 med plats för 20 skolbarn. Marken som skolan byggdes på överlämnades som gåva av en gårdsägare i socknen. Tomten var ett halvt tunnland och det motsvarar 2 500 kvadratmeter. När skolan var färdigbyggd skänkte skolrådet två pioner, fem krusbärsbuskar, två vita och röda vinbär, två fruktträd och fyra lönnar. Boende på gårdarna i området kring skolan hjälpte till med att plantera, bygga stängsel runt tomten samt gräva en vattenbrunn.

rasbo-skola-ca1913

Elever och lärarinnan Ellen Skagerlind utanför Råsbo skola (cirka 1913, fotograf okänd).

I materialet finns några klasskort på barnen med sin fröken uppställda utanför skolan. Det här kortet tycker jag är så härligt när alla 14 barnen står uppradade utanför staketet. Det ser precis ut som om klassen står utanför staketet här på Vallby Friluftsmuseum! Kortet är från ca 1913 och fröken heter Ellen Skagerlind.

I arkivmaterialet hittar jag enstaka uppgifter om trädgården som de gamla eleverna på bilden har berättat om. Erik som står till höger om fröken Ellen berättar att fröken hade ett potatisland som barnen fick gräva. Dagny som sitter ner som nummer två från vänster minns att fröken hade pelargonier och fuchsia i fönstren. Anna som sitter till höger om Dagny berättar om de olika skolämnena som till exempel räkning, skrivning, teckning och musik. Men inget av barnen berättar att de skötte en skolträdgård och odlade grönsaker som de fick ta med hem. I ett betyg som vi har från 1887 finns inget betyg angivet för ämnet trädgårdsskötsel.

Enligt folkskolestadgan som kom 1842 skulle varje församling i städerna och varje socken på landet ha en skola och även en skolträdgård. Det finns litteratur från tiden som beskriver hur en skolträdgård bör se ut med bland annat en köksväxtavdelning. Fanns det någonsin en sådan skolträdgård vid Råsbo skola, det är frågan? För att få veta mer har vi bokat in ett möte på Heby Kommunarkiv i början på mars.

Visst låter det spännande? Jag lovar att återkomma och blogga om vad vi får reda på.

Trädgårdsmästare Elisabeth

Klaffar det om jag ber klaffaren att hålla klaffen?

Ibland stöter en på ord som det inte är alldeles självklart vad de betyder. Sammanhanget hjälper inte tillräckligt långt. I den här rubriken tror jag att ni läsare, liksom jag, är med på att klaffar det är samma fråga som fungerar det eller passar det. Och att be någon hålla klaffen är ju inte att be någon hålla upp en skrivbordsklaff, utan samma sak som att be någon hålla tyst eller hålla mun. Kanske kommer det av att den personen borde hålla upp sin underkäke, en slags klaff, så att den klaffar med överkäken och alltså därmed hålla munnen stängd. Jag hoppas att vi är överens så här långt!

Men vad är då en klaffare? Ordet stötte jag på i en gammal text som trycktes i ”Samling af upplysningar och underrättelser för Landthushållare i Westmanlands Län”, i första häftet från år 1850. Så när jag forskar i snart 170 år gammal lantbruksrådgivning och kommer till sista sidorna dyker fyra sedelärande små texter på vers upp, som är mer allmänt fostrande för allmogen. Smaka på det här:

Sedespråk.

Lär allt hwad dig stunden kan lära,
Till nytta, behag eller ära.

Med fruktan och bäfwan tillwara dig tag
För hwad du kan komma att ångra en dag.

Gif kroppen hwad jemnt han behöfwer,
Men gif honom intet deröfwer.

När ondskan och lögnen dig smäda, så tig,
Men låt dina gerningar tala för dig.

När klaffaren smädar din nästa,
Då tala, och wänd till det bästa.

När du har gjort saken, så godt du förstår,
Tro Gud ock om godt, och mins att han rår.

Tänk, när dig en olycksdag hunnit,
Att den dock i morgon förswunnit.

Visst låter det som en röst från svunna tider, då hårt arbete var en dygd, och måttfullhet var nödvändigt. Välfärdslandet Sverige fanns inte än, och människor var tvungna att se om både sitt eget hus och hjälpa sin nästa efter bästa förmåga. Här dyker alltså klaffaren upp! Jag sökte i Svenska Akademiens OrdBok, SAOB, på nätet, för att se vad en klaffare var för någon.

Klaffare: person som (gärna) förtalar andra.

Andra synonymer är bakdantare eller belackare, där åtminstone jag aldrig stött på ordet bakdantare heller tidigare. Ett lite modernare ord för detta skulle kanske kunna vara mobbare? Jag gillar verkligen uppmaningen att inte tiga när nästan blir smädad av klaffaren! Tala när sådant sker! Stå upp för varandra och vänd till det bästa! Heter det klaffare för att denne borde hålla klaffen, månntro?

För övrigt tycker jag att nästan hela sedespråket är aktuellt även idag, tidlösa lärdomar som kanske kan göra livet lite lättare om vi tillämpade dem. Hur det står till med resten av råden i denna lilla skrift kommer jag att fördjupa mig i framöver. Främst själva lantbruksartiklarna förstås, men när nu så fina tänkespråk är inkluderade så kanske jag kommer att berätta mer om dem också!

Museibonden Ulla