Vårbrukstider

Det spritter i bondebenen så här års! På väg till jobbet ser jag hur ”alla andra bönder” kör för fullt med sina stora direktsåmaskiner som lämnar släta fina fält efter sig, bara att vänta tills det sticker upp lite grönt nu då…

Och då blir jag orolig att jag är för sent ute! Våra fält vetter mot öster och brukar ta tid på sig att torka upp så pass att det går att köra med traktor utan att packa ihop jorden för mycket. Bönder ska vara rädda om frostens fina effekt på jordstrukturen och inte köra för tidigt eftersom det smuliga då kan förvandlas till stora hårda lerkokor igen. Jag måste ut och gräva i jorden för att se om den ”reder sig”.

Grävningen ger mig informationen att det är helt perfekt att köra nu i månadsskiftet (april-maj)! Lagom med fukt kvar i marken, men ändå lätt att röra om i jorden utan kladd, nu kan det bli en fin såbädd. Ungefär en och en halv vecka efter att mina grannar hemma har börjat köra ut på sina åkrar är jag också igång!

Istället för att plöja efter grisarnas framfart i Norrsyltabacken (nedanför Bondgården) blev det i höstas kultivatorn som fick försöka jämna ut landskapet som grisarna skapat med badpölar och hårdtrampade stigar. Kultivatorn är ett redskap som skär igenom jorden på djupet utan att vända den åt sidan som en plog gör, kultivatorn mera ”rör om” och rullar runt lite av ytskiktet och kan därför i viss mån flytta jord från högre partier till svackorna. Jag kultiverar nu på våren också, för att mylla ned den vårutspridna gödseln.

Sedan är det dags för harvning! Harven är bondens ”kratta” som hos oss antingen dras av hästar eller traktorn. Ju fler harvpinnar, desto tyngre är arbetet, så lilla lätta harven har vi på Vårfesten visat med två fina russ framför (från Russ Alltjänst), och de större och tyngre harvarna drar vi med traktorn.

russ-harvar.jpg

Harven är bondens ”kratta” som här dras av två russ.

Efter några körningar med harv har såbädden på åkern blivit färdig för överfart med såmaskinen. Säden ska ju sås under jordytan och då behöver jorden vara ordentligt genomkrattad. Så-billarna kan nu dras genom jorden på lämpligt djup och släppa ut sädeskornen där, i lagom fuktig jord. Vi sår med hjälp av häst, och det är vårt eget russ Fideli som brukar dra såmaskinen (se bilden nedan). I år är hon dock mammaledig (!), så vi får hjälp av min kollega Stinas häst Tora, en nordsvensk brukshäst, som dessutom har sin praoelev, stoet Timra 2 år vid sidan under arbetet.

varbruk-sadd-med-hast.jpg

Efter harvningen är det dags för sådd med såmaskin. Så-billarna dras genom jorden på lämpligt djup och släpper ut sädeskornen.

Efter sådden är det bra att välta jorden. Det betyder inte att tippa den åt sidan! I så fall skulle ju fröna hamna på fel ställe igen, några uppe vid ytan och några där det redan ligger andra. Välten är en tung rullande rulle som trycker ihop jorden så att kornen får ordentlig kontakt med markfukten, trycker ner eventuella stenar, och lämnar åkern slät och fin efter sig. Också välten vi har är anpassad till att dras med häst, och Stina och Tora avslutar vårbruksarbetet på åkern med den.

varbruk-valtning-med-hast.jpg

Välten är en tung rulle som trycker ihop jorden så kornen får ordentlig kontakt med markfukten.

Det är en ovanligt kall och sen vår, så vi får se tiden an och lita på att det kommer upp gröna strån snart! Jag tänker även på att vårbruket förr kunde hålla på i flera veckor, just för att det var dåligt dränerat med bara grunda diken och alltså olika blött på olika åkrar, och en del torkade upp flera veckor efter de som torkade upp först. Och dessutom var oxar inte så snabba… Museibonden hoppas alltså, liksom sina föregångare, att vårsäden må hinna mogna i vackert höstväder i år också!

Museibonden Ulla

Vårsådd i kolonin

Äntligen var det dags för vårsådd i kolonin! Vår kolonistuga visar en miljö från 1950-talet med både en prydnadsträdgård och en köksväxtodling. Här odlar vi grönsaker och sommarblommor som var typiska på 1950-talet. I år sådde vi till exempel sockerärten ”Engelsk Sabel”, persilja ”Extra Mosskrusig” och atlasblomma.

trast

Charmig men besvärlig trast i kolonistugans trädgård.

När vi började förbereda för sådd fick vi sällskap av en mycket orädd trast. Vi tror att det är en koltrasthona. Med både glädje och förskräckelse såg vi hur hon vid upprepade tillfällen dök med huvudet ner i bäddarna. Efter en serie av ruskningar med huvudet kom hon upp igen med långa maskar i näbben. Hon var med oss under hela sådden och fanns i vår närhet hela tiden. Hon gjorde många och stora hål och vår förtvivlan steg när vi insåg att festen skulle fortsätta när vi lämnade platsen med våra oskyddade sådder. Hur skulle vi skydda dem från den mycket charmiga men något besvärliga trasten? Fram till 1500-talet har vi läst att det var vanligt med mänskliga fågelskrämmor. Men att sitta och vakta sådderna hela dagarna kändes inte som ett hållbart alternativ.

Under tiden som vi arbetade med sådden kom en besökare förbi och pratade med oss. Vi älskar att prata med besökare! Han berättade att han var uppväxt på ett lantbruk på 1950- och 1960-talen. Vi passade på att fråga hur de skrämde bort fåglarna i sina odlingar. Han berättade att de gjorde klassiska fågelskrämmor med kvastar som armar och klädde på dem kläder. I träden hängde de upp remsor av aluminiumfolie som rasslade. De hängde även folie på fågelskrämman. Så skulle vi också kunna göra! Han berättade att de sköt fåglarna, tog av benen och sålde dem. Jag tror vi håller oss till folien och den människoliknande fågelskrämman!

Kolonin-barnat

Bärnät som skydd över bäddarna.

Vi har lagt bärnät över bäddarna för att skydda dem. Nät av olika slag har använts länge för att skydda fruktträd och bärbuskar. Däremot hittar vi inget skrivet i trädgårdslitteraturen från 1950-talet om bärnät som skydd över nysådda land, men vi tänker att det kan vara möjligt att man gjorde så.

Har du erfarenhet av fågelskrämning på 1950-talet? Hör av dig till oss och berätta!

Trädgårdsmästare Elisabeth

Varmbänken – tidig odling under glas

Förra veckan blev vi färdiga med våra varmbänkar. Det blev många vändor på området efter hästgödsel och halm. Detta blandade vi och byggde upp till en hög bädd. Ovanpå la vi ett lager jord, bänklådor (ramar) med bänkfönster samt isolerade med halm runt om. Varje kväll, innan vi går hem, lägger vi på vassmattor. Nu håller vi tummarna för att temperaturen stiger!

varmbank_

Varmbänkar vid torget.

Det är roligt att anlägga och sköta varmbänkar men det är ganska arbetskrävande. Innan själva anläggningen måste vi se till att ramar, bänkfönster och vassmattor är i bra skick. När väl varmbänkarna har kommit igång ska odlingarna ogräsrensas, vattnas, luftas, skuggas och täckas. Vi har bara ett fåtal bänkar att sköta. Annat var det förr. På exempelvis handelsträdgårdar och herrgårdar var det inte ovanligt med flera hundra bänkfönster, ibland ännu fler. Ett lokalt exempel är Gäddeholms herrgård utanför Västerås. Vår kollega Maria Löfgren har fördjupat sig i herrgårdens trädgårdshistoria. Hon skriver i sin bok ”Trädgården på Gäddeholm” att på 1940-talet innehöll deras bänkgård 350 bänkfönster på en yta av 615 kvadratmeter. Bänkgårdarna bestod dock inte bara av varmbänkar utan där fanns också stora ytor med kallbänkar. Kallbänkarna värmdes inte upp med hjälp av gödsel, utan hade endast solen som värmekälla.

Vi återkommer med rapporter från varmbänkarna!

Museiträdgårdsmästare Marie

Dags att väcka våra dahlior!

Denna härliga blomma som kom till Sverige i början på 1800-talet. I våra levande samlingar har vi dahliorna ’Bonny Blue’,  ’Lövstabruk’, ’Odensnäs’ och ’Ragnhilds dahlia’, alla från första hälften av 1900-talet.

Dahlia-Odensnäs-008

Dahlian ”Odensnäs”, en av härliga blommor i museets levande samlingar.

Dahlia-Odensnäs

Dahliaknölar som ska förodlas.

För en tid sedan krukade vi våra dahliaknölar. Efter flera månaders vila i jordkällaren kunde vi med glädje konstatera att alla knölar, med något undantag, hade klarat vinterförvaringen. Flertalet var fasta och i bra kondition. Jag kan inte låta bli att fascineras över livskraften i dessa näringslagrande uppsvällda rotknölar. Knölar som några månader senare erbjuder en så fantastisk blomprakt! Då vi vill ha denna blomprakt lite tidigare på säsongen, väljer vi att förodla istället för att plantera knölarna direkt i rabatten när frostrisken är över. Det blir ju såklart en del extra arbete med alla krukor, det vill säga vattning och senare avhärdning, men det är det värt.

Nu hoppas vi på att våra dahlior blir lika frodiga och fina som förra året!

Museiträdgårdsmästaren Marie

I jättarnas torgrundel

IMG_1474Nog minns vi väl alla hur stort allting verkade vara när vi var små, avstånden så långa och stolar och bord var så höga. Möjligheterna var oändliga och sommarloven var som en hel liten livstid. Känslan av att allting liksom krympt när vi besöker samma miljöer i vuxen ålder, och av att tiden numera rusar iväg fortare och fortare.

Lite av den där barnsliga Lilleputt-känslan ville jag skapa i vår runda rabatt mitt på torget. Den jättestora lyktstolpen är ju alltid där i mitten. Men nytillkommet är några stora påskris på höga stolpar, pyntade på gammalt vis med färgglada tygtrasor. ”Har månne fyra jättehäxor störtat med sina kvastar rakt ner i jorden?” kanske en kan undra. De kanske tappade styrfarten när de från luften försökte titta på äggen som hönan värpt i redet? Jättehönan alltså. Eller så är allt som det ska vara och det är vi som blivit barn på nytt?

Museiträdgårdsmästaren Ulla med barnasinnet kvar

Äntligen är våren här!

Äntligen är våren här! Vårlökar, perenner och grönsaker har börjat titta fram och knopparna på träd och buskar har börjat svälla. Visst, några bakslag vad gäller vädret kommer vi säkert att få, det är ju ändå bara i början på april, men nu kan vi på allvar dra igång vårarbetet. Trädgårdsmästarsysslor finns visserligen året om, men utomhusaktiviteterna tar nu fart på allvar. Alla våra historiska miljöer ska vårstädas, men även förberedas för kommande sådder och planteringar. Löv ska räfsas, perenner klippas ned, rabatter och köksträdgårdar jordförbättras och gödslas, gångar krattas, kantstöd och spaljéer lagas alternativt nytillverkas. Trädgårdsmöbler ska placeras ut liksom olika typer av utsmyckningar såsom exempelvis snäckor och spegelklot.

Fruktträdsbeskärning, gallring av bär- och prydnadsbuskar har redan påbörjats och pågår ytterligare en period. Vi har tagit sticklingar av träd och snart ska vi börja förså en del sommarblommor samt kruka dahliaknölar.

Vi kommer även att börja plantera ut växter som har stått på tillväxt några år, växter som ingår inom ramen för våra levande samlingar.

Nu välkomnar vi våren och ser vi fram emot en ny härlig sommarsäsong!

Museiträdgårdsmästaren Marie

DSC_2842.JPG

Vår- och sommarförberedelser i full gång på museet.

En riktig trädgårds-(doku)-såpa

Häromdagen kunde besökarna se en i personalen utrustad med ryggspruta gå omkring på området, något som säkert väcker frågor som ”Vad gör hen?”  ”Vad är det i sprutan?” ”Vad sprutar hen på?” och inte minst ”Är det GIFT?”. Det var alltså jag som var ute och gick, och såg ut som en rymdresenär, men utan den stora runda bubblan på huvudet. Den hade jag behövt om det verkligen varit gift i sprutan men det var det så klart inte!

krusbar-besprutas-med-vatten-bikarbonat-sapa-rapsolja

Krusbären sprutas med en blandning av vatten, bikarbonat, såpa och rapsolja.

I blandningen i sprutan var det bara normala hushållsingredienser, vatten, bikarbonat, såpa och rapsolja. Det ska hålla krusbärsmjöldaggen stången, och behandlingen ska upprepas några gånger till under månaden som kommer. Den nyfikne besökaren, som vågade gå nära mig när jag sprutade, kunde känna den goda doften av såpa. Hoppas att jag påbörjade kuren i tid!

Det närmaste halvåret, under Maria Löfgrens tjänstledighet, kommer mina två trädgårdsmästarkollegor och jag att blogga om trädgårdarna och trädgårdsarbetet här på Vallby Friluftsmuseum. Jag är samma Ulla som bloggat i ”Museibondens blogg” tidigare, och kommer nu att försöka vara både bonde och trädgårdsmästare alltså! Både i bloggandet och i det praktiska arbetet. Så välkommen att följa denna skrivna dokusåpa, som kom att handla om bland annat såpa denna gång!

Museiträdgårdsmästaren Ulla

krusbar-overtjarn-torpet_fotoMaria-Lofgren

Krusbär från Övertjärn vid soldattorpet.

Omplantering av växter och trädgårdsmästare

Sista veckorna har jag arbetat intensivt med att få klar en utplanteringsplan. Nästan femtio växter ska få komma ned i den Vallbyska myllan, förhoppningsvis under året som kommer. De tillhör alla Vallby Friluftsmuseums levande samling av växter och nu har vi hittat både platser och tid för att få det gjort. Det arbetet kommer att sysselsätta sommarens trädgårdsmästare med råge. Det ska ju inte bara planeras och planteras, utan grävas gropar, blandas jord, fyllas på jord, eventuellt störas och sen ska det vattnas och rensas på det. För varje växt som planteras och varje ny yta som tas upp genereras mer arbete.

Under sommaren förstärks trädgårdssidan med en halvtid och det är det vi tänker utnyttja. Men det är inte bara växterna som ska hamna i ny mylla utan jag också. Jag kommer att vara tjänstledig i ett halvår för att arbeta som antikvarie för trädgård och landskap på Skansen. Under tiden kommer ni att få träffa någon av trädgårdsmästarna Ulla, Elisabeth och Marie, här på bloggen.

Rosa pendulina DSC_5048

Rosa pendulina, en bergros insamlad från Tackhärad i Norbergs socken, är en av dem som ska komma i ny jord i sommar.

 

Skillnaden mellan stolp och stolp, och stolpbod!

En kan ju undra vad en bonde arbetar med under vinterhalvåret, när det inte växer vare sig grödor eller ogräs ute på åkrarna? Förutom djurskötsel arbetar de med att förbereda sommaren på olika sätt. Genom att planera, städa och hålla ordning i god tid kan arbetet flyta på bra mitt i sommarstressen. Så den här bonden bestämde sig för att städa i Stolpboden!

stolpboden_img_0549

I Stolpboden på bondgården förvaras stängselstolpar och annat stängselmaterial.

I Stolpboden förvarar vi stängselstolpar och annat stängselmaterial. Det behövs många tillfälliga hagar för att djuren ska få tillgång till nytt bete i den takt de äter slut på gräset. Det är framförallt hästarna, korna och tackor med lamm som får livnära sig huvudsakligen på bete under sommaren.

Elstängsel är inte det trevligaste stängslet för estetiken, men det bästa vi kan ha med de resurser vi har. Det är förhållandevis lätt och snabbt att sätta upp och ta bort, och fyller sin funktion bra (djuren på insidan och besökare på utsidan) även om vi tycker det är ledsamt med oönskade och oväntade stötar, naturligtvis.

Det går åt mängder med vita plaststolpar för tillfälliga elstängsel! Det underlättar om samma variant används i hela hagen, så de sorteras upp i olika grupper. Som hörnstolpar i våra tillfälliga elhagar använder vi även trästolpar, för att öka stabiliteten jämfört med de böjliga plaststolparna. Eftersom en fuktig trästolpe kan leda bort strömstötarna från tråden måste tråden dras genom något som isolerar elströmmen.  Därför sätter vi olika typer av isolatorer i trästolparna, för att montera eltråden i. Det blir alltså några lådor med en viss typ av isolator i varje. I tillägg till detta har vi många, många meter eltråd eller elrep, som återanvänds år efter år. Det blir många härvor att härbärgera!

Till mer permanenta hagar har vi trästolpar, numera främst i träslaget Robinia, som har bra naturlig motståndskraft mot röta, så att vi kan undvika impregnerade stolpar. Till hagar för långvarigt bruk har vi börjat sätta upp bruna elband, istället för vita elrep. till exempel innanför gärdesgårdarna i en del hagar, för att minska slitaget på de dyra gärdesgårdarna.

Sedan finns det ju stolpar/störar till höhässjorna därinne också! De ska ju också användas år efter år och behöver ha tak över huvudet större delen av året för att inte ruttna, förstås! Dels har vi hässjestörar som vi spänner ståltråd emellan för att hänga gräset på. Dels har vi hässjestörar där tvärgående småpinnar är monterade, för att hålla upp de långa slanor, som vi sedan hänger gräset över.

hassjor

Hässjor på Midsommarängen. Foto Maria Löfgren.

Under Stolpboden förvarar vi också gärdesgårdsvirke – både stolpar/störar, och de slanor som binds fast med vidjor däremellan. Så det är inte konstigt att den kallas för Stolpboden – eller?

Nåja, det rör sig mest om ett lyckligt sammanträffande. Att Stolpboden innehåller stolpar är faktiskt inte alls så självklart! Det är ju benämningen på en byggnadstyp där hela byggnaden är upphöjd över marknivån, och står på stolpar. Vår Stolpbod kommer från Skultuna, och flyttades till Vallby Friluftsmuseum för att komplettera bondgårdsmiljön. I en stolpbod förvarade folket förr i tiden sin spannmål. I museets stolpbod finns (förutom stolpar) en sädeslår i trä med bemålningen 1782.

anno2_img_0584

Sädeslår anno 1782.

”Stolpboden” i dubbel bemärkelse är alltså just nu välstädad. Jag hoppas att sommarens stängslingarbeten kommer att kunna genomföras lätt och snabbt nu när det är ordning och reda bland alla olika sorter av stolpar och annat. Och nu kanske Stolpboden kan få lite nya beundrare också, det är den värd!

Museibonden Ulla

img_0592

Stolpbod är benämningen på en byggnadstyp där byggnaden står på stolpar.

Dåligt samvete över sneda äppelträd kan vara historia

När det är mycket att göra så är det alltid någonting som blir lidande, något som man aldrig hinner med eller där skötseln blir eftersatt. Ett av mina dåliga samveten är våra ympade fruktträd. I produktion och hos alla duktiga trädgårdsamatörer binds de upp till raka stammar som stolt bär upp kronan. Men jag har lyckats skapa stammar med både knyck, krök och andra former. Anledningen har varit att jag aldrig velat binda dem hårt till stödkäppar eftersom det så lätt kan bli risk för strangulering, strypning, om man inte återkommande ser till att uppbindningen inte sitter för hårt. Väntar man för länge kan uppbindningen ha börjat skava eller i värsta fall växa in. Så i brist på tid har de fått växa alltför fritt. Men det kan visa sig vara historiskt korrekt.

p1010870I Karin Hallgrens avhandling En kåhltäppa eij at räkna, 2016, återger hon vad den fiktiva bonden Håkan säger om fruktträdens form i boken En wälmående bonde från 1789. Han skriver att böndernas fruktträd ofta var krokiga och inte såg ut som de som växte i högreståndsmiljöerna. Karin har också ett exempel från provincialschäfern Johan Barck i Malmöhus län 1759 som klagar över hur illa bönderna skötte sina fruktträd.

Så nu får det dåliga samvetet över hur snett träden växter i fruktträdgården vid torpet vara historia, för nu är det historia.