Det magiska nappträdet

I närheten av byskolan har vi ett magiskt träd, åtminstone om man får tro våra yngsta besökare. Frågar ni dem så är det ett nappträd. Frågar ni oss trädgårdsmästare så är det vårt äppelträd Fagerö som året om smyckas med nappar i olika färger och som tillskrivs särskilda krafter eller magi.

napptradet

Det magiska nappträdet på Vallby Friluftsmuseum.

Första gången jag såg alla nappar i trädet blev jag i ärlighetens namn lite upprörd. Tänk på trädet och dess grenar! Det är nämligen inte alltid endast en napp som hängs upp i trädet. Ibland är det barnets hela nappsamling, samlad i en påse eller uppträdd på ett sidenband eller liknande. Men förra året insåg jag att detta är något stort och magiskt. Jag var i skolträdgården vid byskolan och rensade. Plötsligt får jag höra en familj sjunga. Jag tittar upp bakom staketet och borta vid trädet står en mamma, pappa och tre barn. Ett av barnen, det yngsta, sjunger inte. Hon är nämligen huvudpersonen denna förmiddag. Familjen sjunger för henne. Efter skönsången lyfter pappan upp henne så att hon når upp till den trädgren hon har valt ut. Sedan hänger hon sin påse med nappar i trädet. Hela hennes ansikte skiner av glädje och stolthet. Hon är så lycklig. Väl nere på marken igen hoppar hon upp och ned av upphetsning och familjen applåderar och gratulerar. Hon har ju blivit nästan vuxen och klarar sig utan napp. En viktig händelse i detta barns liv och många andra barns också att döma av alla nappar. Samma dag var det ett annat litet barn som sa till sin mamma att hon också ville hänga sin napp i trädet, men inte just nu, sedan. Då återkommer vi senare i år, svarade mamman hastigt.

Efter dessa händelser har jag haft möjlighet att bevittna ytterligare ceremonier vid trädet, mer eller mindre högtidliga. Jag har även sett barn krama trädet och prata med det. Många återvänder dessutom till trädet, som om de har skapat en relation till trädet och platsen.

Jag har diskuterat ovanstående beteende med några av mina kolleger som är etnologer. De talar om ”övergångsriter”. Enkelt uttryckt så är det riter som tar oss från en fas i livet till en annan. Det är inte ovanligt att riterna hänger ihop med familjehögtider såsom dop, konfirmation och bröllop. Även möhippa eller svensexa innan bröllopet, student och en så kallad ”nollning”, när någon börjar på högskola eller universitet, kan vara övergångsriter.

Vad händer med napparna? Ja, det är ett mysterium… Det finns flera teorier bland våra unga besökare. En är att tandfen hämtar napparna och vad som händer sedan vet de inte. En annan är att tandfen hämtar napparna som sedan delas ut till andra barn som bättre behöver dem.

Hur allting började med nappträdet vet vi inte. Inte heller känner vi till varför det blev just detta träd. Men säga vad man vill, trädkramande trädgårdsmästare eller inte, det är magiskt att se hur mycket trädet betyder för många barn och en ära att få bevittna denna övergångsrit!

Museiträdgårdsmästare
Marie Blomqvist

Annonser

Vallbys russ blir Vallbys russ

För fyra år sen, 2014, föddes det ett föl på museet. Det första på 14 år. Det var ett stoföl som vi döpte till Vallbys Flinga. Förra våren fick Flingas mamma, gotlandsrusset Fideli, sitt andra föl, också det ett stoföl som vi ville kalla Vallbys Fiona.

 

Att sätta ett prefix som ”Vallbys” före hästens namn är ett enkelt sätt att visa vem som är uppfödare. Ett föl får man döpa med gårdsnamn eller annat prefix utan att det räknas som ett officiellt stuterinamn, men när nästa föl också ska ha prefixet, så ska en ansökan om stuterinamn göras.

Vi skickade in en ansökan om stuterinamnet Vallbys till Svenska ponnyavelsförbundet.
För att få igenom sin ansökan ska man vara medlem i någon av SPAFs avelsföreningar, i vårt fall Svenska russavelsföreningen. Stuterinamn ska godkännas av SPAFs styrelse, samt offentliggöras på SPAFs och rasföreningarnas hemsidor. Vem som helst äger då rätt att protestera mot namnet. Om inga protester inkommit en månad efter offentliggörandet godkänns namnet definitivt.

familjen-f

Här står vårt avelssto Palmbackens Fideli (e. Jucent 931 u. Ripadals Fjonkan 3465)
Vallbys Fiona (e. Skansens Qrut 703 u. Palmbackens Fideli 4892)
Vallbys Flinga (e. Glim 575 u. Palmbackens Fideli 4892)

I april kom beskedet att friluftsmuseet blivit godkänt och fått registreringsbevis för stuterinamnet ”Vallbys”. Det firade vi såklart med varsitt äpple!

Museibonden Stina

Koloniträdgården under utveckling

Om du den närmaste tiden besöker Vallby Friluftsmuseum så kommer du att upptäcka att en del förändringar är på gång i koloniträdgården nere vid entrén. Vad är det då vi vill förändra? Vi kommer inom kort att informera om detta på plats men även via hemsidan och bloggen under resans gång.

kolonitradgarden-innan

Förändringar på gång i koloniträdgården.

Så här långt kan vi berätta följande. Precis som tidigare ska kolonistugans inredning och odlingarna utanför gestalta kolonilivet på 1950-talet. Här sker ingen förändring. Däremot kommer kolonitomten att utökas lite. Det gamla rödmålade spjälstaket har vi redan tagit bort och ett nytt, i annan färg, kommer att sättas upp längs den nya tomtgränsen. I och med att ytan blir större kommer vi dels att få möjlighet att ge våra insamlade växter lite mer plats, dels plantera ett fruktträd samt fortsätta att utveckla trädgården i 50-talsanda.

Ovanstående betyder att det kommer att vara lite rörigt på kolonin en period, men vi tror och hoppas att slutresultatet är värt att vänta på.

Har du deltagit i koloniliv i Västmanland på 1950-talet? Hör av dig till oss. Vi efterlyser foton men också information om vad ni odlade och planterade, hur ni planerade er koloniträdgård samt hur livet på kolonin tedde sig i största allmänhet.

Kontakta oss via e-postformulär.

Museiträdgårdsmästarna
Marie och Elisabeth

Sökandet efter historien om byskolans trädgård – del 2

Kommer ni ihåg att jag i min förra blogg berättade att jag skulle åka till Heby kommunarkiv och söka efter information om Råsbo skolas trädgård? Råsbo skola är byskolan här på museet och jag försöker hitta information om hur skolträdgården såg ut när skolan låg i Råsbo, Tärnsjö. Tanken är att med hjälp av fakta kan vi återskapa skolträdgården som den såg ut ungefär 1910.

Jag har aldrig varit i ett kommunarkiv tidigare och hade stora förväntningar på vad jag skulle hitta. Trädgårdens historia skulle träda fram ur dunklet! Men så blev det ju inte riktigt. Jag hittade några smulor av historien och jag måste erkänna att jag blev lite besviken. Men vid närmare eftertanke så är det bra och värdefulla smulor jag hittade. Nu kan jag söka i fler arkiv för att bygga på vår kunskapsbank. Vill ni veta vad jag hittade?

I kommunarkivet i Heby fick jag titta i huvudböcker, dagböcker och examenskataloger från slutet på 1800-talet och fram till att skolan upphörde 1926. När jag fick höra att det fanns dagböcker hade jag målat upp en bild av hur fröken sitter och skriver om det dagliga arbetet, om ditten och datten. Men så var det inte. En dagbok med examenskatalog är en förtryckt bok med en förteckning över vilka barn som gått i skolan de olika åren, vilket schema de hade, barnens närvaro och deras betyg i de olika ämnena. Skolläraren kunde skriva små noteringar om speciella händelser, till exempel när vissa barn var sjuka länge i mässlingen och inte kunde komma till skolan. Eller att skolan var stängd andra till tredje oktober på grund av potatisupptagning.

Stod det något om trädgård då? Jodå, små guldkorn dök upp helt plötsligt. I dagboken från 1918 har lärarinnan Fanny Sjöberg noterat längst ner under ”Anmärkningar” att ”Trädgårdsskötsel för skolans alla klasser omfattande 6 veckor, 3 på våren och 3 på hösten”.

Utklipp ur skoldagbok 1918

Anteckningar ur lärarinnan Fanny Sjöbergs skoldagbok från 1918.

Samma notering hittade jag även 1919 och framåt men inte i tidigare dagböcker. Däremot har barnen fått betyg i trädgårdsskötsel från 1896 och framåt. I ”Uppgift för redovisningsåret 1920-1921” kan jag läsa följande notering om hur många undervisningstimmar man haft i trädgårdsskötsel.

Utklipp ur skoldagbok 2

Anteckningar ur skoldagbok från 1919.

Det låter inte som så mycket, 12 timmar på ett helt läsår. I litteraturen om skolträdgårdar från sekelskiftet 1900 beskrivs hur barnen ska vara med och gräva sina trädgårdsland, gödsla, så, vattna och ogräsrensa under säsongen. Sen ska de skörda och ta med grönsakerna hem. Hur det gick till i Råsbo vet vi fortfarande inte. Men att de hade trädgårdsskötsel på ett eller annat sätt, det vet vi!

Till hösten ska jag åka med flera kollegor till Landsarkivet i Uppsala för att leta efter mer information om Råsbo skola och trädgården. Innan vi vet mer om skolträdgården odlar vi som litteraturen rekommenderar att man gjorde. I år kommer barnen från skolfotot från 1913 att få odla grönsaker och blommor i köksträdgården. Kom gärna förbi till sommaren och titta på deras odlingar av kålroten ”Rotabagge”, karottmoroten ”Paris Market” och rödbetan ”Cheltenham Green Top”.

Läs den första delen om sökandet efter historien om byskolans trädgård.

Trädgårdsmästaren Elisabeth

Äng är åkers moder

Somliga har nog hört uttrycket ”Äng är åkers moder” någon gång, och kanske till och med reflekterat lite över vad det egentligen betyder. Sen finns det de som, liksom jag, studerat agrarhistoria eller växtnäringscirkulation och därför är helt med på noterna! Och gärna vill berätta om varför det talesättet uppkommit.

kviga-betar

Djuren levererar växtnäring i gödsel som läggs på åkern.

Ängen, där höet bärgas, har levererat växtnäring från marken i form av djurfoder. Djuren har i sin tur, utöver mjölk och kött, levererat växtnäring i gödseln, som lagts på åkern.  Äng är alltså åkers moder, en förutsättning för åkerns produktion.

Metoden har varit framgångsrik men har sina begränsningar. Det system som använts i ett och ett halvt millennium för att gödsla åkern kommer till sist in i en återvändsgränd. Ängens produktion beror på hur mycket mineraler och kväve som kunnat frigöras i marken varje år. Och för att få tillräckligt med gödsel för en god skörd av spannmål, måste ett tillräckligt antal djur fått äta och göra gödsel av en tillräcklig mängd hö från tillräckligt stora ängar. Förhållandet brukar behöva vara minst 5 gånger så mycket äng som åker, gärna ännu högre andel äng. Men förr eller senare utarmas ängsmarken på sitt växtnäringsförråd, produktionen sjunker, gödseltillgången minskar, åkerskörden minskar.

Under tidigt 1800-tal skriver motsvarande dagens Landshövding i sin rapport till Konungen:

Fodertillgången swarar på intet sätt emot åkerwidden, och i anseende till inskränkte Hag- och Utmarkerne måste Ängarne strängt betas som än mera minskar de senares bördighet.

”Fodertillgången svarar på intet sätt emot åkervidden, och i anseende till inskränkta hag- och utmarkerna måste ängarna strängt betas som än mera minskar de senares bördighet.”

Ur: Ridderstolpe F. 1823: ”Kongl. Maj:ts Befallningshafwande i Westmanlands Län till Kongl. Maj:ts afgifne Fem års Berättelse år 1822”, Stockholm, sid 25. Finns på SCB.se.

Wallby-karta

Wallby år 1759-1760. Fördelningen mellan åker och äng såg ungefär likadan ut under några hundra år.

På kartor från 1800-talet över Västmanlands slättbygder syns att ängen på de flesta håll var bara lika stor som åkermarken och alltså på tok för liten för en hållbar växtnäringsförsörjning. Dessutom har landhöjningen genom århundradena på sina håll gjort ängarna torrare. Såklart då att marginalerna var små, för lite och för dålig ängsmark gav för lite gödsel och dåliga spannmålsskördar.

Vid 1800-talets mitt hade flera mer välbärgade jordbruk redan provat till exempel klöverodling på åkermarken för att både gröngödsla åkern och öka fodertillgången, men den fattigare allmogen som så väl behövde öka sina skördar behövde upplysas! Inte hade de råd med prenumerationsavgiften för den nya rådgivande kvartalsskriften ”Samling af upplysningar och underrättelser för Landthushållare i Westmanlands Län” som började ges ut 1850 heller. Andelen ”hemmansägare” är påfallande liten, utan det är en stor andel storgodsinspektorer, militärer, kyrkofunktionärer och liknande i prenumerantlängden. Man hoppades att kunskapen skulle sippra ner till allmogen i alla fall. Så vad vill man då föra ut till dem i första numret av skriften?

32 sidor av 48, alltså 2/3 handlar om ovanstående problematik, med artikelnamn som följer:

  • Klöfwerodling på Åker. Det första steget till förbättring af Westmanlands Åkerbruk
  • Några ord om Klöfwerodlingen
  • Om afdikning och ängswattning
  • Om Ängsskötseln
  • Om Ängsskötsel (för säkerhets skull!)
  • Om gödseln och de wigtigaste medlen att erhålla den

Vad skulle stå i ”Upplysningar till Lanthushållare” i länet idag, månntro? Principer för recirkulation av humangödsel till åkermarken? Övergödningsproblemet? Grödor att odlas på åkern för att Sverige ska bli självförsörjande på mat? Dina 2000 kvadratmeter – kosthåll för en rättvis fördelning? Hur bedriva kampen för rätten till era lokala grönsaks- och spannmålssorter?

Museibonden Ulla

Sökandet efter historien om byskolans trädgård

Visst är det härligt att planera vilka grönsaker och blommor man ska odla under säsongen? Att inspireras av frökataloger och vackra bilder. Men som trädgårdsmästare på ett friluftsmuseum finns det en viktig sak som vi måste ta hänsyn till och det är historien! I våra miljöer odlar vi som man gjorde förr och vi använder i möjligaste mån arter och till och med sorter som odlades då. Men hur såg egentligen trädgårdsmiljöerna ut förr vid de byggnader som har flyttats hit? Att djupdyka i historien och gräva fram fakta om odlingarna är en trädgårdsmästares underbara uppgift. Idag ska jag berätta om våra efterforskningar om trädgården vid byskolan som kommer från Råsbo utanför Tärnsjö i nuvarande Uppsala län.

Vid byskolan på museet finns idag växter som vi hämtat från skolans ursprungliga plats i Råsbo som den sibiriska ärtbusken, syrenen och rosen ’Agatha’. Vi odlar grönsaker som var vanliga vid 1910 och visar på den mångfald av sorter som fanns. Vi har tagit tillvara på de knapphändiga uppgifter vi har om trädgården och gestaltat miljön därefter. Men visst vore det fantastiskt om vi kunde få veta mer om trädgården och om eleverna hade en köksträdgård som de odlade?

byskolan-tradgard_FotoLevinaLundberg

Skolträdgården där vi odlar grönsaker som man gjorde 1910.

I vårt arkiv har vi en del material som samlades in när skolan flyttades hit 1982. Till invigningen bjöd man in de elever som gått i skolan som fortfarande fanns i livet. Man passade på att intervjua dem för att höra om deras minnen från skoltiden. Idag är deras nedtecknade minnen guld värda för oss!

Skolan byggdes 1877 med plats för 20 skolbarn. Marken som skolan byggdes på överlämnades som gåva av en gårdsägare i socknen. Tomten var ett halvt tunnland och det motsvarar 2 500 kvadratmeter. När skolan var färdigbyggd skänkte skolrådet två pioner, fem krusbärsbuskar, två vita och röda vinbär, två fruktträd och fyra lönnar. Boende på gårdarna i området kring skolan hjälpte till med att plantera, bygga stängsel runt tomten samt gräva en vattenbrunn.

rasbo-skola-ca1913

Elever och lärarinnan Ellen Skagerlind utanför Råsbo skola (cirka 1913, fotograf okänd).

I materialet finns några klasskort på barnen med sin fröken uppställda utanför skolan. Det här kortet tycker jag är så härligt när alla 14 barnen står uppradade utanför staketet. Det ser precis ut som om klassen står utanför staketet här på Vallby Friluftsmuseum! Kortet är från ca 1913 och fröken heter Ellen Skagerlind.

I arkivmaterialet hittar jag enstaka uppgifter om trädgården som de gamla eleverna på bilden har berättat om. Erik som står till höger om fröken Ellen berättar att fröken hade ett potatisland som barnen fick gräva. Dagny som sitter ner som nummer två från vänster minns att fröken hade pelargonier och fuchsia i fönstren. Anna som sitter till höger om Dagny berättar om de olika skolämnena som till exempel räkning, skrivning, teckning och musik. Men inget av barnen berättar att de skötte en skolträdgård och odlade grönsaker som de fick ta med hem. I ett betyg som vi har från 1887 finns inget betyg angivet för ämnet trädgårdsskötsel.

Enligt folkskolestadgan som kom 1842 skulle varje församling i städerna och varje socken på landet ha en skola och även en skolträdgård. Det finns litteratur från tiden som beskriver hur en skolträdgård bör se ut med bland annat en köksväxtavdelning. Fanns det någonsin en sådan skolträdgård vid Råsbo skola, det är frågan? För att få veta mer har vi bokat in ett möte på Heby Kommunarkiv i början på mars.

Visst låter det spännande? Jag lovar att återkomma och blogga om vad vi får reda på.

Trädgårdsmästare Elisabeth

Klaffar det om jag ber klaffaren att hålla klaffen?

Ibland stöter en på ord som det inte är alldeles självklart vad de betyder. Sammanhanget hjälper inte tillräckligt långt. I den här rubriken tror jag att ni läsare, liksom jag, är med på att klaffar det är samma fråga som fungerar det eller passar det. Och att be någon hålla klaffen är ju inte att be någon hålla upp en skrivbordsklaff, utan samma sak som att be någon hålla tyst eller hålla mun. Kanske kommer det av att den personen borde hålla upp sin underkäke, en slags klaff, så att den klaffar med överkäken och alltså därmed hålla munnen stängd. Jag hoppas att vi är överens så här långt!

Men vad är då en klaffare? Ordet stötte jag på i en gammal text som trycktes i ”Samling af upplysningar och underrättelser för Landthushållare i Westmanlands Län”, i första häftet från år 1850. Så när jag forskar i snart 170 år gammal lantbruksrådgivning och kommer till sista sidorna dyker fyra sedelärande små texter på vers upp, som är mer allmänt fostrande för allmogen. Smaka på det här:

Sedespråk.

Lär allt hwad dig stunden kan lära,
Till nytta, behag eller ära.

Med fruktan och bäfwan tillwara dig tag
För hwad du kan komma att ångra en dag.

Gif kroppen hwad jemnt han behöfwer,
Men gif honom intet deröfwer.

När ondskan och lögnen dig smäda, så tig,
Men låt dina gerningar tala för dig.

När klaffaren smädar din nästa,
Då tala, och wänd till det bästa.

När du har gjort saken, så godt du förstår,
Tro Gud ock om godt, och mins att han rår.

Tänk, när dig en olycksdag hunnit,
Att den dock i morgon förswunnit.

Visst låter det som en röst från svunna tider, då hårt arbete var en dygd, och måttfullhet var nödvändigt. Välfärdslandet Sverige fanns inte än, och människor var tvungna att se om både sitt eget hus och hjälpa sin nästa efter bästa förmåga. Här dyker alltså klaffaren upp! Jag sökte i Svenska Akademiens OrdBok, SAOB, på nätet, för att se vad en klaffare var för någon.

Klaffare: person som (gärna) förtalar andra.

Andra synonymer är bakdantare eller belackare, där åtminstone jag aldrig stött på ordet bakdantare heller tidigare. Ett lite modernare ord för detta skulle kanske kunna vara mobbare? Jag gillar verkligen uppmaningen att inte tiga när nästan blir smädad av klaffaren! Tala när sådant sker! Stå upp för varandra och vänd till det bästa! Heter det klaffare för att denne borde hålla klaffen, månntro?

För övrigt tycker jag att nästan hela sedespråket är aktuellt även idag, tidlösa lärdomar som kanske kan göra livet lite lättare om vi tillämpade dem. Hur det står till med resten av råden i denna lilla skrift kommer jag att fördjupa mig i framöver. Främst själva lantbruksartiklarna förstås, men när nu så fina tänkespråk är inkluderade så kanske jag kommer att berätta mer om dem också!

Museibonden Ulla

Skördedags i varmbänkarna

I våra varmbänkar vid torget växer det så det knakar! Här odlar vi både gurka, melon och vintersquash. Jämn bevattning och mycket hästgödsel har gjort att allt frodas. Vi skördar gurka och bjuder våra besökare att provsmaka ”Spångbergs Vit”, ”Spångbergs Grön”, ”Crystal Apple” och ”Rhensk Druv”. Ibland smakar det gudomligt men ibland biter man i en besk gurkbit. På 1700- och 1800-talet när gurka odlades som mest i Västerås var det inte så noga med hur gurkorna smakade råa. Gurkorna syltades och saltades. Inläggningar med socker blev vanliga runt 1860 och ättiksgurkan kom först efter andra världskriget.

gurka

Gurkorna som odlas saltar värdshuset in och serverar till sina gäster.

Häromdagen skördade vi två stora hinkar med gurka som värdshuset ska salta in och bjuda sina gäster på. Det känns bra i en trädgårdsmästarsjäl – att det vi odlar äts upp på plats.

Vi får många förtjusta kommentarer om vintersquashen ”Galeux d`Eysine” som håller på att växa oss över huvudet. Den växer flera decimeter om dagen känns det som. Vi får klippa av blad och rankor så att den inte ska ta över totalt.

På Höstfesten den 3 september har ni möjlighet att träffa en av oss trädgårdsmästare vid varmbänkarna vid torget. Vi lovar att vi bjuder på provsmakning av gurka! Håll utkik på vår webbplats efter tidpunkter när vi trädgårdsmästare befinner oss i de olika miljöerna för att prata med er besökare.

Länk till Vallby Friluftsmuseums webbplats.

Läs gärna tidigare blogginlägg om våra varmbänkar.

Trädgårdsmästaren Elisabeth

Premiär för skördevisning i ”potageren'”

För den som vill ha odlingstips och inspiration, en historisk tillbakablick och en vägvisare till framtiden, och känna hur enormt tillfredsställande det är att skörda sin egen mat (!) har vi två tillfällen i höst som kallas ”Skördevisning”. Där ingår det en trädgårdsvisning i museets trädgårdsmiljöer, odlingstips och skörd av grönsaker som vi gör ”torgfina” tillsammans, och fika förstås! Biljetter finns att boka, se mer information längst ner på sidan.

potager

Potager, en vacker köksträdgård till både nytta och nöje.

I år har många besökares ögon njutit av frodigheten i både odlingslådorna och rabatterna i den ”Kitschiga Potageren” som ligger vid Värdshuset Gaggeska Gården och krukmakeriet. Vi odlar mest ätbart i pallkragarna, och lite mer blandat i rabatterna. Idén med en ”Potager” är just att ha en vacker köksträdgård, så det är meningen att den ska vara till både nytta och nöje. Nöjet är att det är vackert med lite andra blommor i grönsaksodlingen bara för ögonfröjden skull. Men underskatta inte rödbladig kål, dillkronor eller knallfärgade mangoldstjälkar, ringlande rankor av pumpa och ståtliga majsplantors skönhetsvärde!

Jag gillar att ta fasta på odling av mat. Det har följt mig sedan barnsben, att mat är något heligt. Kanske är jag påverkad av någon nyhetsrapportering i barndomen, från svältkatastrofer som ständigt återkommer. Och jag har under tidens gång insett att vi alla måste ha kunskap om hur vi kan framställa vår egen mat. Det räcker inte att, som jag gjorde i förskoleåldern, gömma havregryn och russin i dockskåpsmöblerna…

Odlingsjord är en naturresurs som får för lite uppmärksamhet, underhåll och skydd. Själva basen för livet förtjänar större respekt, likaså hantverket att odla. Här på Vallby Friluftsmuseum vill vi inspirera er besökare att odla i det lilla, något får väl alltid plats i trädgården, balkongen eller fönstret om en vill. Om en har möjlighet är det värdefullt att själv ta vara på köks- och trädgårdsavfall för att göra kompost att underhålla sin jord med.

Hoppas att Du vill komma till Vallby och lyssna på och skörda med mig. Välkomna 9:e eller 20:e september!

Museibonden  och trädgårdsmästaren Ulla

 

Skördevisning med grönsakstema

Datum: Lördag 9 och onsdag 20 september 2017
Tid: 14.00-17.00
Pris: 550 kronor per person

I priset ingår en timmes trädgårdsguidning, fika och grönsaker samt recept. Vid anmälan vänligen tala om eventuella födoämnesallergier, med mera.

Biljetter bokas på Västerås Turistbyrå, 021-39 01 00 eller online på Visit Västerås webbplats, se länkar nedan.

Hö-snuva

IMG_5859

Gotlandskaninerna utfodras med museets eget hö.

Den stora uppgiften i midsommartid för en odlingsbonde är höskörden. Det är viktigt för oss att kunna bärga vårt eget ”kanin-hö” eftersom det inte är så lätt att köpa den tunnare/finare kvaliteten till ett rimligt pris någon annan stans. Och vi använder ju ganska stora kvantiteter till våra gotlandskaniner! Också getter och bockar uppskattar det finare höet vi skördar nere på ”Midsommarängen”.

Den andra ängen, lite längre upp på sluttningen från Svartån, innehåller andra gräsarter, örter och baljväxter och ger ett grövre hö. Dessutom skördar vi den ängen lite senare för att få högre skörd, men det leder ju också till att gräset hinner bli grövre.

På gamla tiders vis hässjar vi vårt hö för att få det riktigt torrt. Efter att ha fått torka på marken 1 – 2 dagar och vänts minst en gång är det tillräckligt torrt och luftigt för att hängas upp på hässjan. Därefter måste det torka klart där under ett par veckors tid. Det regn som kommer under tiden brukar rinna av och bara skada det översta lagret med hö, som då tappar färg, men som oftast torkar snabbt igen eftersom det ligger överst i solen och vinden. Hö som ligger mot marken blir dock snabbt förstört och ruttnar.

hassja

På gamla tiders vis hässjar vi höet för att få det torrt.

För att känna om höet på hässjan är tillräckligt torrt för att tas in för lagring över vintermånaderna kan en sticka in armen i höet och känna hur det känns – är det kallt inne i hässjan betyder det att fukt fortfarande avdunstar och kyler ner luften där. När det istället känns ”varmt” eller ungefär som i luften utanför är det tillräckligt torrt!

Hässjat hö sägs vara mer dammfritt än så kallat skulltorkat (hö som torkats med luft som tryckts genom höet, med hjälp av fläktar, när det ligger inne på ”lagret”, dvs höskullen). Hö som körs in något fuktigt och torkas på skullen pressas till balar direkt från marken (efter ett par dagars torkning och vändning). Framförallt hästar mår bäst av dammfritt hö. Förklaringarna till att hässjat hö brukar vara mindre dammigt är att det hanteras fler gånger. Redan under själva hässjningen lyfts höet upp på gaffeln och ruskas om lite så att det blåser iväg lite damm! Sedan när det hänger ute för torkning är det naturliga vindrörelser som transporterar ut fukten ur hässjan. Lite damm förs alltså också bort då.

Sedan måste ju hässjat hö bärgas, transporteras in från fältet, efter att det torkat klart utomhus och rivs då ner från hässjan, och det blåser bort en hel del damm då också. Det ska vara torrt och soligt den dag som höet körs in! Höet lastas upp med högafflar på en hökärra , eller in i höbalspressen som gör balar och puttar dem in i vagnen. Sedan ska det lastas av igen för att läggas in i höladan, och ännu mer damm lämnar höet! Bra hö till djuren blir det, men mer damm för oss som arbetar med det, förstås! (Snörvel…)

Det är spännande att hålla liv i gamla traditioner och kunskaper om hur ett jordbruk kan skötas. Vi använder traktor för flera tyngre arbeten, men just höhässjning – det måste göras av människor!

Museibonden Ulla