Äpplet från Hedsmora – en liten solskenshistoria

Underbara september med så många mustiga dofter av jord och frukt! Luften är ofta hög och det går lättare att andas på något vis. För två helger sedan hade vi våra årliga äppeldagar på museet i samarbete med Västerås Trädgårdssällskap. Fantastiska dagar med nära 100 olika äppelsorter och många trevliga besökare. Kul att intresset för äpplen är så stort!

I den här bloggen tänkte jag berätta om ett äpple vi har på museet som ligger mig varmt om hjärtat. Jag vet egentligen inte varför, det är troligtvis ingen speciell sort eller har en rafflande historia. Dess existens är lika lågmäld som platsen den kommer ifrån.

”Äpple från Hedsmora” är troligtvis en frösådd. Foto: Elisabeth Håkansson

Till museet kom äpplet som vi kallar ”Äpple från Hedsmora” en vinterdag 2007. Dåvarande museiträdgårdsmästare Maria samlade in ympris från ödetomten där torpet Hedsmora legat, i Riddarhyttan. Under 2005 gjordes nämligen en torp- och kulturväxtinventering i Skinnskattebergs socken där 10 övergivna torplämningar besöktes och de kulturväxter som fanns dokumenterades. Hedsmora var ett av torpen. Som ett vårdträd stod äppelträdet mitt på området framför grunderna av bostadshuset och ladugården. Granskogen hade växt sig tät runt omkring. Bilden nedan är från 2014.

År 2014 var äppelträdet en spillra av sitt forna jag. Foto: Karin Bylén

Det är jättespännande att läsa rapporten om inventeringen och titta på äldre bilder från platsen. Länk till rapporten hittar du längst ner i bloggen. I den finns ett fotografi på sidan 26 från 1898 där familjen Karlsson står framför bostadshuset. Familjen var arrendatorer och brukade torpet mellan åren 1880 – 1917. Därefter övertar familjen Johansson stället och brukar det till 1942. På en bild förmodligen tagen på 1960-talet står torpet öde (s. 27). Mitt i bilden står det stora äppelträdet. Jag undrar hur gammalt det kan vara och vem planterade det? Att plantera ett fruktträd som vårdträd framför huset verkar inte vara ovanligt. Jag har ett hemma framför mitt torp också.

”Äpple från Hedsmora” växer i fruktträdgården vid torpet på museet. Tillväxten är dålig p.g.a. stamskada. Foto: Elisabeth Håkansson

Sedan inventeringen skedde har området runt husgrunderna kalhuggits och äppelträdet är dött. Vilken tur att vi har flera exemplar på museet! Och det är en solskenshistoria gömd här! Trädet som blev resultatet av ympningen 2007 har vuxit i fruktträdgården vid soldattorpet på museet. Det har inte vuxit så bra som ni kan se på bilden ovan. Bland annat har stammen fått ”smaka på trimningstråden” eller blivit gnagt av sork. Än är det vid liv men det är knappt. Som tur är finns det hängivna privatpersoner som också älskar gamla trädgårdar och dess växter. Karin Bylén är en sådan person och hon och hennes mamma har åkt runt bland de övergivna torpen i Riddarhyttan under ganska många år. 2016 tog de ympris från äppelträdet i Hedsmora och ympade in i ett av sina egna äppelträd. Vi fick kontakt med varandra och med hjälp av ympris från henne har vi kunnat ympa upp nya träd. I vår plantskola står nu två småträd som Julita gård hjälpt oss att göra och som ska ersätta det dåliga trädet i vår fruktträdgård.

I fruktträdgården vid soldattorpet finns många frösådda äppelträd. Foto: Elisabeth Håkansson

I fruktträdgården på museet står det äppel- och päronträd som är gjorda av ympris som samlats in genom torpinventeringen samt från olika bondgårdar i Västmanland. Vi gjorde insamlingen dels för att få historiskt växtmaterial, dels för att få en chans att sortbestämma de fruktträd som fanns vid torpen vid sekelskiftet 1800 – 1900. Varje höst får pomologer titta på den frukt vi fått. ”Äpple från Hedsmora” verkar vara en frösådd och det är ganska många av träden som troligtvis är just det. Många är inte speciellt goda heller. Men det måste ha funnits användningsområden även för dessa äpplen. ”Grisäpplen” brukar vara äpplen som inte är så goda men kan uppskattas och ge näring åt grisarna. Kanske blev vissa äpplen godare efter viss lagring eller passade att torka. På matkult.se läser jag att äpplen användes främst till fruktsoppa och äppelkakor. Med sockrets intåg och hermetisk inkokning blev det vanligt att konservera äppelmos och göra kompott och gelé. Äpplen kunde också användas till must, cider och vinäger. Äpplen har ofta blandats med andra livsmedel för att förbättra smak. Till exempel har det varit vanligt att steka fläsk tillsammans med äppelskivor. Matkult.se skriver bra om fruktträd hos allmogen:

” Före 1800-talets mitt och genomförandet av laga skifte, växte äppelträd och körsbärsträd i ängsmarkerna. De flesta äppelträd var uppdragna från kärnsådd eller inflyttade vilda träd med större och bättre frukt. Många torp och gårdar kunde också ha en surapel och kanske en sötapel på gårdsplanen.

Först under senare delen av 1800-talet blev det vanligt att plantera sortäkta fruktträd vid gårdar och torp. Hushållningssällskapen, skollärarna och sockenprästerna spelade här en viktig roll i att sprida växtmaterial och kunskap om ympning och beskärning.”

Så det är kanske inte så konstigt att många av äppelträden som är 100 år eller mer är just frösådder. Hemma där jag bor finns det en torplämning efter torpet Karlhäll. Där står det en sötapel med äpplen som helt saknar syrlighet. Den har vi tagit en ymp på och har ett litet träd som precis börjat ge små, jättesöta äpplen. Vi kallar trädet Karlhäll.

Vill du läsa mer om några av de fruktträd vi har på museet kan jag rekommendera ett besök på digitaltmuseum.se. Skriv ”fruktträd Vallby Friluftsmuseum” i sökrutan så kommer alla som är registrerade så här långt upp. Det finns många, många fler av våra insamlade växter att registrera och arbetet pågår under några vintermånader när trädgårdarna på museet vilar.

För dig som vill köpa ett fruktträd av en känd sort vill jag tipsa om att ett fyrtiotal fruktsorter har lanserats under varumärket Grönt Kulturarv. Det är gamla härliga sorter och flera har en spännande historia. Vilka sorter det är och vad Grönt kulturarv betyder kan du läsa via länken nedan.

Nu ska jag gå och fika på ett av äpplena som blev över från Äppeldagarna. Imorgon kommer Bürgers Växtgård i Köping och hämtar alla äppelsorterna för att för att ställa ut hos sig. Roligt att utställningen får fortsätta glädja deras besökare med sin otroliga doft och färgkavalkad.

Museiträdgårdsmästare
Elisabeth Håkansson

Grönt Kulturarv: Frukt och bär

Inventeringar gjordes inom tre områden och det går att läsa mer i följande rapporter:

Riddarhyttan – en plats för vila och ro? Västmanlands läns museum, Kulturmiljöavdelningen rapport A 2005:A56.

Krusbär eller måbär – vem bryr sig? Lillhärads socken. Västmanlands läns museum, Kulturmiljöavdelningen rapport A 2004:A61.

Kulturväxter i slottets skugga – om 1700-talstäppor på Tidö. Rytterne socken. Kulturmiljövård Mälardalen Rapport 2007:14

Schalottenlöken ’Margit Olivia’

Under augusti skördade vi vår schalottenlök ’Margit Olivia’, eller som löken också kallas, potatislök. Det här är inte vilken lök som helst, utan det handlar om en arvelök som har odlats i Västmanland sedan minst andra hälften av 1800-talet. Till museet kom löken 2007, insamlad av förre museiträdgårdsmästaren Maria Löfgren.

Schalottenlöken ’Margit Olivia’ på tork innan putsning. Foto: Marie Blomqvist

Namnet ’Margit Olivia’ har löken fått efter sina tidigare odlare. Margit, född 1925, var den som 2007 delade med sig av löken till museet. Hon bodde i Orresta utanför Västerås, där hon odlade löken i sin villaträdgård med hjälp av sin dotter. Hon hade även odlat den på Gansta gård, barndomshemmet som hennes föräldrar förvärvade 1932 och där hon själv bodde med sin familj innan flytten till villan. Traditionen att odla denna lök gick i arv. Hon hade själv sett sin mamma odla den på gården. Astrid Olivia som mamman hette, blev bondhustru 1917 och hon i sin tur hade med sig löken från sin familj och hade sett sin mamma Alvina odla den. Gissningsvis hade löken odlats inom familjen eller släkten längre tid än så, men det är inget vi med säkerhet vet. Men, tanken är kittlande. Vilket arv!

’Margit Olivia’ är även utvald inom ramen för Programmet för odlad mångfald, Pom. Det betyder att den numera är bevarad i den svenska Nationella genbanken på Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp. Sedan några år tillbaka är Vallby Friluftsmuseum klonarkiv för denna genbank vilket vi har nämnt i tidigare bloggar. Det betyder att vi också odlar ’Margit Olivia’ för att ha ”säkerhetskopior” till genbanken. Berättelsen om ’Margit Olivias’ odlingshistoria ovan överensstämmer med många andra insamlade lökar i Nationella genbanken, det vill säga arvelök. Tack vare deras arbete med inventering samt insamling av lök med tillhörande berättelser, har vi fått lära känna en tidigare ganska outforskad del av allmogens odlingshistoria. I Poms bok Kulturarvsväxter för framtidens mångfald – Köksväxter i Nationella genbanken från 2018 står:

”En historia av självhushållning, samarbete och värdefull kunskap. Om växter som vårdats ömt och förenat familjer över generationer. Inte minst handlar vårdandet av arvelöken om förbisedd kvinnohistoria som sällan kommit på pränt i de stora trädgårdsmännens böcker. I sortbeskrivningarna ges otaliga exempel på hur familjelökar förts vidare från mor till dotter, generation efter generation. För att hålla hungern vid dörren, eller bara för att minnas en tid när det var livsviktigt att kunna lita till egna krafter för att mätta familjen ” (s 226).

’Margit Olivia’ är en potatislök/schalottenlök, och ingår i Allium cepa Aggregatum-Gruppen. Men är inte det olika lökar? Nej, som jag förstått så är det olika namn för kulturformer av lökar i denna grupp. Löken har haft olika namn i olika delar av landet. Erik de Vahl, trädgårdsmästare samt genbankskurator för fleråriga köksväxter vid Nationella genbanken, har fördjupat sig i detta vilket går att läsa i hans uppsats jag nämner nedan. Hittills har vi här på museet valt att kalla den schalottenlök då det var så Margit och hennes familj kallade den.

Schalottenlöken ’Margit Olivia’ i odling. Foto: Maria Löfgren

’Margit Olivia’ odlar vi som ettårig och sätter löken på våren. Historisk så har man förordat höstplantering, men det har visat sig att detta förmodligen främjar lökens förmåga till blom- och frösättning kommande år. Vi odlar den i väldränerad jord, gödslad med en del stallgödsel. Planteringsavståndet är cirka 10 cm, där toppen på löken hamnar på 2 – 3 centimeters djup. Skörden genomförs under augusti. Skördeutbytet har varierat under åren, förmodligen beroende vädret under växtsäsongen samt kvaliteten på utsädet. Även storleken på lökarna varierar mycket, vilket säkerligen beror på hur stora eller små sättlökarna i utsädet var. När lökarna har torkat färdigt och därefter putsats, lagrar vi dem i vår jordkällare över vintern där vi har en temperatur på runt sju grader.

Vårt huvudfokus med odlingen är att dels visa upp ’Margit Olivia’ och berätta om detta kulturarv, dels spara utsäde till nästa säsong för att säkerställa att löken finns kvar till kommande generationer både på museet och i genbank. Då vi behöver utsäde och inte odlar storskaligt, använder vi den inte till matlagning, åtminstone inte i dagsläget. Men, det vore naturligtvis väldigt trevligt att kunna erbjuda våra besökare en provsmakning av tillagad arveslök. Margit, som jag berättade om tidigare, använde den flitigt till sill, grytor och som syltlök.

Om du är intresserad av odlingshistoria och vill fördjupa dig mer i ämnet lök, då ska du läsa uppsatsen Potatislök, johanneslök eller nordisk schalotten? – Historiska odlingssystem, namnbruk och introduktion för Allium cepa Aggregatum-Gruppen, av Erik de Vahl. Boken från Pom som jag nämner i texten ovan presenterar inte bara intressant information om lök i olika former utan även ett flertal andra köksväxter och deras odlingshistoria.

Schalottenlök ’Margit Olivia’ i Margits händer. Foto: Elisabeth Håkansson

Slutligen vill jag också passa på att säga att i de fall vi har ett överskott av ’Margit Olivia’ så finns det möjlighet att köpa några lökar via oss.

Museiträdgårdsmästare Marie Blomqvist

Programmet för odlad mångfald Pom

Om boken Kulturarvsväxter för framtidens mångfald

Examensarbetet Potatislök, johanneslök eller nordisk schalotten?  – Historiska odlingssystem, namnbruk och introduktion för Allium cepa Aggregatum-Gruppen. (Erik de Vahl)

Vi firar rosens dag med `Pipar Hans´

Idag den 2 juli är det rosens dag och då passar vi på att fira rosen ’Pipar Hans´. Rosen tillhör Bourbon-gruppen och blir cirka 1,2 meter hög med mörkt rosa blommor. Den blommar i vår potager på museet just nu och doftar härligt kryddigt.  `Pipar Hans´ samlades in genom Programmet för odlad mångfald, Pom i deras rosinventering 2010. Nu finns den att köpa under varumärket Grönt Kulturarv. Så här beskrivs den på Pom:s webbplats:

”Den är utan tvekan en av de vackraste och mest lättodlade rosorna med de gammaldags buskrosornas allra bästa egenskaper.”

Rosen `Pipar Hans´ finns att köpa under varumärket Grönt Kulturarv. Foto: Maria Löfgren

Namnet `Pipar Hans´ kommer från mannen med samma namn som år 1870 lämnade Leksand och Pipargården med hustrun Britta och barnen. Han hade fått arbete på valsverket i Ramnäs. Senare köpte familjen gården Lilla Skommarbo i Västervåla socken. Där planterade de en buskros som det sägs att de tog med sig från Leksand. På gården växer idag ett stort bestånd.

Sorten har påträffats på hundratalet växtplatser, från Skåne i söder till Ångermanland i norr. Den är särskilt ofta funnen i Södermanland, Uppland, Västmanland, Gästrikland och Dalarna.

`Pipar Hans´ har mörkt rosa blommor med kryddig doft. Foto: Maria Löfgren

Vår ’Pipar Hans´ ros kom till museet 2011 från gården Halvarsviken utanför Ängelsberg som också ligger i Västervåla socken. Rosen har säkert spritt sig mellan gårdarna genom gåvor ägarna emellan. Först planterades den i vår Borgarträdgård för att tillsammans med många andra insamlade växter visa en prydnadsträdgård i tysk stil kring sekelskiftet 1900. Med åren tynade rosen allt mer eftersom rötter från både syren och stora träd i närheten vävde sig in i växtbäddarna. För att rädda rosen flyttade vi den 2019 till vår potager för att den skulle få växa till sig i bättre jord utan konkurrens. Det gick bra, rosen trivdes i sin nya miljö och slog många nya skott.

Sorken hade ätit upp alla rötter och rosen låg platt på marken. Foto: Elisabeth Håkansson

Då kom sorken! Under vintern 2020/2021 åt den upp rötterna på en hel rad med insamlade rosor, däribland `Pipar Hans´. I början på april var jag ute på en liten inspektionsrunda och noterade att rosgrenarna låg ner så konstigt på alla rosorna i hela raden. När jag tog i grenarna var de lösa, totalt avgnagda. Jag hade egentligen tänkt arbeta med någonting helt annat den eftermiddagen, men jag fick ändra mina planer och försöka rädda det som räddas kunde. Helt förtvivlad planterade jag tillbaka de grenar som hade en del rötter kvar. Jag satte också några grenar i krukor. Samma sak gjorde jag med fem andra rosor i raden. ’Pipar Hans´ har faktiskt tagit sig bra, både på plats och i kruka. Det samma gäller de flesta av de andra rosorna också. Så råkar du ut för liknande sorkangrepp på en ros som är rotäkta, plantera tillbaka och sätt även i kruka så kan det faktiskt lyckas att få liv i rosen igen.

Vi visar upp `Pipar Hans´ i klonarkivet som finns beläget i vår potager. Foto: Elisabeth Håkansson

Vi har lite extra tur eftersom `Pipar Hans´ ingår i vårt klonarkiv och vi har fått plantor skickade till oss från Nationella genbanken. Vi har 10 olika rosor i klonarkivet insamlade från olika ställen i Västmanland. De har stått på tillväxt i krukor sedan 2020 i vår plantskola. Under sommaren ska de visas upp i vår potager där alla 40 växter från klonarkivet ska finnas att titta på. På bilden ovan står `Pipar Hans´ i kruka insmugen bland de andra växterna. Tanken är att vi ska ställa fram de olika rosorna allt eftersom de blommar.

Albarosen `Minette´ är en av de mest spridda gammaldags rosorna i Sverige. Foto: Maria Löfgren

Förutom de 10 olika rosorna i klonarkivet har vi 16 andra rosor som samlats in till museet av förre trädgårdsmästaren Maria. Rosorna kommer från torpställen, bondgårdar och stadsmiljöer. Många finns utplanterade i miljöerna och bidrar tillsammans med byggnader, föremål och djur till den tidstypiska gestaltningen. På bilden ovan syns albarosen `Minette´ som är den första rosen som samlades in till museet. Den växer idag vid soldattorpet och är en av de mest spridda gammaldags rosorna i Sverige.

Genom sorkangreppet har jag lärt mig att man inte ska ge upp när något sådant händer. När förtvivlan har lagt sig gäller det att hitta lösningar så att växten har en chans att överleva. Jag tänker att man får se det som en möjlighet att testa olika förökningsmetoder. ’Pipar Hans´ verkar vara livskraftig och det är säkert en anledning till att den blivit utvald att säljas genom varumärket Grönt Kulturarv.  

Museiträdgårdsmästare Elisabeth

Läs mer om varumärket Grönt kulturarv

Läs mer om `Pipar Hans´ ros

De blommar, syrenerna!

Häggen har blommat i överflöd en längre tid, nu är det syrenens tur! Denna fantastiska doft! För många representerar blommande syren försommar, barndomsminnen och stundande ledighet.

Syren (Syringa vulgaris) Foto: Marie Blomqvist

På museiområdet har vi syrener på många ställen, flera ingår i museets levande samling av växter. Vi vet med säkerhet att sju stycken är insamlade till museet, flertalet är vanlig bondsyren, med ljuslila eller vita enkla blommor. I vissa fall handlar det om syren insamlade från torp och gårdar, bebodda eller öde, i andra fall från den plats där en specifik byggnad på museet tidigare var uppförd. Exempel på det sistnämnda är den ganska nyplanterade syrenen med ljuslila blommor bakom lanthandeln. Denna är ursprungligen ett rotskott hämtat från Uttersberg där lanthandeln och gården Snarhem en gång låg. Vi har också syrener som är inköpta till museet, som syrenerna på lanthandelns framsida. Enligt en planteringsplan gjordes detta troligen på 1980-talet, säkerligen i syfte att delvis efterlikna ursprungsplatsen. Det fanns nämligen en hel del syrener utanför lanthandeln när den stod i Snarhem. Se fotot nedan.

Syrenhäck utanför lanthandeln i Snarhem (1940-tal).

Vi har också några syrener vi inte vet om de är insamlade eller inköpta. Bland annat ’Kjellbergs syrener’ med lite mer mörklila blommor som finns i vår Borgarträdgård, tillhörande Tenngjutaregården, samt vid soldattorpet. Vi tror att de är planterade av museets förste intendent Sven T. Kjellberg på 1920-talet. I sin dagbok från 1926 skriver han nämligen att ”Syrener ha blivit planterade vid Käcktorpet och Tenngjutaregården”. Tyvärr har vi hittills inte hittat någon information om varifrån de kommer. Skott av ’Kjellbergs syrener’ planterades på torget för ett antal år sedan och har nu blivit en stor syrenhäck. Vi har även jämfört denna syren med syrenbuskarna vid soldattorpet. En del av buskaget liknar syrenen i Borgarträdgården men jämför vi blommorna så verkar det vara ytterligare två varianter planterade.

Våra `Kjellbergs syrener´ i Borgarträdgården. Foto: Maria Löfgren

Då vi under vårvintern var tvungna att såga bort enstaka grövre grenar på den flerstammiga syrenen i Borgarträdgården, passade vi på att räkna årsringarna. Antalet på den grövsta grenen gav resultatet 85 år. Lite ”nördigt” beteende kan tyckas men det ger viktig information för oss. Det betyder att det sannolikt är syrenerna Kjellberg planterade. Alla ledtrådar är intressanta när man söker källor.

Äldre träräfsor. Foto: Marie Blomqvist

Syrenträ är ett väldigt hårt träslag, bland de hårdaste vi har i Sverige sägs det. Förr i tiden, när merparten av redskapen tillverkades av gårdens eget folk, var det inte ovanligt att flera träslag användes till ett och samma verktyg då olika delar krävde olika egenskaper. Till träräfsor användes exempelvis gran till skaft, björk till räfskammen och syren till pinnarna. Kanske är det ett bra sommarprojekt om du behöver gallra dina syrener och samtidigt är i behov av en egentillverkad träräfsa?

Det finns också en del vidskepelser när det gäller syren. I boken ”Människan och floran – etnobiologi i Sverige 2” (2005) kan vi bland annat läsa om hur man förr räknade antalet kronflikar på blommorna. Syren har normalt fyra, men hittade man blommor med fem flikar betydde det lycka, medan tre flikar olycka. Gösta Reuterswärd, trädgårds- och landskapsarkitekt under 1900-talet, berättar i sin bok ”Trädgårdens blommor berättar” (1967) att de i sin barndom tävlade om att hitta femflikade blommor. Dessa skulle snarast ätas upp samtidigt som man önskade sig något. Det här med syrenblommor som bringar lycka bekräftas av ett par kollegor som nyligen träffat ett härligt gäng äldre västeråsare digitalt i en aktivitet som handlade om minnen från svunna tider. Jag hade bett dem prata om syrener och jodå, en av damerna minns hur de som barn letade femflikade blommor som snabbt skulle ätas upp. Vilken utmaning, måste testa själv. Har inget fantastiskt syrenbuskage i min egen trädgård, men dock ett äldre rotskott planterat i kruka som lyckligtvis blommar i år. Oddsen var ju inte så höga, men titta vad jag hittade!  

  

Femflikad syrenblomma. Foto: Marie Blomqvist

Syren (Syringa vulgaris) har varit en uppskattad prydnadsbuske sedan lång tid tillbaka. I skriften ”Träd- och buskuppropet” (2009) skriven av Anna Andreasson och Katarina Wedelsbäck Bladh, Programmet för odlad mångfald, kan man läsa att syrenen kom från Turkiet till Europa på 1500-talet. Efter att ofta ha varit använd i stora trädgårdsanläggningar på 1600-talet, blev denna buske en av de vanligaste på 1800-talet. De växte även vid torpen. Under detta sekel startade ett förädlingsarbete runt om i Europa, med målet att kunna erbjuda fler sorter, vad vi i Sverige ibland kallar ädelsyrer. Det resulterade i ett stort antal nya sorter i plantskolorna, i olika färger, med både enkla och dubbla blommor. Tyvärr försvann flertalet under 1900-talet, då intresset för denna mångfald dalade. Exempel på äldre sorter som fortfarande går att få tag på är ’Andenken an Ludwig Späth’, ’Madame Lemoine’, ’Michel Buchner’ och ’Katherine Havemeyer’. Det vi kallar bondsyren är själva arten; den ljuslila (Syringa vulgaris) samt den vita (Syringa vulgaris f. alba). Syren har använts, och gör fortfarande, som friväxande eller klippt häck, till bersåer, som solitära buskar eller uppstammade träd. Fungerar även i kruka ska väl tilläggas. Vi får inte glömma bort att det finns många fler arter av syren vilka har planterats i trädgårdar och parker genom åren, men det får vi berätta om en annan gång.  

Läs mer om Programmet för odlad mångfald

Är man riktigt tokig i syren så finns det ytterligare användningsområden, till exempel att använda den i matlagning. Blommorna går ju att äta vilket vi redan har konstaterat, så vissa gör saft, gelé eller kanderar dem för dekoration till bakverk. En härlig försommarsallad strösslad med syrenblommor, kan det vara något?  

Nej, nu ska jag ta en liten paus och gå ut i solen och njuta av syrendoften på museiområdet!  

Museiträdgårdsmästare
Marie Blomqvist

 

Att flytta narcisser är både spännande och nervöst!

Maj är en hoppfull tid när alla knoppar av olika lökväxter öppnar sig! I år är det en särskilt spänd väntan för oss museiträdgårdsmästare. Förra året flyttade vi nämligen många av våra narcisser under juli månad och satte dem i vår potager. Dels för att odla dem på flera platser som en säkerhet, dels för att vissa växte dåligt där de stod. Många hade fått utstå stor konkurrens från sina växtgrannar och trädrötter. Eftersom alla våra narcisser är insamlade och ingår i museets levande samling av växter är varje sort värdefull och måste försöka räddas.

I juli förra året gick jag ut med spade och planteringsskisser i hand för att leta upp var de olika lökarna var planterade. Det var förre museiträdgårdsmästare Maria som samlat in dem och placerat ut i museimiljöerna. Det var inte alltid så lätt att hitta dem eftersom vissa var så svagväxande att knappt några blad stack upp. I borgarträdgården skulle det finnas en narciss från Bengtstorp bredvid vildvinet från Västanfors herrgård. Jag höll på att ge upp men plötsligt upptäckte jag ett litet grässtrå-liknande blad vid vildvinets fötter. Och visst fanns det några små lökar när jag grävde där. Puh! Mellan grenarna på Skerike biskopsros hittade jag en liten lök av en narciss från Klockbacken. Jag gick tillbaka med mina fynd till vårt planteringsbord och tog bilden nedan. Alla våra insamlade växter har koder och narcisserna jag nämner ovan finns i mitten på bilden och kallas LK8 och LK9.

Narcissen från Klockbacken med koden LK9 hade bara en liten lök. Den syns i mitten på bilden. Foto: Elisabeth Håkansson

Lökarna planterades ut direkt efter upptagning. På engelska kallas det att flytta dem ”in the green”. Vissa sorter hade både små och få lökar som bilden ovan visar, andra hade jättemånga mindre lökar. Vi satte skyltar vid varje sort för att kunna veta var de är planterade. Vi har också noterat på planteringsskisser. Pingstliljan från Västra Skedvi på bilden nedan fanns det många lökar av.

Pingstliljan från Västra Skedvi fanns det många lökar av. Foto: Elisabeth Håkansson

Sen kom vattensorken! Under hösten upptäckte vi ett stort angrepp av sork i bädden där vi satt alla narcisserna och de små rackarna är kvar där än, och har spridit sig i hela vår potager. Jag vet att vattensork inte är så sugen på narcisser, men de gräver väldiga tunnlar under jord. De hade grävt en kulvert under trädgårdsgamandern och jordgubbsplantorna som kantar delar av bäddarna. Därifrån har de gjort utstickare till astrarna, dahliorna, rosorna och andra smakliga växter. Vi har försökt trampa igen gångarna och grävde även ner glasflaskor som skulle göra att det vibrerade och lät i jorden. Desperationen har ingen lag. Nu har vi beställt vibrerande sorkskrämmor så får vi se om de hjälper. Har du något tips på vad som hjälper mot vattensork så får du gärna höra av dig! Vi har också fått tips om att stoppa chili och vitlök i gångarna men inte provat det.

Häromdagen gick jag runt och fotade hur de olika narcisserna har kommit upp. Och det spirar vid varje skylt, helt otroligt skönt. Jag var rädd att flera inte skulle ta sig, så små som lökarna var. En lök som tog sig bra var narcissen från Mats Larsgården på bilden nedan.

Narcissen från Mats Larsgården tog sig bra och har till och med en knopp. Foto: Elisabeth Håkansson

Den ser ut som nedan när den blommar och berättelsen om den är fin tycker jag.

Narcissen från Mats Larsgården är vacker och har en fin historia. Foto: Maria Löfgren

Narcissen samlades in till museet 2008 och har växt vid givarens släktgård sedan minst 1910-talet. Det var troligtvis givarens farfar som i början på 1900-talet arbetade som självlärd trädgårdsmästare vid Fläckebo prästgård. Farfar tyckte om trädgårdsarbetet men var så småningom tvungen att sluta för att ta över släktgården och bli bonde. Troligtvis fick han med sig en hel hoper växter från prästgårdens stora trädgård och satte där hemma. Givaren minns en rabatt framför huset där innerkanten kantades av gula narcisser. På museet har vi även andra växter från Mats Larsgården, bland annat borstnejlika, flox och tigerlilja.

Stjärnnarcissen `Argent´ blommar i mängd i klonarkivet i vår potager. Foto: Elisabeth Håkansson

Jag tänkte avsluta med en stjärnnarciss som ingår i vårt klonarkiv och är insamlad inom Pom, Programmet för odlad mångfald. Den heter Narcissus x incomparabilis `Argent´och kommer ursprungligen från Målhammar gård utanför Västerås. Narcissen med sina dubbla kronblad i vitt och gult, finns i stora mängder vid givarens fritidshus i södra Närke. Dit kom den 1948 då föräldrarna flyttade från Målhammar och pappan tog med sig några lökar.

Lite fakta om narcisser

Påsk- och pingstliljans naturliga utbredningsområde är bergsområden i delar av södra Europa. En korsning av dessa kallas stjärnnarciss. Under 1500-talet kom de första böckerna där narcisser finns beskrivna. Det första svenska verket är Olof Rudbecks Blomboken som skrevs i slutet på 1600-talet, där ett 30-tal narcisser finns illustrerade. Förädlingen av narcisser kom igång vid mitten av 1800-talet och man började dela in dem i grupper efter blommans utseende. I England utbröt det en narciss-hysteri i slutet på 1800-talet då lökar av vissa åtråvärda sorter betingade höga priser. Idag finns det ca 26 000 sortnamn registrerade. En narciss kan dock ha haft flera sortnamn genom åren.

Vill du läsa mer om narcisser kan jag rekommendera boken ”Narcisser: Folkkära lökar” utgiven inom Pom.

Läs mer om Programmet för odlad mångfald

Museiträdgårdsmästare

Elisabeth Håkansson

Äntligen blommar den fyllda snödroppen från Gäddeholm!

Visst är det någonting särskilt när snödropparna blommar? Det känns hoppfullt på något sätt. Våren är här med fågelsång, krokusar och de första mamma-humlorna som snart är ute och flyger. Och det är inte vilken snödroppe som helst som blommar! Det är den fyllda snödroppen från Gäddeholm och jag ska snart berätta mer om den.

Den fyllda snödroppens vackra inre kalkblad. Foto: Elisabeth Håkansson

Den här bloggen är starten på en serie om museets levande samling av växter. I år fyller museet 100 år och det firar vi bland annat med att berätta lite extra mycket om några av våra fantastiska växter. Tidigare museiträdgårdsmästare Maria har under ca 20 år samlat in växter från Västmanland, ett arbete vi har fortsatt med. Idag har vi ca 250 växter på museet som kommer från olika torp, bondgårdar, herrgårdar och stadsmiljöer. Det känns helt magiskt! Nästan alla växter har en historia att berätta, de flesta har en aktningsvärd ålder och ett genetiskt material som är intressant att bevara. Många av växterna finns planterade i museets trädgårdsmiljöer och bidrar till den tidstypiska gestaltningen. Vissa växter är insamlade från platsen där museets byggnader kommer ifrån. Att växten hör ihop med sitt hus tycker jag känns extra bra. På bilden ser ni Rosa (Francofurtana-Gruppen) `Agatha´ som återigen får växa vid sin byskola från Råsbo på museet.

Rosa (Francofurtana-Gruppen) `Agatha´ framför byskolan från Råsbo på museet. Foto: Maria Löfgren

Förutom våra egna insamlade växter är museet också ett lokalt klonarkiv inom Programmet för odlad mångfald, Pom. Museet har i dagsläget tagit emot 40 olika perenner, lökväxter, rosor och perenna köksväxter. Det är vi väldigt stolta över och vi kommer närmare att presentera ett par av växterna i vårt klonarkiv under året, bland annat bourbonrosen `Pipar-Hans´ som lanseras som Grönt Kulturarv i år och går att köpa i trädgårdshandeln. På bilden ser du en av våra favoriter – stjärnnarcissen `Argent´ insamlad från Målhammar utanför Västerås. Mer om Pom kan du läsa via länken längst ner i bloggen.

Stjärnnarcissen `Argent´ ingår i klonarkivet och är insamlad från Målhammar utanför Västerås. Foto: Elisabeth Håkansson

Mysteriet med den fyllda snödroppen

Hur var det nu med den där fyllda snödroppen från Gäddeholm? Den hittades av förre museiträdgårdsmästaren Maria Löfgren när hon inventerade växter 2011 på herrgården Gäddeholm utanför Västerås. Snödropparna växte inne i en övergiven växthusgrund, på ett enda ställe.

Snödropparna fotade 2011 vid växthusgrunderna på Gäddeholm. Foto: Maria Löfgren

Vresrosor, sly och annan vegetation hade brett ut sig över växthusgrunderna som du ser på fotot nedan. Maria grävde upp några lökar och tog med till museet. En planta växer nu i en rabatt i borgarträdgården och bidrar till att gestalta en lustträdgård från sekelskiftet 1900. När jag och min kollega Marie var på Gäddehom förra året och letade efter de snödroppar som Maria lämnade kvar hittade vi dem inte. Kanske finns de bara på museet nu.

Växthusgrunderna var 2011 överväxta av bland annat vresrosor. Där inne växte snödropparna. Foto: Maria Löfgren

Frågan är varför snödropparna växte så eländigt till inne vid en av växthusgrunderna? Växthusen i sadeltaksmodell byggdes någon gång på 1920-talet. På flygfotot nedan från 1935 syns växthusen uppe till vänster. Fram till 1929 var trädgårdsmästaren anställd på herrgården men blev därefter istället arrendator. Trädgården drevs som en handelsträdgård in på 50-talet då siste arrendatorn flyttade. Det som producerades såldes i handelsträdgården, på torget i Västerås och till herrgården. I en räkning från 1949 finns bland annat gurka, rädisor och sallat samt narcisser, tulpaner och stockrosor uppräknade. Man kan bara spekulera men kanske fanns snödroppar i sortimentet och en lök trillade ner när trädgårdsmästaren skulle plantera snödroppar för drivning i krukor? I trädgårdslitteratur från 1870-talet beskrivs hur snödroppar kunde användas till infattning av andra lökväxter, planterade i grupper, förvildade i gräsmattor, till buketter eller just för drivning. På 1960-talet beskrivs den dubbla sorten som särskilt lämplig för drivning och avskärning.

Flygfoto från 1935 över Gäddeholm. Fotograf: AB Flygtrafik (Västmanlands läns museum VLM-FLY 894)

Lite fakta om snödroppar

I Gunnel Carlsons och Elisabeth Svalin Gunnarssons nya bok ”Snödroppar – En galantofil kärlekshistoria” kan man riktigt djupdyka med näsan i all tänkbara fakta om snödroppar. Där läste jag att snödroppen kanske kom till Sverige med munkarna på 1100-talet. Det finns dock inga konkreta fakta kring detta. I skriften ”Att inventera lök- och knölväxter” skriven av Karin Persson, Programmet för odlad mångfald står att det råder en osäkerhet när den kom till Sverige men troligtvis odlad sedan mitten av 1600-talet. Den odlades i Uppsala botaniska trädgård 1658 av Olof Rudbeck den äldre. Snödroppen har haft många namn genom åren t.ex. snöviter, snölilja och marsmånadsblomster. Det var först på 1800-talet som svenska folket började kalla den för snödroppe.

När det gäller fylld snödroppe Galanthus nivalis f. pleniflorus `Flore Pleno´ är det osäkert när den kom till landet eftersom den har blandats samman med snöklocka Leucojum vernum. Sorten `Flore Pleno´ finns beskriven i trädgårdslitteratur från början på 1800-talet och är mycket lik de snödroppar vi har.

Läs mer om trädgårdarna på Gäddeholm

Gäddeholm har en lång och spännande historia och trädgårdarna har alltid varit en viktig del av herrgårdslivet. Fakta om Gäddeholm har jag hittat i Maria Löfgrens bok ”Trädgården på Gäddeholm” som ger en fantastisk beskrivning över trädgårdens utveckling genom århundraden och de trädgårdsmästare som bodde och arbetade där. Hon har även skrivit en rapport tillsammans med Katarina Frost som heter ”Gäddeholms trädgårdar. Trädgårdshistorisk utredning, Arkeologisk undersökning, Växter, Värden och åtgärdsförslag” utgiven av Västerås Stad 2011.

Åk gärna ut till Gäddeholm om du har vägarna förbi Västerås. Området är ett kulturreservat och det finns många fina promenadvägar.

Museiträdgårdsmästare Elisabeth

Att vara klonarkiv inom Pom, Programmet för odlad mångfald

Låt oss tala om vädret – en prognos för 2021

I det här landet är det populärt att prata om vädret. Efter en gråmulen och regnig december tittade faktiskt solen fram på självaste Julafton! Ett tecken från skyarna? En kan ju alltid vända sig till gamla beprövade metoder att tolka fenomen på, inte minst väderfenomen. I Bondepraktikan finns det vägledning! Så här ska vi tolka juldagarnas väder, enligt den, nämligen.

Bondepraktikan finns i nyutgåva

24 december Jule-afton: Klart väder bådar gott för kommande årets skörd. Om solen skiner blir det en vacker sommar. Jamen vad trevligt, det vill jag ha! Julaftonssolen blev i ett slag dubbelt så välkommen.

25 december Juldagen: Riktigt viktig verkar juldagen vara! Det spelar nämligen roll vilken veckodag juldagen infaller på. 2020 var det ju en fredag. ”Om Juledag faller på en fredag” blir det vinter på vintern, en fin vår men en ostadig sommar, följt av en fin höst. Skörden ska bli bra.

Då har vi två belägg för att skörden 2021 blir bra. Ostadig men bra sommar, det är ju perfekt väder för växter med både regelbundet regn och soligt och varmt däremellan. Och med en fin höst går det att bärga skörden också.

Annars ska Juldagens väder motsvara januari månad. I Bondepraktikan tituleras årets månader med de gamla namnen, och januari kallas för Torsmånad. Eftersom temperaturen var runt nollan så kanske det stämmer med genomsnittet för januari? Det har ju varit några riktigt kalla dagar och nätter men flera dagar på plussidan på termometern också.

Vinter på vintern

26 december förutspår februari – Göjemånad

Annandag jul ska förutspå februarivädret. Några minusgrader och snö på kvällen verkar lova en vintrig månad när vi som mest förväntar oss det. Javisst ja! Vinter på vintern! Det visste vi ju redan på Juldagen, eller hur?

27 december förutspår mars – Vårmånad

Den 27/12 regnar den lilla snön bort, och det blåser, strax ovanför nollan i temperatur, vilket kan tolkas som en kommande mars med vårvindar både friska och blöta.

28 december – Gräsmånad

April-vädret förutspås bli lite regnigt på grund av det regn som föll under eftermiddagen den 28 december. Kanske det gynnar gräset? Vart tog den utlovade fina våren vägen? Tur att det inte regnade hela dagen… Men typiskt aprilväder blir det förmodligen!

Äppelblom vid Torpet

29 december – Blomstermånad

Det regnar på eftermiddagen igen, så även maj kommer att bli regnig. Hur ska det gå med vårbruket? På våra Västmanländska slätt-lerjordar blir det svårt att komma ut med harvar och såmaskiner om det är regnkladdigt, jorden behöver torka upp lite lagom. Tur att rågen och höstvetet är i jorden och växer redan i höstas! Men kornet, havren, potäterna och ärterna då? Hm…

30 december – Sommarmånad

30/12 bjöd på snöblandat regn på kvällen. Ska en tolka det som att vi inte har någon svår försommartorka framför oss? Annars är östra Mellansverige ofta utan regn långa perioder i maj och juni vilket kan försvåra för de flesta vårsådda grödor. Det är faktiskt en del av förklaringen till att dessa områden förr odlade mycket höstsådd råg och hade åkrarna i odlingssystemet tvåsäde. Men år 2021 kanske det kommer regn lite då och då, eftersom det verkar regna eller snöa lite varje kväll de sista dagarna i december. Kanske blir det en typiskt svensk Midsommarafton med regn både i kransen (på huvudet) och dansen (runt stången)!

Fint semesterväder

Nyårsafton förutspår semestervädret – Hömånad

I juli skulle ängarna slås till djurfoder, hängas upp till torkning på krakar eller hässjor, och sedan köras in och förvaras under tak i ladorna. Nu vill vi ha torrt och fint högsommarväder! Men det regnar igen på Nyårsaftonskvällen. I Västergötland sades det ”Regn på Nyårsafton, höskörden blir svår”, och det gäller troligen även i Västmanland. Hoppas några dagar blir soliga och blåsiga i alla fall, så att höet torkar bra!

Nyårsdagen, 1 januari – Skördemånad

Augusti kommer också att få regn av och till, eftersom det var spridda skurar som gällde på nyårsdagen. Jag börjar undra om det stämmer att det ska bli en fin sommar (solen sken ju på Julafton), eller kanske blir det en helt fantastisk sommar med både regn och sol och prunkande växtlighet? Det var ju det som Juldagen på en fredag skulle innebära. Hoppas!

Regnstänkta äpplen

2 januari – Höstmånad

September fortsätter med lite regn, jaja det är ju ändå höst… Men hur går det med skörden då, den skulle ju gå bra med en fin höst?!?

3 januari – Slaktmånad

Vad blir det i oktober då? Jo, första solen sedan Julafton kom den 3:e januari och lovar att det ska bli en sen brittsommar! Perfekt! Lite väl senkommet skördeväder men, tja, bättre sent än aldrig!

Lönn i flammande höstskrud

4 januari – Vintermånad

Förr hette alltså november vintermånad, nuförtiden vill jag nog kalla den slaskmånad. Maken till blötväder denna senaste hösten 2020 får man leta efter. Och även 2021 ser den ut att få nederbörd, eftersom det var ett lätt snöfall den 4 januari.

5 januari – Julmånad

Då har vi kommit fram till december och nästa jul. 5 januari bjöd på snöfall under natten så kanske blir det en vit jul? Men solskenet och de lätta molnen denna dag kanske kan ge oss en solig Jule-afton anno 2021. Och vad leder det till? Ja just det, en fin sommar 2022!

Det är ju alltid bra med lite framförhållning!

Önskvärt julaftonsväder?

Tack till Vallbys volontär Nore, som har observerat vad vädergudarna gett oss dagarna efter jul, och tipsat om ämnet för denna blogg.

Museibonden Ulla

Nu blommar våra julkaktusar

Då var det äntligen dags för julkaktusarna att blomma! I nr 2 av Allmän Svensk Trädgårdstidning från 1934 kan vi läsa: ”Julkaktusen torde vara en så välkänd krukväxt och förekomma i så gott som varje hem både i staden och på landet, varför en presentation torde vara fullkomligt onödig” (s 58). Tyvärr stämmer inte detta längre. Nuförtiden är det faktiskt svårt att hitta en julkaktus av äldre typ i handeln. Lyckligtvis är julkaktusen långlivad, förutsatt att man sköter om den och ger den lite kärlek. Den är dessutom lätt att sticklingsföröka vilket säkerligen har bidragit till att den lever kvar på fönsterbrädor hos många familjer, i generationer.

Julkaktusarna blommar på trädgårdsmästarnas kontor.

Favoritplatsen är dock piedestalen, där den kan få det utrymme den verkligen förtjänar. Detta förstår man om man har förmånen att möta eller själv äga ett äldre, ståtligt exemplar. Julkaktusen är en kortdagsväxt. Det betyder att om man vill gynna blomningen inför jul ska den under hösten stå mörkt, minst 12 timmar per dygn. Finns det något härligare än en blommande julkaktus denna mörka tid på året? Har man dessutom en novemberkaktus, som normalt börjar sin blomning tidigare, då har man blomsterprakt under flera veckor.

I slutet på 1800-talet och några decennier in på 1900-talet var det vanligt att julkaktusen såldes ympad på en blad- eller pelarkaktus. Jag har personligen inte sett något ympat exemplar annat än på bild, men många ansåg att den fick ett finare uttryck då den kom upp lite i krukan och inte hängde direkt på kanten.

På museet har vi två unga insamlade julkaktusar, ”Farmors kaktus” och ”Margits julkaktus”, båda med rosa blommor. Det är inga officiella sortnamn, men vi har döpt dem enligt givarnas egna önskemål då de ursprungliga sortnamnen är okända. Det vetenskapliga namnet på denna hybrid från andra hälften av 1800-talet är numera Schlumbergera x buckleyi. Föräldrarna anses vara S. russelliana och S. truncata (novemberkaktus).

”Farmors kaktus var först ut med att blomma.

”Farmors kaktus” har vi fått av en av våra volontärer och hans fru. Moderplantan kom ursprungligen från hans frus farmor och farfar, men 1939 flyttades den till hennes föräldrars nybyggda HSB-lägenhet i centrala Västerås, samma år som de gifte sig. Hon minns att den alltid kallades ”Farmors kaktus”, att den stod på en piedestal i vardagsrummet och hur viktigt det var att den blommade till jul. I början på 1980-talet, när givarna bodde i Kristianstad, togs sticklingar av moderplantan som fortfarande stod på piedestalen hos fadern i Västerås. I augusti 2004 flyttade givarna till Västerås och i flyttlasset fanns även den nu fullvuxna julkaktusen med. Det är från denna vi i vår tur har fått sticklingar.    

”Margits julkaktus”, utsnitt från foto av moderplantan, 1970-tal.

I våra levande samlingar har vi en schalottenlök som heter ’Margit Olivia’. Den kommer från Orresta utanför Västerås. För några år sedan, när jag och min trädgårdsmästarkollega Elisabeth besökte givaren av denna lök, visade hon oss sin gamla julkaktus som stod på en piedestal i vardagsrummet. Den hade hon tagit över efter sina föräldrar. När vi frågade hur gammal den var, så berättade hon att den fanns i föräldrahemmet redan på 1930-talet. Hon ville gärna skänka en planta till museet, så när vi lämnade hennes bostad hade vi med oss några sticklingar som vi sedan krukade in. Denna är döpt till ”Margits julkaktus”.

”Margits julkaktus”

Som sagt, nu blommar både ”Farmors kaktus” och ”Margits julkaktus”. Dessa skänker oss inte bara glädje när de blommar, utan de har också ett stort kulturhistoriskt värde. Här handlar det inte om slit och släng, att matcha blomfärg med tapeter eller slänga ut dem när julhelgen är över, utan om växter som har haft och fortfarande har en given plats i människors liv. Inte bara för ägaren utan även för övrig familj, släkt och vänner. Genom växterna väcks gamla minnen till liv. 

Ryktet säger att vi förmodligen har en tredje rosa julkaktus på väg in. Den kommer i så fall få namnet ”Lasses kaktus”. Moderplantan kommer ursprungligen från Stockholm men har flyttat runt lite. 1969 flyttade den tillsammans med familj och bohag till Västerås från Nyköping, då givaren hade blivit erbjuden en tjänst hos ASEA Atom. Givaren fick julkaktusen i present på julafton 1947 som tack för ett arbete som springpojke på en blomsteraffär, som låg i hörnet Storskärsgatan-Erik Dahlbergsgatan i Stockholm. Julkaktusen var ganska stor redan då. När det blev dags att ge sig ut i vuxenlivet, lämnades den inte kvar i föräldrahemmet utan fick följa med som en kär vän. Moderplantan är nu i dryga 70 års-åldern och vårdas fortsatt av givaren och hans fru.

Om du har äldre krukväxter i hemmet och du vill dela med dig av sticklingar, dess historia och fotografier, hör av dig till oss!

Museiträdgårdsmästare

Marie Blomqvist  

Kålgårdens nya stängsel – flätgärdesgård, hankgärdesgård eller stängsel av bakbrädor?

På museet har vi en inhägnad kålgård vid bondgården där vi odlar tidstypiska grödor enligt 1850. På den här tiden var grödorna inhägnade eftersom djuren gick på sommarbete på utmarken (skogen) runt byn. Efterledet -gård betyder just att någonting är inhägnat, liksom -täppa. Skyldigheten att hägna åker, äng och andra grödor man var rädd om var inskriven i de flesta landskapslagar sedan medeltiden.

Kålgården hade tidigare en flätgärdesgård som började falla isär.

Den hägnadstyp som allmänt förknippas med det äldre kulturlandskapet är trägärdesgården. Den har mycket lång historia och har förekommit i alla delar av landet som har skog. Det krävs mycket virke att anlägga trägärdesgårdar. Runt vår kålgård på museet har vi länge haft en flätgärdesgård som är en uråldrig form av hägn. Det var den vanligaste hägnaden i Europa från tidig medeltid fram till 17- och 1800-talet. Den byggdes av enkla störar i rad med ris eller mindre grenar horisontellt eller något lutande inflätade.

Hur kan kålgården inhägnas på ett tidstypiskt sätt?

Nu behövde vår flätgärdesgård runt kålgården repareras. Eftersom det är en mer medeltida typ av hägnad ville vi ersätta den med en mer tidstypisk sådan. Frågan var med vad? Skulle vi bygga en hankgärdesgård som vi har på många platser på museet? Eller en risgärdesgård som vi har runt grisarnas hagar? Nej, så här blev det istället!

Vi byggde ett staket av bakbrädor inspirerade av äldre foton.

Det blev ingen hankgärdesgård utan ett staket av bakbrädor och nu ska jag förklara varför. Hankgärdesgården (bilden nedan) är den typ som allmänt förknippas med det äldre kulturlandskapet och som fortfarande nyuppförs. På bondgården har vi hankgärdesgård runt åker och äng. Denna byggs av störar i par, slanor av främst gran (gärdsel) samt vidjor eller hankar som låser slanorna vid stören. En vidja är en tunn kvist som binds i åttor runt störarna. En hank är en flätad ring som träs över störparen.

Hankgärdesgården var mycket vanlig i det äldre kulturlandskapet.

Museets kålgård är liten till ytan, mindre än den egentligen skulle varit om det hade varit ”på riktigt”. Den är mer en visningsyta med grödor som en bondfamilj kunde ha odlat 1850. Att sätta upp en hankgärdesgård skulle ha sett lite instängt ut och vi hade heller inte tillräckligt med tid att sätta upp en själva.

Foto taget av Eva Timm (VLM 4635) som visar ett staket gjort av brädor.

Eva Timms foton inspirerade oss

Vi tittade på äldre foton tagna av amatörfotografen Eva Timm kring sekelskiftet 1900. Eva var prästdotter från Lillhärad som gick runt i gårdarna i trakten och fotade hus och människor. Ungefär 400 av hennes bilder finns i Länsmuseets arkiv. Bland hennes foton finns många exempel på enklare hägnader runt tomter som inspirerat oss. Fotot ovan visar på ett sätt att använda brädor som sätts omlott på störarna. I det här fallet verkar det vara kalven som hägnats in. Stängsellagstiftningen kom 1857 då det istället blev lag på att hägna in djuren.

Vi skruvade fast bakbrädorna trots att det inte är historiskt korrekt.

Återbruk av bakbrädor och störar

Vi använde gamla gärdesgårdsstörar samt bakbrädor som tidigare suttit som stamskydd runt träd i djurhagarna. En bakbräda (bak) är första brädan som man sågar ur stocken och som har ena sidan raksågad medan den andra är rund. Bakarna skruvade vi fast trots att det inte är tidstypiskt. Ibland måste det vara praktiskt genomförbart också. Störarna är segvuxna och hårda att spika i. Vattenpasset lämnade vi i snickarboden men det kliade i fingrarna att försöka få brädorna vågräta. Då fick vi ta på oss bondgårdsfamiljens glasögon och tänka hur de skulle ha gjort. Lite sneda brädor spelade nog ingen större roll, funktionen var viktigare än formen i det här fallet. Det är roligt att kunna visa olika typer av hägnadsslag på museet och vi tror att om bonden själv hade satt upp sitt hägn kan det ha sett ut så här. Vi är nöjda med utseendet!

Är du mer intresserad av äldre hägnadstyper finns det bra information på Riksantikvarieämbetets webbplats.

Hägnader och stängsel i kulturlandskapet

Trädgårdsmästare Elisabeth Håkansson

Skörd och provsmakning av kålrot och skålrova

Jag älskar hösten med sina vackra färger, mustiga doft och löften om skörd. Att få gräva upp museets olika potatissorter och lagra i jordkällaren, tillsammans med dahlior och schalottenlöken ´Margit Olivia´. Inom projektet ”Från frö till fat” är det dags att skörda och provsmaka hur kålroten ´Östnor´ och rovan ´Härjedalsk skålrova´ smakar. I en tidigare blogg berättade jag om vår odling av bondbönan ´Arne´, gråärten ´Solleröärt´ och sockerärten ´Svartbjörsbyn´. Mer om projektet kan du läsa längre ner i bloggen.

Kålroten ´Östnor´ har runda rötter med röd nacke. Foto: Elisabeth Håkansson

Först lite bakgrund

Kålroten är en korsning mellan kål och rova och uppkom på 1600-talet. Det latinska namnet för kålrot är Brassica napus Napobrassica-Gruppen. I Sverige blev den snabbt populär och odlades i stor omfattning. I slutet på 1800-talet odlades den mycket till foder och utländska sorter importerades. Kålroten ´Östnor´ har sitt ursprung antingen från Härjedalen eller Dalarna. Kålrotsakademien har haft smakprovningar 2015 och 2016 och lyfte fram sex sorter som favoriter, däribland ’Östnor’ som beskrivs så här:

Orange marmor, Aprikosgul, Vacker. Krispig besk lätt syrlig, låg sötma, ettrig, lång eftersmak. Blommig, parfymerad, pepprig, potatis-pepparrot. Passar till juice och crudité. Härligt mångfacetterad!

´Östnor´ passar att ätas både rå, ugnsbakad, kokt, i mos och i soppa såväl som fermenterad. Det finns en mängd kålrotsrecept på Kålrotsakademiens hemsida och i böckerna ”Gråärter, rovor – och den älskade kålroten” samt ”Underbara kålrötter”.

´Härjedalsk skålrova´ växer helt ovan jord. Foto: Elisabeth Håkansson

Rovor är en mycket äldre kulturväxt än kålrot och finns omnämnd redan i de medeltida landskapslagarna. Den har använts som föda både för djur och människor och det finns runda rovor, långrovor och skålrovor. På latin heter rova Brassica rapa Rapifera-Gruppen. Skålrovan är platt och tunn med uppbuktad underdel (därav namnet skålrova). Roten växer helt ovan jord. Just ´Härjedalsk skålrova´ odlades i fjälldalar i Härjedalen och kom till Föreningen Sesam 1994 från en gammal man i Brunflo som hade odlat och bevarat den länge.

Rovor har använts till mycket, särskilt innan potatisen blev vanlig som föda i början på 1800-talet. Rovorna och blasten kunde ätas råa. Man kunde också steka rovorna i skivor, baka dem hela, koka i köttspad och grytor, mosa dem och baka med.

Provsmakning av kålrot och skålrova

En dag i förra veckan hade jag, min kollega Marie och en trädgårdsmästarpraktikant provsmakning. Vi ville jämföra hur rotfrukterna smakade som råa, kokta och ugnsbakade i tunna skivor med lite smör på. Dels ville vi jämföra kålrot med skålrova, dels hur smakerna förändrade sig med tanke på tillagningssätt. Jag kan avslöja redan nu att skålrovan vann! Det var en helt ny bekantskap för oss vilket var jättekul.

Skålrovan är gulare i köttet som kokt och ugnsbakad än kålroten. Foto: Elisabeth Håkansson

Vi började med att smaka skålrovan och på bilden syns att den är lite gulare som tillagad och med röda spår av skalet som rå. Den råa skålrovan var ganska mild med en pepprig eftersmak. Som kokt blev den ännu mildare och fick en morotskänsla vad gäller konsistensen. Ingen av oss hade testat skålrova förut och alla tre tyckte att den som ugnsbakad var en riktig höjdare. En djup, mustig smak som skulle passa utmärkt i vilken påse rotfruktchips som helst.

Sedan fortsatte vi med kålroten ´Östnor´ som var mildare i smaken som rå jämfört med skålrovan. En av oss tyckte den var mycket godare än skålrovan som rå. Som kokt var den lösare i konsistensen och inte lika smakrik. Även här var ugnsbakning det vinnande konceptet, smakerna kom fram mer även om kålroten var lite mjukare och inte så ”chipsig”.

Det var jätteroligt att ha provsmakning på det vi har odlat. Men vi insåg att det är ovant och lite svårt att sätta smakord på en rotfrukt såsom Kålrotsakademin är så duktiga på. Det ska också tilläggas att vi bara har provat två exemplar av varje rotfrukt, skördade 1 oktober 2020, odlade vid byskolan på museet. Växtplats, väder, gödsling, skördetidpunkt och mycket mer påverkar smakerna. Ett annat år hade det varit kul att bara jämföra olika sorters kålrötter. Nu kom ´Östnor´ lite i skymundan eftersom skålrovan var så god. Vi brukar odla flera olika sorters kålrot, bland annat en som heter ´Rotabagge´ som vi odlar i kålgården på bondgården.

Projektet ” Från frö till fat – ett gränsöverskridande kulturarvsprojekt”

Projektet är en nordisk satsning som åtta publika trädgårdar i Sverige deltar i. Föreningen Sesam har tillsammans med systerföreningar i Danmark och Norge fått pengar till ett ettårigt projekt vars syfte är att lyfta fram äldre nordiska kulturväxter. Varje land har valt ut fem odlingsvärda sorter. Vi skulle odla grönsakerna, berätta om dem för våra besökare, smaka på dem och producera mer frö till kommande år. Det ska bli spännande att höra hur det gått för de andra trädgårdarna som odlat. Gunnebo slott har lagt ut några klipp på Youtube som jag kan rekommendera.

När all skörd är klar och höstarbetet är avslutat ska det bli skönt att få kura ihop sig på kontoret under några vintermånader och planera nya odlingar, djupdyka i trädgårdslitteratur från 1800-talet och bolla idéer med kollegorna. Om du också vill läsa mer, tex om kålrötter,  kommer här några länktips:

Om kålrotsodling à la 1851

Kålrotsakademin har kålrotsprovning

Min tidigare blogg om projektet Från frö till fat

Trädgårdsmästare Elisabeth Håkansson