Jättebalsamin – djungeln på jobbet!

Jag arbetar mig framåt, medan de manshöga växternas brännhår slår mig i ansiktet. Frodig och tät är grönskan, som skuggar mig mot den starka solen. Jag forcerar buskar med taggiga grenar som fastnar i mitt hår. Målmedvetet armbågar jag mig framåt, jag vet att jag är på rätt väg. En söt doft, som av tropiska frukter, slår emot mig. Den förgyller de sista metrarna av min vandring bredvid floden, innan anledningen till min expedition uppenbarar sig: Där är de stora plantorna med ihåliga stjälkar och rosa nektarfyllda blommor i toppen!

Nu ska de bort.

Uppdraget: Befria ekosystemet från jättebalsaminerna.

jättebalsamin omslag IMG_20200722_113204

I djungeln på jobbet: jättebalsamin, Impatiens glandulifera. Foto: Ulla Fåhraeus

Den roliga trädgårdsväxten ”sprätt-iväg” jag minns från min barndom är nämligen en invasiv art. Den har inte alltid funnits i våra ekosystem, och kan därför få dem ur balans. En del växter som vi sliter med för att hålla vid liv i våra trädgårdar kan, om de tillåts spridas till de nischer i naturen där de har konkurrensfördelar, etablera sig och ta över, helt utan våra omsorger. Detta gör alltså jättebalsaminerna längs Svartåns stränder. Om deras frön får sprätta iväg okontrollerat kommer de att tränga bort den ursprungliga vegetationen.

jättebalsamin knopp IMG_20200724_103735

Jättebalsaminen bekänner färg redan i knoppstadiet. Foto: Ulla Fåhraeus

Vän av ordning kanske då säger att jättebalsaminen ju är en jättebra foderväxt för pollinerarna, som vi ska se till att odla nektarrika växter för. Sant! Det var en av anledningarna till att den infördes till Sverige. Den har så nektarrika blommor så att just det blir ett problem! Bin behövs ju för att pollinera nyttoväxter i våra odlingar. Men om det minskande antalet bin flyger till jättebalsaminens lättillgängliga nektarförråd istället för till våra matväxter så blir det ju inte så mycket av med det.

Invasiva arter ska bekämpas

Därför är jag nere vid Svartån på Vallby Friluftsmuseum och drar upp alla jättebalsaminer jag ser! Jättebalsaminen växer vid fuktiga stränder ihop med andra näringsälskande växter såsom brännässla (jo tack, jag märker det…). Den söta doften kommer från hallonsnåren som trasslar in sig i min frisyr, men tyvärr smakar hallonen ingenting alls, där de vuxit i skuggan. Jättebalsaminerna är i alla möjliga storlekar, från 2,5 meter höga och tjocka som tomma hushållspappersrullar, ner till halvmeterhöga och smala som tunna sugrör.

IMG_20200724_103728

Även utan blommorna känns jättebalsaminen igen på bladen och den ihåliga stjälken. Foto: Ulla Fåhraeus

Jättebalsaminen är ettårig och sprider sig bara med frön, men jag vill vara säker på att det inte kommer fler blommor senare så jag drar bort även de små plantorna. Jag går ”all in” och tar med mig hela växterna, eftersom stjälkarna efter vintern annars  lämnar efter sig ett tjockt lager av döda växtdelar som annat får svårt att gror i. Jag måste hit och dra upp plantor även nästa år, eftersom fröförrådet i marken kommer att ge några nya plantor även om jag tar bort allt synligt i år.

jättebalsamin sopsäck IMG_20200724_155410

Jättebalsaminernas karriär på Vallby friluftsmuseum avslutas i en sopsäck! Sedan åker de ner i plastsäckar också innan färden till avfallsstationen. Foto: Ulla Fåhraeus

Invasiva arter får en inte plantera, så eller sprida frö från! De ska tas bort och lämnas till en avfallsstation (i Västerås i container för tapeter, takpapp och gummi i väl förslutna plaståsar, som sedan går till förbränning). De ska inte komposteras! Frökapslarna kan eftermogna där!

Vägrenar som substitut för slåtterängar

Det finns fler invasiva arter att hålla efter. Faktiskt är inte ens lupinerna, som är så vackra längs våra vägar och som troget satt färg på skolavslutningsbuketterna ända sedan jag liten, en inhemsk växt. När den rymmer från våra trädgårdar förändrar den jordmånen genom att göra den mer näringsrik. Lupinerna är nämligen baljväxter som fixar sin egen kvävegödsel i samarbete med bakterier som bor i deras rotknölar. Så när lupiner vuxit i vägkanten några år är till och med de annars magra vägrenarna näringsrika. Detta leder till att andra frodiga höga växter börjar trivas. Varför är det ett problem?

En del av våra känsligaste hotade växter som är anpassade till magra ängsmarker (som ju inte finns kvar på särskilt många håll längre) överlever nu på näringsfattiga vägrenar. Men den nya konkurrenskraftiga floran som uppstår till följd av lupinerna, skuggar bort de små särlingarna. Ack ack, jag plockar bort fröställningarna på lupinerna i mitt dike också, inte sprida frön…

Läs gärna mer om invasiva arter i vår natur, och vilka som ska hållas kort, på Naturvårdsverkets hemsida. Kanske har också du jättebalsamin på din mark? Dags för ett djungeläventyr!

Museibonde Ulla Fåhraeus

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s