På museet har vi en inhägnad kålgård vid bondgården där vi odlar tidstypiska grödor enligt 1850. På den här tiden var grödorna inhägnade eftersom djuren gick på sommarbete på utmarken (skogen) runt byn. Efterledet -gård betyder just att någonting är inhägnat, liksom -täppa. Skyldigheten att hägna åker, äng och andra grödor man var rädd om var inskriven i de flesta landskapslagar sedan medeltiden.
Den hägnadstyp som allmänt förknippas med det äldre kulturlandskapet är trägärdesgården. Den har mycket lång historia och har förekommit i alla delar av landet som har skog. Det krävs mycket virke att anlägga trägärdesgårdar. Runt vår kålgård på museet har vi länge haft en flätgärdesgård som är en uråldrig form av hägn. Det var den vanligaste hägnaden i Europa från tidig medeltid fram till 17- och 1800-talet. Den byggdes av enkla störar i rad med ris eller mindre grenar horisontellt eller något lutande inflätade.
Hur kan kålgården inhägnas på ett tidstypiskt sätt?
Nu behövde vår flätgärdesgård runt kålgården repareras. Eftersom det är en mer medeltida typ av hägnad ville vi ersätta den med en mer tidstypisk sådan. Frågan var med vad? Skulle vi bygga en hankgärdesgård som vi har på många platser på museet? Eller en risgärdesgård som vi har runt grisarnas hagar? Nej, så här blev det istället!
Det blev ingen hankgärdesgård utan ett staket av bakbrädor och nu ska jag förklara varför. Hankgärdesgården (bilden nedan) är den typ som allmänt förknippas med det äldre kulturlandskapet och som fortfarande nyuppförs. På bondgården har vi hankgärdesgård runt åker och äng. Denna byggs av störar i par, slanor av främst gran (gärdsel) samt vidjor eller hankar som låser slanorna vid stören. En vidja är en tunn kvist som binds i åttor runt störarna. En hank är en flätad ring som träs över störparen.
Museets kålgård är liten till ytan, mindre än den egentligen skulle varit om det hade varit ”på riktigt”. Den är mer en visningsyta med grödor som en bondfamilj kunde ha odlat 1850. Att sätta upp en hankgärdesgård skulle ha sett lite instängt ut och vi hade heller inte tillräckligt med tid att sätta upp en själva.
Eva Timms foton inspirerade oss
Vi tittade på äldre foton tagna av amatörfotografen Eva Timm kring sekelskiftet 1900. Eva var prästdotter från Lillhärad som gick runt i gårdarna i trakten och fotade hus och människor. Ungefär 400 av hennes bilder finns i Länsmuseets arkiv. Bland hennes foton finns många exempel på enklare hägnader runt tomter som inspirerat oss. Fotot ovan visar på ett sätt att använda brädor som sätts omlott på störarna. I det här fallet verkar det vara kalven som hägnats in. Stängsellagstiftningen kom 1857 då det istället blev lag på att hägna in djuren.
Återbruk av bakbrädor och störar
Vi använde gamla gärdesgårdsstörar samt bakbrädor som tidigare suttit som stamskydd runt träd i djurhagarna. En bakbräda (bak) är första brädan som man sågar ur stocken och som har ena sidan raksågad medan den andra är rund. Bakarna skruvade vi fast trots att det inte är tidstypiskt. Ibland måste det vara praktiskt genomförbart också. Störarna är segvuxna och hårda att spika i. Vattenpasset lämnade vi i snickarboden men det kliade i fingrarna att försöka få brädorna vågräta. Då fick vi ta på oss bondgårdsfamiljens glasögon och tänka hur de skulle ha gjort. Lite sneda brädor spelade nog ingen större roll, funktionen var viktigare än formen i det här fallet. Det är roligt att kunna visa olika typer av hägnadsslag på museet och vi tror att om bonden själv hade satt upp sitt hägn kan det ha sett ut så här. Vi är nöjda med utseendet!
Är du mer intresserad av äldre hägnadstyper finns det bra information på Riksantikvarieämbetets webbplats.
Hägnader och stängsel i kulturlandskapet
Trädgårdsmästare Elisabeth Håkansson
