Då var det äntligen dags för julkaktusarna att blomma! I nr 2 av Allmän Svensk Trädgårdstidning från 1934 kan vi läsa: ”Julkaktusen torde vara en så välkänd krukväxt och förekomma i så gott som varje hem både i staden och på landet, varför en presentation torde vara fullkomligt onödig” (s 58). Tyvärr stämmer inte detta längre. Nuförtiden är det faktiskt svårt att hitta en julkaktus av äldre typ i handeln. Lyckligtvis är julkaktusen långlivad, förutsatt att man sköter om den och ger den lite kärlek. Den är dessutom lätt att sticklingsföröka vilket säkerligen har bidragit till att den lever kvar på fönsterbrädor hos många familjer, i generationer.
Favoritplatsen är dock piedestalen, där den kan få det utrymme den verkligen förtjänar. Detta förstår man om man har förmånen att möta eller själv äga ett äldre, ståtligt exemplar. Julkaktusen är en kortdagsväxt. Det betyder att om man vill gynna blomningen inför jul ska den under hösten stå mörkt, minst 12 timmar per dygn. Finns det något härligare än en blommande julkaktus denna mörka tid på året? Har man dessutom en novemberkaktus, som normalt börjar sin blomning tidigare, då har man blomsterprakt under flera veckor.
I slutet på 1800-talet och några decennier in på 1900-talet var det vanligt att julkaktusen såldes ympad på en blad- eller pelarkaktus. Jag har personligen inte sett något ympat exemplar annat än på bild, men många ansåg att den fick ett finare uttryck då den kom upp lite i krukan och inte hängde direkt på kanten.
På museet har vi två unga insamlade julkaktusar, ”Farmors kaktus” och ”Margits julkaktus”, båda med rosa blommor. Det är inga officiella sortnamn, men vi har döpt dem enligt givarnas egna önskemål då de ursprungliga sortnamnen är okända. Det vetenskapliga namnet på denna hybrid från andra hälften av 1800-talet är numera Schlumbergera x buckleyi. Föräldrarna anses vara S. russelliana och S. truncata (novemberkaktus).
”Farmors kaktus” har vi fått av en av våra volontärer och hans fru. Moderplantan kom ursprungligen från hans frus farmor och farfar, men 1939 flyttades den till hennes föräldrars nybyggda HSB-lägenhet i centrala Västerås, samma år som de gifte sig. Hon minns att den alltid kallades ”Farmors kaktus”, att den stod på en piedestal i vardagsrummet och hur viktigt det var att den blommade till jul. I början på 1980-talet, när givarna bodde i Kristianstad, togs sticklingar av moderplantan som fortfarande stod på piedestalen hos fadern i Västerås. I augusti 2004 flyttade givarna till Västerås och i flyttlasset fanns även den nu fullvuxna julkaktusen med. Det är från denna vi i vår tur har fått sticklingar.
I våra levande samlingar har vi en schalottenlök som heter ’Margit Olivia’. Den kommer från Orresta utanför Västerås. För några år sedan, när jag och min trädgårdsmästarkollega Elisabeth besökte givaren av denna lök, visade hon oss sin gamla julkaktus som stod på en piedestal i vardagsrummet. Den hade hon tagit över efter sina föräldrar. När vi frågade hur gammal den var, så berättade hon att den fanns i föräldrahemmet redan på 1930-talet. Hon ville gärna skänka en planta till museet, så när vi lämnade hennes bostad hade vi med oss några sticklingar som vi sedan krukade in. Denna är döpt till ”Margits julkaktus”.
Som sagt, nu blommar både ”Farmors kaktus” och ”Margits julkaktus”. Dessa skänker oss inte bara glädje när de blommar, utan de har också ett stort kulturhistoriskt värde. Här handlar det inte om slit och släng, att matcha blomfärg med tapeter eller slänga ut dem när julhelgen är över, utan om växter som har haft och fortfarande har en given plats i människors liv. Inte bara för ägaren utan även för övrig familj, släkt och vänner. Genom växterna väcks gamla minnen till liv.
Ryktet säger att vi förmodligen har en tredje rosa julkaktus på väg in. Den kommer i så fall få namnet ”Lasses kaktus”. Moderplantan kommer ursprungligen från Stockholm men har flyttat runt lite. 1969 flyttade den tillsammans med familj och bohag till Västerås från Nyköping, då givaren hade blivit erbjuden en tjänst hos ASEA Atom. Givaren fick julkaktusen i present på julafton 1947 som tack för ett arbete som springpojke på en blomsteraffär, som låg i hörnet Storskärsgatan-Erik Dahlbergsgatan i Stockholm. Julkaktusen var ganska stor redan då. När det blev dags att ge sig ut i vuxenlivet, lämnades den inte kvar i föräldrahemmet utan fick följa med som en kär vän. Moderplantan är nu i dryga 70 års-åldern och vårdas fortsatt av givaren och hans fru.
Om du har äldre krukväxter i hemmet och du vill dela med dig av sticklingar, dess historia och fotografier, hör av dig till oss!
Museiträdgårdsmästare
Marie Blomqvist
Vallby Friluftsmuseum Blogg 