Dags att väcka våra dahlior!

Denna härliga blomma som kom till Sverige i början på 1800-talet. I våra levande samlingar har vi dahliorna ’Bonny Blue’,  ’Lövstabruk’, ’Odensnäs’ och ’Ragnhilds dahlia’, alla från första hälften av 1900-talet.

Dahlia-Odensnäs-008

Dahlian ”Odensnäs”, en av härliga blommor i museets levande samlingar.

Dahlia-Odensnäs

Dahliaknölar som ska förodlas.

För en tid sedan krukade vi våra dahliaknölar. Efter flera månaders vila i jordkällaren kunde vi med glädje konstatera att alla knölar, med något undantag, hade klarat vinterförvaringen. Flertalet var fasta och i bra kondition. Jag kan inte låta bli att fascineras över livskraften i dessa näringslagrande uppsvällda rotknölar. Knölar som några månader senare erbjuder en så fantastisk blomprakt! Då vi vill ha denna blomprakt lite tidigare på säsongen, väljer vi att förodla istället för att plantera knölarna direkt i rabatten när frostrisken är över. Det blir ju såklart en del extra arbete med alla krukor, det vill säga vattning och senare avhärdning, men det är det värt.

Nu hoppas vi på att våra dahlior blir lika frodiga och fina som förra året!

Museiträdgårdsmästaren Marie

I jättarnas torgrundel

IMG_1474Nog minns vi väl alla hur stort allting verkade vara när vi var små, avstånden så långa och stolar och bord var så höga. Möjligheterna var oändliga och sommarloven var som en hel liten livstid. Känslan av att allting liksom krympt när vi besöker samma miljöer i vuxen ålder, och av att tiden numera rusar iväg fortare och fortare.

Lite av den där barnsliga Lilleputt-känslan ville jag skapa i vår runda rabatt mitt på torget. Den jättestora lyktstolpen är ju alltid där i mitten. Men nytillkommet är några stora påskris på höga stolpar, pyntade på gammalt vis med färgglada tygtrasor. ”Har månne fyra jättehäxor störtat med sina kvastar rakt ner i jorden?” kanske en kan undra. De kanske tappade styrfarten när de från luften försökte titta på äggen som hönan värpt i redet? Jättehönan alltså. Eller så är allt som det ska vara och det är vi som blivit barn på nytt?

Museiträdgårdsmästaren Ulla med barnasinnet kvar

Äntligen är våren här!

Äntligen är våren här! Vårlökar, perenner och grönsaker har börjat titta fram och knopparna på träd och buskar har börjat svälla. Visst, några bakslag vad gäller vädret kommer vi säkert att få, det är ju ändå bara i början på april, men nu kan vi på allvar dra igång vårarbetet. Trädgårdsmästarsysslor finns visserligen året om, men utomhusaktiviteterna tar nu fart på allvar. Alla våra historiska miljöer ska vårstädas, men även förberedas för kommande sådder och planteringar. Löv ska räfsas, perenner klippas ned, rabatter och köksträdgårdar jordförbättras och gödslas, gångar krattas, kantstöd och spaljéer lagas alternativt nytillverkas. Trädgårdsmöbler ska placeras ut liksom olika typer av utsmyckningar såsom exempelvis snäckor och spegelklot.

Fruktträdsbeskärning, gallring av bär- och prydnadsbuskar har redan påbörjats och pågår ytterligare en period. Vi har tagit sticklingar av träd och snart ska vi börja förså en del sommarblommor samt kruka dahliaknölar.

Vi kommer även att börja plantera ut växter som har stått på tillväxt några år, växter som ingår inom ramen för våra levande samlingar.

Nu välkomnar vi våren och ser vi fram emot en ny härlig sommarsäsong!

Museiträdgårdsmästaren Marie

DSC_2842.JPG

Vår- och sommarförberedelser i full gång på museet.

En riktig trädgårds-(doku)-såpa

Häromdagen kunde besökarna se en i personalen utrustad med ryggspruta gå omkring på området, något som säkert väcker frågor som ”Vad gör hen?”  ”Vad är det i sprutan?” ”Vad sprutar hen på?” och inte minst ”Är det GIFT?”. Det var alltså jag som var ute och gick, och såg ut som en rymdresenär, men utan den stora runda bubblan på huvudet. Den hade jag behövt om det verkligen varit gift i sprutan men det var det så klart inte!

krusbar-besprutas-med-vatten-bikarbonat-sapa-rapsolja

Krusbären sprutas med en blandning av vatten, bikarbonat, såpa och rapsolja.

I blandningen i sprutan var det bara normala hushållsingredienser, vatten, bikarbonat, såpa och rapsolja. Det ska hålla krusbärsmjöldaggen stången, och behandlingen ska upprepas några gånger till under månaden som kommer. Den nyfikne besökaren, som vågade gå nära mig när jag sprutade, kunde känna den goda doften av såpa. Hoppas att jag påbörjade kuren i tid!

Det närmaste halvåret, under Maria Löfgrens tjänstledighet, kommer mina två trädgårdsmästarkollegor och jag att blogga om trädgårdarna och trädgårdsarbetet här på Vallby Friluftsmuseum. Jag är samma Ulla som bloggat i ”Museibondens blogg” tidigare, och kommer nu att försöka vara både bonde och trädgårdsmästare alltså! Både i bloggandet och i det praktiska arbetet. Så välkommen att följa denna skrivna dokusåpa, som kom att handla om bland annat såpa denna gång!

Museiträdgårdsmästaren Ulla

krusbar-overtjarn-torpet_fotoMaria-Lofgren

Krusbär från Övertjärn vid soldattorpet.

Omplantering av växter och trädgårdsmästare

Sista veckorna har jag arbetat intensivt med att få klar en utplanteringsplan. Nästan femtio växter ska få komma ned i den Vallbyska myllan, förhoppningsvis under året som kommer. De tillhör alla Vallby Friluftsmuseums levande samling av växter och nu har vi hittat både platser och tid för att få det gjort. Det arbetet kommer att sysselsätta sommarens trädgårdsmästare med råge. Det ska ju inte bara planeras och planteras, utan grävas gropar, blandas jord, fyllas på jord, eventuellt störas och sen ska det vattnas och rensas på det. För varje växt som planteras och varje ny yta som tas upp genereras mer arbete.

Under sommaren förstärks trädgårdssidan med en halvtid och det är det vi tänker utnyttja. Men det är inte bara växterna som ska hamna i ny mylla utan jag också. Jag kommer att vara tjänstledig i ett halvår för att arbeta som antikvarie för trädgård och landskap på Skansen. Under tiden kommer ni att få träffa någon av trädgårdsmästarna Ulla, Elisabeth och Marie, här på bloggen.

Rosa pendulina DSC_5048

Rosa pendulina, en bergros insamlad från Tackhärad i Norbergs socken, är en av dem som ska komma i ny jord i sommar.

 

Skillnaden mellan stolp och stolp, och stolpbod!

En kan ju undra vad en bonde arbetar med under vinterhalvåret, när det inte växer vare sig grödor eller ogräs ute på åkrarna? Förutom djurskötsel arbetar de med att förbereda sommaren på olika sätt. Genom att planera, städa och hålla ordning i god tid kan arbetet flyta på bra mitt i sommarstressen. Så den här bonden bestämde sig för att städa i Stolpboden!

stolpboden_img_0549

I Stolpboden på bondgården förvaras stängselstolpar och annat stängselmaterial.

I Stolpboden förvarar vi stängselstolpar och annat stängselmaterial. Det behövs många tillfälliga hagar för att djuren ska få tillgång till nytt bete i den takt de äter slut på gräset. Det är framförallt hästarna, korna och tackor med lamm som får livnära sig huvudsakligen på bete under sommaren.

Elstängsel är inte det trevligaste stängslet för estetiken, men det bästa vi kan ha med de resurser vi har. Det är förhållandevis lätt och snabbt att sätta upp och ta bort, och fyller sin funktion bra (djuren på insidan och besökare på utsidan) även om vi tycker det är ledsamt med oönskade och oväntade stötar, naturligtvis.

Det går åt mängder med vita plaststolpar för tillfälliga elstängsel! Det underlättar om samma variant används i hela hagen, så de sorteras upp i olika grupper. Som hörnstolpar i våra tillfälliga elhagar använder vi även trästolpar, för att öka stabiliteten jämfört med de böjliga plaststolparna. Eftersom en fuktig trästolpe kan leda bort strömstötarna från tråden måste tråden dras genom något som isolerar elströmmen.  Därför sätter vi olika typer av isolatorer i trästolparna, för att montera eltråden i. Det blir alltså några lådor med en viss typ av isolator i varje. I tillägg till detta har vi många, många meter eltråd eller elrep, som återanvänds år efter år. Det blir många härvor att härbärgera!

Till mer permanenta hagar har vi trästolpar, numera främst i träslaget Robinia, som har bra naturlig motståndskraft mot röta, så att vi kan undvika impregnerade stolpar. Till hagar för långvarigt bruk har vi börjat sätta upp bruna elband, istället för vita elrep. till exempel innanför gärdesgårdarna i en del hagar, för att minska slitaget på de dyra gärdesgårdarna.

Sedan finns det ju stolpar/störar till höhässjorna därinne också! De ska ju också användas år efter år och behöver ha tak över huvudet större delen av året för att inte ruttna, förstås! Dels har vi hässjestörar som vi spänner ståltråd emellan för att hänga gräset på. Dels har vi hässjestörar där tvärgående småpinnar är monterade, för att hålla upp de långa slanor, som vi sedan hänger gräset över.

hassjor

Hässjor på Midsommarängen. Foto Maria Löfgren.

Under Stolpboden förvarar vi också gärdesgårdsvirke – både stolpar/störar, och de slanor som binds fast med vidjor däremellan. Så det är inte konstigt att den kallas för Stolpboden – eller?

Nåja, det rör sig mest om ett lyckligt sammanträffande. Att Stolpboden innehåller stolpar är faktiskt inte alls så självklart! Det är ju benämningen på en byggnadstyp där hela byggnaden är upphöjd över marknivån, och står på stolpar. Vår Stolpbod kommer från Skultuna, och flyttades till Vallby Friluftsmuseum för att komplettera bondgårdsmiljön. I en stolpbod förvarade folket förr i tiden sin spannmål. I museets stolpbod finns (förutom stolpar) en sädeslår i trä med bemålningen 1782.

anno2_img_0584

Sädeslår anno 1782.

”Stolpboden” i dubbel bemärkelse är alltså just nu välstädad. Jag hoppas att sommarens stängslingarbeten kommer att kunna genomföras lätt och snabbt nu när det är ordning och reda bland alla olika sorter av stolpar och annat. Och nu kanske Stolpboden kan få lite nya beundrare också, det är den värd!

Museibonden Ulla

img_0592

Stolpbod är benämningen på en byggnadstyp där byggnaden står på stolpar.

Dåligt samvete över sneda äppelträd kan vara historia

När det är mycket att göra så är det alltid någonting som blir lidande, något som man aldrig hinner med eller där skötseln blir eftersatt. Ett av mina dåliga samveten är våra ympade fruktträd. I produktion och hos alla duktiga trädgårdsamatörer binds de upp till raka stammar som stolt bär upp kronan. Men jag har lyckats skapa stammar med både knyck, krök och andra former. Anledningen har varit att jag aldrig velat binda dem hårt till stödkäppar eftersom det så lätt kan bli risk för strangulering, strypning, om man inte återkommande ser till att uppbindningen inte sitter för hårt. Väntar man för länge kan uppbindningen ha börjat skava eller i värsta fall växa in. Så i brist på tid har de fått växa alltför fritt. Men det kan visa sig vara historiskt korrekt.

p1010870I Karin Hallgrens avhandling En kåhltäppa eij at räkna, 2016, återger hon vad den fiktiva bonden Håkan säger om fruktträdens form i boken En wälmående bonde från 1789. Han skriver att böndernas fruktträd ofta var krokiga och inte såg ut som de som växte i högreståndsmiljöerna. Karin har också ett exempel från provincialschäfern Johan Barck i Malmöhus län 1759 som klagar över hur illa bönderna skötte sina fruktträd.

Så nu får det dåliga samvetet över hur snett träden växter i fruktträdgården vid torpet vara historia, för nu är det historia.

Pelargonen som vi kallar Veronica

pelargon-veronica-099-kopia

Vad är det här för sort? Pelargonen som har enkla ljuslila/rosa blommor har vi fått av en praktikant vars mormor skänkte den vidare i släkten. Hör av dig om du vet vad den heter.

Är det någon som känner igen denna pelargon och vet vad det är för sort? Vi fick den av en praktikant 2002 eller kanske något år senare. Hon berättade att den hade gått i arv bland kvinnorna i hennes släkt. Tyvärr så hittar jag inte henne idag så jag kan fråga lite närmare om hennes pelargon. Hon hette Veronica och vi har kallat pelargonen för det i alla år.

Det är en skönhet, denna pelargon med enkla, jättesöta ljuslila-rosa blommor, men tyvärr så är den inte lika söt i tillväxten.  Jag tycker att den är svår och den trivs inte i mina händer. Sticklingarna vill inte ta sig, den liksom kroknar när det är fuktigt väder och den tillväxer inte ordentligt. Nu har vi bara ett litet exemplar kvar i vår levande samling av växter som kämpar på.

Så jag skulle bli väldigt tacksam om någon kunde hjälpa oss med vad den heter och vad det är för sort. Och ännu tacksammare vore vi om någon kunde tala om för oss att den finns att få tag på, hos någon pelargonsamlare i landet kanske. För jag vill inte sitta här med det enda exemplaret.

Vi har plockat fram grenmöbeln

Nu har vi börjat! Utropstecknet ska visa att det här är något som vi tycker är riktigt, riktigt roligt. Igår tog vi nämligen fram grenmöbeln och började på arbetet att åter få den till en respektabel trädgårdsmöbel à la slutet av 1800-talet.

Grenmöbler gjordes av knotiga grenar i ek. Naturligt under en tid när man svärmade för naturen. Enligt Anna Lena Einarssons bok Trädgårdens möbler så fanns dessa rustikmöbler redan på 1700-talet, men det är runt sekelskiftet 18-1900 som de syns som mest och saluförs i postorderkataloger. Oljade och fernissade så kunde en soffa hos det göteborgska varuhuset Ferdinand Lundqvist 1933 kosta 22.50.

dsc_4057

Grenmöbler gjordes av knotiga grenar i ek. Runt sekelskiftet 18-1900 syns de som mest och saluförs i postorderkataloger.

Vi lyckades ropa in vår möbel på en auktion för något år sedan och det var en bra dag på jobbet när den äntligen kom hit och vi kunde provsitta den. Den visade sig vara förvånansvärt bekväm. Jag hade nog trott att någon gren skulle sticka ut och skava, men inte. Det var bara en tjock cigarr och en konjak som fattades så hade bekvämligheten varit perfekt.

Orangörskurs del 2 och 3 – fruktbärande kurs avslutad

Förra gången jag skrev om orangörskursen var 6 oktober efter den första delen på Gunnebo slott. Nu har vi fått våra intyg efter avslutad kurs och det är bara att konstatera att det här var riktigt, riktigt bra och väldigt roligt att få sitta i skolbänken igen.

Utbildningen har varit uppdelad i tre delar, del två gick av stapeln i Uppsala, i orangeriet i botaniska trädgården i november. Fick höra historien om trädgården, plus att det blev mycket växtskydd med fenomenala Maj-Lis Pettersson liksom praktiska erfarenheter från Erik och Joakim som arbetar i trädgården. Det största, och unika, med orangeriet i Uppsala är att det har lyckats med det som inte många andra har lyckats med – nämligen att vara ett orangeri fyllt med övervintrande växter i en obruten kedja sedan det invigdes 1807.

Del tre i utbildningen innebar en studieresa till Tyskland nu i januari för att enbart titta på orangerier och gotta oss i citrusväxter och annat grönt. En riktig de luxeresa för intresserade trädgårdsmästare. Vi fick se stora (!) pampiga orangerier, med medföljande slott och parker, och stora citrussamlingar. Guidade blev vi av trädgårdsmästarna på plats som frikostigt bjöd på sin kunskap.  Vi tittade på olika sorter av citrus, på jordblandningar och gödning, på beskärningsarbetet som var i full gång, trängdes i de gamla ugnarna, fick se gamla fotografier på uttag och rangering i parken, kollade uppbindningsanordningar, olika krukor, luftluckor med mera och imponerades av storleken på orangerierna och de välskötta träden.

Orangör var den finaste av titlar bland trädgårdsmästarna. Med det följde också ett stort ansvar för de dyrbara växter de hade i sin vårdnad. De skulle få dem att överleva i en konstruerad miljö, styra klimatet så det passade alla arter med den tidens teknik, plus få dem att grönska och bära frukt. Orangörerna skötte och vårdade juvelen i trädgården.

175-meter-orangeri-i-oranienbaum-dsc_0858

175 meter orangeri vid Oranienbaum.

citrus-i-orangeriet-i-grossedlitz-dsc_1321

Citrus i orangeriet i Großseidlitz.

citrus-i-orangeriet-i-grosssedlitz-dsc_1332

Citrus i orangeriet i Großseidlitz.

citrus-i-oranienbaum-dsc_0800

Citrus i Oranienbaum.

citrussamlingen-i-orangeriet-vid-schloss-seehof-dsc_1100

Citrussamlingen i orangeriet vid Schloss Seehof.

erik-i-orangeriet-i-botaniska-tradgarden-i-uppsala-dsc_0281

Orangör Erik i orangeriet i botaniska trädgården i Uppsala.

marmelad-fran-egen-skord-fran-orangeriet-vid-schloss-seehof-dsc_1052

Marmelad gjord på den skördade frukten i orangeriet vid Schloss Seehof.

orangeriet-vid-grosssedlitz-dsc_1277

Orangeriet vid Großseidlitz.

orangorsgruppen-2017-utanfor-orangeriet-i-grossedlitz-dsc_1282

En nöjd orangörskurs 2017 utanför orangeriet i Großseidlitz.

oranienbaum-dsc_0766

Oranienbaum.

vi-blev-lite-bortskamda-dsc_1055

Specialmeny för orangörskursen på Schloss Seehof.