Rödbetan

Ibland tycker en att en slår rekord, fast det kanske inte är ett riktigt rekord om en skulle ha kontrollerat det. Men känslan är ju på riktigt!  Vi var många som fick rekordkänsla när vi skördade grönsaker med skolklassen Bäckby 2, i odlingslådorna här på muséet. Där har det vuxit rejält i år! Det har varit bra växtväder med både sol och regn. Odlingsbäddarna är uppbyggda av kompost från Vallbys dynghög. Så förutsättningarna har varit de bästa!

Nytt för i år är placeringen av skolklassens odling. Bäckby 2 har odlat med oss under flera år, med odlingslådor i potagén. Där har vi istället gett plats för pumpatunneln som trädgårdsmästaren bloggat om tidigare. Den nya placeringen av lådorna är till vänster om vägen mot Björnöstugorna.

dav

Odlingsbäddarna byggdes upp av stallgödselkompost, och närmast i bild även biokol i en av bäddarna. Foto: Ulla Fåhraeus

Under den fantastiska påskhelgen lade jag upp de nya odlingsbäddarna där, som en del av vårt test att odla med biokol. I en bädd utgjordes hela volymen av stallgödselkompost, den andra fick inblandning av ca 20 volymprocent biokol. Högst upp på bäddarna placerades odlingslådorna, och komposten toppades med den gamla jorden från den tidigare lådodlingen i potagén. De nya småplantorna och fröna behövde få något inte fullt så näringsrikt att börja rota sig i.

dav

Överst i lådorna lades fjolårsjorden som är mer näringsfattig. Foto: Ulla Fåhraeus

Mestadels hade vi samma grödor i båda odlingsbäddarna för att kunna göra jämförelser. I maj sådde eleverna morötter, rödbetor, sallad och kål, satte potatis och planterade ut sina för-odlade plantor av squash, majs och vaxbönor. Vi pratade om möjligheten med det porösa biokolet i jorden. (Titta gärna på en bit träkol i förstoringsglas!). Den enorma ytan som biokolet bidrar med håller kvar näringsämnen bra så de inte regnar bort. Dessutom hålls jorden både luftig och vattenmagasinerande. Mikroberna, alltså svampar och bakterier, som jobbar med marken flyttar gärna in i biokolets struktur. Så skulle vi se någon skillnad mellan bäddarna när det blev dags att skörda?

Efter sommarlovet

Efter en något bättre start för bädden utan biokol, hämtade bädden med biokol in försprånget mot slutet av sommaren. Detta var väntat, eftersom kolets förmåga att lagra växtnäringsämnen, i början av säsongen kan ge lite mindre kvar till växterna. Men med tiden blir effekten istället ett större förråd att ta av och faktiskt verkade det stadiet infinna sig redan första odlingsåret!

IMG_20190913_132125

Sovande soffpotatis på sommarlov. Foto: Ulla Fåhraeus

 

Vid skördedags i september såg det ut som att det var lite frodigare i biokollådorna. Vi såg också att den kolblandade bädden inte sjunkit ihop lika mycket som bädden med enbart stallgödselkompost.

Skördeglädje

Sedan skördades det av många händer och av hjärtans lust, så vi hade inte koll på skörd i kilo eller så från de olika lådorna. Det var ju så roligt att skörda så det gick fort där! Och det var imponerande grönsaker i båda bäddarna, inte tu tal om den saken! Kan det finnas så stora rödbetor? Men vilka stora potatisar! Det finns fortfarande morötter kvar att skörda i den lådan där! Bäckby 2 har nu fått råvaror till sina hemkunskapslektioner och många av eleverna fått ett intresse för odling.

Det fanns några RIKTIGT stora rödbetor och två vinnare (med ögonmått) kom på delad första plats. Jag fick behålla en för att visa kollegorna. Vi hade en liten ”gissa vikten”-tävling bland personalen där det gällde att komma närmast de 2,383 kg den vägde! Vilken skönhet! Vilken rekordbeta!

 

IMG_20190913_131956

Rekordbetan, 2838 gram!

Jag hoppas att några läsare med odlingsintresse fått upp ögonen för biokol! Användning av biokol i stor skala inom jordbruket skulle kunna hjälpa till att lagra kol i marken snabbare än genom vanlig mullbildning. Dagens storskaliga jordbruksmetoder bidrar oftast tvärtom till att mullhalten i åkermarken sjunker för varje år. Samtidigt menar många att biokol i odlingsmarken skulle kunna öka skörden och minska bevattningsbehovet. Win –win alltså!

Frågan är bara om rödbetan var en verklig rekordvinnare, eller om vi som var där bara får leva på känslan av rekord. Vilket inte är fy skam det heller.

Museibonden Ulla

Annonser

Vi firar äpplets dag med en härlig skolklass!

Idag den 25 september är det äpplets dag! Kan man fira äpplet på ett bättre sätt än med fyra vetgiriga åttaåringar och deras lärare i vår årliga äppelutställning med 110 sorter?

Vi har ett pedagogiskt program för skolorna som vi kallar Lär känna äpplet. Skolklasser kan boka en träff med oss trädgårdsmästare för att lära mer om äpplets fantastiska värld. Dagens grupp med åttaåringar började träffen med en beskrivning om hur ett äppelträd blir till genom att så en kärna eller att ympa. Efter det behövde barnbenen röra på sig och vi gick en runda i äppelutställningen och pratade om mångfalden av färger och former. Barnen fick berätta hur ett gott äpple kunde se ut och Alexander tyckte ett av barnen såg riktigt gott ut. Tänk att den sorten fanns med i storlekstrappan också, vilket sammanträffande!

Storlekstrappan

I storlekstrappan finns olika sorter ordnade efter sin storlek. Foto: Elisabeth Håkansson

Vi hade plockat ut fem äppelsorter för provsmakning som hade olika karaktärer. Barnen fick dofta och smaka och vi pratade om det smakade sött, syrligt, mjöligt eller krispigt. Med smilisar satte vi betyg på doft och smak. Åkerö blev favoriten! Den lite speciella doften på Gult Kaneläpple uppfattade alla som god och ett barn sa till och med att det doftade pepparkaka.

Provsmakning

Med smilisar satte barnen betyg på äpplenas doft och smak. Foto: Elisabeth Håkansson

När vi suttit stilla en stund blev det myror i benen och vi gick ut för att göra äppelmonster. Med hjälp av pinnar, nypon, kottar med mera skapade barnen fantasifulla monster!

Äppelmonster

Barnen gjorde äppelmonster av äpplen, nypon, kottar och andra saker från naturen. Foto: Elisabeth Håkansson

Som avslutning gjorde vi en gammaldags lek som barnen lekte förr i tiden. Med hjälp av ett äppelskal kunde man få reda på första bokstaven i namnet på den man skulle gifta sig med. Varje barn fick skala ett äpple med hjälp av en äppelsvarv. Sen ställde vi upp oss på rad och på given signal kastade vi skalet över huvudet. Med lite fantasi kunde vi se olika bokstäver i skalets form.

Bokstavsleken

Enligt en gammaldags lek kunde man i skalets form läsa första bokstaven på den man skulle gifta sig med. Foto: Elisabeth Håkansson

Äppelutställningen anordnar vi varje år i mitten på september tillsammans med Västerås Trädgårdssällskap. Äpplena är insamlade från trakten och i år finns cirka 110 sorters äpplen att titta på. Under helgen 21-22 september hade vi äppeldagar och då fanns pomologer på plats som kunde sortbestämma äpplen som besökarna tog med. Nu i veckan är utställningen öppen på eftermiddagarna fram till imorgon och många tar chansen att strosa runt och titta på mångfalden som finns.

Tack alla barn och lärare för en härlig stund denna äpplets dag!

Trädgårdsmästare Elisabeth och Marie

Pumpatunneln är färdig!

Tänk att min idé om en pumpatunnel blev verklig! I vintras så spånade jag och min kollega Jonas på hur en sådan tunnel skulle kunna se ut. Jag hade fått inspiration från en kokbok från Ulriksdals slottsträdgård där jag såg en bild på en pumpatunnel. De hade planterat pumpaplantor i jorden som fick växa över ett böjt armeringsnät. Visst vore det roligt med en tunnel i vår Potagé! Barn och vuxna skulle kunna gå igenom tunneln och titta på pumpor som hänger ner från taket! Efter mycket spånande kom vi fram till en konstruktion som passade in i miljön. Den mittersta paviljongen reser sig ståtligt över de två sidoskeppen vilka är täckta med armeringsmattor där plantorna kan klättra. I slutet av juni stod den klar och så här ser den ut idag!

20190815_130235

Pumpaplantorna klättrar över armeringsnät. Foto: Selma Håkansson

I de stora odlingslådorna har vi olika sorters pumpa- och gurkplantor. De bildar en grönskande tunnel, smyckad av hängande frukter i olika former och färger. På bilden nedan hänger pumpor av sorterna `Girau-mon Turban´, `Bon Bon´ och `Galeux de Eysine´.

20190815_123401

Pumpa av olika sorter hänger från taket i pumpatunneln. Foto: Selma Håkansson

Pumpa har ett pollen med hög proteinhalt som är bra för pollinerande insekter. Dessutom innehåller det fett, vitaminer och mineraler som också är viktiga för insekterna. I Potagén odlar vi många växter som ger både energirik nektar och pollen för att gynna pollinerare. Vi har också börjat bygga ett insektshotell som kommer att stå klart till nästa säsong.

Vi testar biokol

I odlingsbäddarna har vi blandat in biokol för att testa hur kolen påverkar odlingen av pumporna. Biokol framställs genom syrefri förbränning, så kallad pyrolys, och vår kol är producerad på Malma Såg. Försök att odla i biokol sker även på Malma hälsoträdgård i Badelunda och i olika planteringar i Västerås stad. Det ska bli spännande att se hur deras odlingar går och utbyta erfarenheter.

Två av våra odlingslådor innehåller trädgårdskompost, stallgödsel och biokol och två endast kompost och stallgödsel. Biokol är samma sak som träkol som man gjorde i kolmilor förr i tiden. Biokol blandas in i jorden och ökar den vattenhållande förmågan i jorden. Kolet binder också näringsämnen samt luckrar jorden. Dessutom binder den koldioxid och bryts ner väldigt långsamt. Kolet kan laddas med näring innan den blandas i jorden. Då drar den inte åt sig så mycket näring ur jorden. Lägg kolet 2-3 veckor i en näringslösning av t.ex. nässelvatten, utspädd urin, kompost eller annan gödsel.

Än så länge kan vi inte se någon större skillnad mellan lådorna. En sak vi har noterat, vilket gäller alla fyra odlingslådorna, är att vi inte behövt vattna mycket alls under sommaren. Odlingslådornas insida är täckta med en skyddande plastmatta som säkert har gjort att vattnet inte sugs upp i träet och avdunstar.

Marie skottar kol

Trädgårdsmästare Marie skottar biokol. Foto: Elisabeth Håkansson

Att blanda in biokol i jorden är ingen ny metod. I Amazonas finns en bördig, kolrik jord som kallas för Terra Preta (svart jord på portugisiska). Troligtvis var det ursprungsbefolkningen som skapade den jorden.  Även här i Sverige har kol använts som jordförbättring, både i krukväxtodling och på friland. Rudolf Abelin skrev 1910 i sin bok ”Trädgården inomhus – i krukor och jord, i glas och vatten: en bok för kvinnan och hemmet” om användningen av träkol. Vid odling av krukväxter beskriver han hur träkol kan läggas i botten på krukan. Kolet absorberar både fukt och har även förmågan att binda för växten viktiga gaser, som han uttrycker det.

Trädgårdsmästaren Daniel Müller skrev 1853 i sin bok ”Blomsterskötsel i växthus och boningsrum” följande:

h) Kolstybbe. Detta är ett ganska godt ämne att göra jorden lös och lätt; det verkar icke endast mekaniskt, ty det binder i sina porer ämnen, som äro fördelaktiga för växterna. Det behöver icke vara ett fint pulver, utan kan vara blandadt med större och mindre bitar, ända till en valnöts storlek. Det som fås efter mjuka trädarter är bäst. Man kan få kolstybbe af allt afhugget ris, gamla buskar m.m.; man lägger det i hög, täcker det till största delen med grästorf, tänder eld inunder och vakar deröfver att den ej utbryter i ljus låga. Det kan genast användas, men duger äfven, till och med vinner, när det blir gammalt. Äfven kolstybbe ligger bäst i fria luften.

Vår pumpatunnel har blivit ett uppskattat tillskott till museet. Under året har vi fokuserat på att göra museet ännu mer barnvänligt och jag har sett många familjer som har gått genom tunneln med förundran. Och ännu är sommaren ung, framåt hösten hoppas jag att det hänger ner ännu fler pumpor från taket att ducka för.

Trädgårdsmästare Elisabeth

20190815_123430

Prydnadspumpa av sorten `Little Indian Mix´. Foto: Selma Håkansson

Vi ska bygga ett insektshotell

Årets första humla och fjäril är siktad, visst är det någonting speciellt med det! Extra roligt känns det därför att i år har vi fokus på pollinerande insekter i trädgården bakom värdshuset som kallas Potagén. Vi ska bjuda in så många pollinerande insekter vi kan genom att odla växter som gynnar dem samt bygga ett insektshotell. För att få lite kött på benen har jag läst på om pollinering och mina källor hittar du längst ner i bloggen. Det ska bli spännande att se om insektshotellet och valet av växter blir den succé vi hoppas på. Förhoppningsvis kommer Potagén att locka till sig ännu fler insekter än vad den gjorde förra året.

humla-honungsblomster_fotoLevinaLundberg

Humla och honungsfacelia i museets potager.

Varför är pollinerande insekter så viktiga?

Nästan alla blomväxter behöver hjälp med pollinering från olika insekter, men några tar hjälp av vind eller vatten. Det är inte bara bin och humlor som gör allt arbete. Fjärilar, skalbaggar, getingar och flugor är också viktiga, liksom fåglar, fladdermöss och andra däggdjur i andra delar av världen.

Att bin producerar honung det vet de flesta, men den största betydelsen för oss är att insekter pollinerar växter så att det blir frukt och bär åt oss och mängder av fåglar och andra djur. Cirka en tredjedel av maten vi äter har pollinerats av bin och humlor.

Antalet pollinerande insekter minskar

Antalet humlor, vilda bin, fjärilar och andra pollinerare minskar, både antalet arter och antalet individer blir allt färre. Det finns flera orsaker till det och frågan är komplex. Under 1900-talets senare hälft har det svenska landskapet förändrats mycket för att effektivisera lantbruket. Många stengärdsgårdar, åkerholmar och öppna diken har tagits bort och därmed försvinner gömställen och boplatser för insekter. På många håll har de betande djuren försvunnit och betesmarkerna, som ofta innehåller blommor och en varierad flora, växer igen. Insekterna hittar inte tillräckligt med mat i form av nektar och pollen från blommande växter.

När det gäller tillståndet hos honungsbin menar forskare att massdöd av bin i Europa och USA orsakas av en mångfald av olika faktorer, däribland skadegörare, bekämpningsmedel, klimatförändring och brist på genetisk variation.

Snickra ett insektshotell

Vi ska snickra ett insektshotell och skissen som min kollega Jonas gjort ser du nedan. I insektshotellet kommer du att kunna titta på hur insekterna lägger sina ägg och läsa mer om hur du själv kan göra ett eget insektshotell.

skiss-insektshotell-vallbyfriluftsmuseum

Skiss på insektshotell av kollegan Jonas.

Växter som gynnar pollinerare

Under 2019 kommer de stora bäddarna i Potagén att innehålla växter som lockar pollinerande insekter av olika slag. De använder växter som föda, skydd och parningsplatser. Växternas nektar ger energi medan pollen förser insekterna med proteiner, fett, vitaminer och mineraler. Det är viktigt att det finns lämpliga blommande växter under hela säsongen. Det är oftast tidigt på våren samt efter att raps och fruktträd blommat av som det saknas blommor. På våren är sälgen och andra videarter uppskattade liksom hassel, krokus och andra vårlökar.

I Jordbruksverkets skrift ”Bra honungs- och pollenväxter” finns tabeller som visar hur mycket nektar och pollen olika växter ger. Jag har tittat i den för att planera odlingen för året. Vi kommer bland annat att odla anisisop, cikoria, solros, praktvädd, bondböna, alunrot, tandpetarsilja och gul-lupin. Bäddarna är delvis kantade med gamander som förra året visade sig vara en otrolig humlemagnet.

I den planerade pumpatunneln, som jag ska berätta om i nästa blogg, kommer det att växa många olika pumpor som har ett högt proteininnehåll i sitt pollen. I angränsande Prästgården kommer vi att anlägga en vildäng med sommarblommor, honungsört och olika klöverarter som alla ger bra pollen och nektar. Till hösten kommer vi att sätta mer lökväxter för att bidra med nektar och pollen till nästa vår.

Välkommen att uppleva en förhoppningsvis surrig sommar tillsammans med oss!

Trädgårdsmästare Elisabeth

Källor:

  • Öka skörden – gynna honungsbin och vilda pollinerare. Jordbruksinformation 14-2016. Jordbruksverket
  • Bra honungs- och pollenväxter. Thorsten Rahbeck Pedersen. Jordbruksverket.
  • Vad är pollinering? Helen Ekvall. 2015. Göteborgs botaniska trädgård.
  • Litteraturstudie och behovsanalys om insektspollinering av frukt och bär. Josefin A. Madjidian. 2012.

 

Kålrotsodling à la 1851

För många odlare är det som en extra julafton när frökatalogerna dimper ner i brevlådan i januari. Trots alla fina bilder och matnyttig info som finns på nätet är det något visst med att hålla en katalog i handen. Jag känner mig lite närmre själva odlingen då, lite mer ”hands on”!

Jag fick ytterligare en julafton i år! Den ”Samling af upplysningar och underrättelser för Landthushållare i Westmanlands Län”, som jag berättat om tidigare i inläggen ”Klaffar det om jag ber klaffaren att hålla klaffen?” och ”Äng är åkers moder”, fanns i en inbunden version med några lite spridda årgångar att köpa på antikvariat. Nu har jag fått hit den, jag kan hålla i den, och läsa vilka råd som gavs om kålrotsodling i den tredje årgångens första häfte. Häng med här:

Då jag denna sommar (1851) sett många af mina grannar, som ledo brist på tillräcklig utsädespotatis, försöka kålrotsodling, kom jag att tänka på min ”gamle wän i Bie.” Det är ej nog att man sätter plantor och will hafwa rötter, man måste ock göra det så, att man får stora rötter, eljest förlorar man ej blott sjelf hågen för rotodling, utan man afskräcker äfwen andra ifrån försök dermed.

Det är en oeftergiflig fordran för den, som med framgång will odla kålrötter, att 1) wälja lerhaltig jord, som ej är för mycket utmagrad; 2) att gödsla och ”drillägga” jorden såsom Herr Pastor Holm i 2:dra häftet af qwartalsskriften för 1850 uppgifwit (pag. 29). För det 3) att noga tillse det plantorne, som böra uppdragas i fet sandmylla, hälst i plantlafwe, äro wäl stadgade då utplanteringen sker. Alla swaga plantor förkastas eller sparas, tills de hunnit blifwa något gröfre. Sedan rotändarne blifwit afputsade neddoppas de i med watten upplöst kogödsel. Att wattna i hålen efter sättpinnen före plantans nedsättning är rätt bra; men man bör äfwen låta wattning följa efter, så att jorden sluter sig wäl till om roten. För att förstöra ogräset föres mellan raderne med ett order på samma sätt som när man kupar potatis, hwarefter drillryggarne handrensas.

Den som på detta sätt odlat rötter wet att twenne ändamål winnes. Först kan (?) en wacker rotskörd ej uteblifwa och för det andra blir jorden genom luftens och gödselns förenade inwerkan särdeles tjenlig för kommande säden. Afser man deremot mera jordens förbättrande än rotskörden, och derföre ”drillat” henne, så wågar jag i följd af egen erfarenhet råda till att häldre odla ”bondbönor” än kålrötter. Jag har detta år, för att förbättra en mager och mullfattig backlera, gjort försök med både kålrötter och bondbönor och af de sednare fått en särdeles wacker skörd, så mycket mera wärd ett år, då mjölet af andra wäxter är odrygt och mindre närande.

Det var ju rediga och tydliga råd, detta! (dessutom slås det ett slag för bondbönor). Och en hänvisning till tidigare årgång av denna kvartalsskrift. Jag vill undersöka Herr Pastor Holms råd i första årgången om gödsling och drilläggning av jord för kålrotsodling!

Om Rotkåls-odling

(Af Pastor Holm i Romfartuna Socken)

…Nutidens större landthushållare hafwa derföre gjort försök med att på annat sätt odla den jord, hwarpå de erna utsätta kålrotsplantor. De upplöja först åkern, sladda den mycket wäl och utköra derpå gödseln. Genom flera snedningar och sladdningar söka de icke allenast få gödseln wäl blandad med jorden, utan äfwen jorden så fri från kokor och fin som möjligt. Sedemera upplägga de jorden med drill, order eller plog i ryggar; det will säga, att då de kommit till ena ändan af åkern, wända de genast med dragarena om och fälla en fåra mot den de nyss fällt. När åkern på detta sätt blifwit lagd i ryggar eller s. k. drillar, werkställes kålrotsplanteringen sålunda: en person går efter hwarje fåra med en märkpinne, som är tre qwarter lång och hwässt uti ena ändan. När han med nämnde pinne utmärkt afståndet mellan hwarje planta, sticker han med den hwassa ändan i fårans rygg ett hål; efter denna person går en annan och fyller hålet med watten; efter denna person går åter en tredje och nedsätter i de wattnade hålen plantorna, på sätt som förut är nämdt, samt makar omkring dem torr jord…

Och för den som inte ville pyssla med egen plantuppdragning upplyses här också att ”Plantor säljas wanligen wid alla herrgårdar och hos Stads-trädgårdsidkare”.

Så den som i modern tid nu vill odla kålrötter med framgång kan ju ta till sig av dessa råd. Översatt till en villaträdgårdsodling blir det ungefär att köpa kålrotsplantor från en handelsträdgård eller liknande, eller dra upp dem från frö själv enligt punkt 3 i det första citatet, andra stycket (plantlave kan liknas vid en drivbänk eller skyddad odlingslåda). Blanda in naturgödsel i jorden som sedan skottas upp i bäddar eller smala drillar så att jorden blir luftig och rötterna kan utvecklas väl. Plantera i vattnade hål. Vattna och rensa ogräs. Slå rekord i kålrotsskörd och imponera på släkt och grannar. Ät rotmos!!!

rotabagge_fotoEH

Kålroten ‘Rotabagge’ som har odlats på museet.

Kålrötter från den här tiden kan ha varit av sorten Rotabagge. Frön salufördes i alla fall. Det namnet förvrängdes till Rutabaga, som finkrogen på Grand Hotell heter! Rotabagge har vi odlat här på Vallby Friluftsmuseum också.

Lycka till önskar museibonden Ulla

Tomteflätor och tomtegröt

När det blev trassel i manen på hästen trodde man förr att det var gårdstomten som gjorde flätor på sin favorithäst. Vi brukar berätta om den sägnen vid hästhagen, så här står det:

Tomten månade om alla gårdens djur, men hans favoritdjur var hästen. Tomten lade också märke till hur väl gårdens folk skötte sina djur. Om inte drängen ryktat hästarna ordentligt kunde han få sig en örfil av tomten!

Hos Ols-Anders, i Ransta by i Västgårds, hände det att drängen inte sopade stallgången riktigt ordentligt. Då hörde man att det sopade och skrapade ute i stallet, och drängen gick för att se efter vad det var. Det var tomten som sopa­de, och drängen fick sig en örfil så han for ut genom mockluckan och ut på dynghögen.

Tomten hade sina favorithästar som han pyss­lade om lite extra. Det var lätt för bonden att upptäcka vilka dessa hästar var. Tomten gjorde nämligen små flätor i hästens man och svans.

Varje år till första advent, när vi ordnar Jul på Vallby brukar vi göra en fläta i en av hästarnas man. För att flätan ska synas bättre flätar vi in ett rött band och flätan får sitta kvar hela julen.

En dag satt vi på fikarasten och funderade på vilken av hästarna som skulle få flätan i år. Senare samma dag tog jag ner Flinga till djurvårdshuset för att rykta henne och reda ut man och svans som lätt blir trasslig när det är regn- och ruskväder. Då upptäckte jag att tomten bestämt att det var hennes tur att bli julfin. En fin tomtefläta fanns i hennes man!

flingasflata

Flingas tomtefläta.

Det finns många historier om gårdstomten. För att en tomte skulle må bra och stanna länge på gården krävde han inte mycket. Man kunde också ge tomten nya kläder då han verkligen behövde det, men man skulle inte överdriva för då kunde tomten bli högfärdig.

Men det var viktigt att komma ihåg en sak. Varje jul skulle tomten ha en skål gröt med en klick smör i. Fick han inte det kunde det gå illa. Tomten kunde bli så sur att han flyttade från gården.

Det berättas om en dräng som en jul hade fått i uppgift att ställa ut gröt åt tomten. Drängen tänkte att han skulle sko­ja lite med tomten. I stället för att lägga smörklicken synlig ovanpå gröten så la drängen smöret under gröten. När tom­ten kom för att äta sin gröt och såg att smöret fattades blev han så arg att han gick ut i fähuset och slog ihjäl gårdens bäs­ta mjölkko! Om jag inte får något smör skall bonden inte hel­ler ha något, tänkte han väl.

Men hungrig som han var så bestämde sig tomten för att äta upp gröten ändå. När han kom till botten på fatet upptäck­te han smörklicken och ångrade vad han ställt till med. Han slängde upp den döda kon på ryggen och gick ut i natten. När han kom till en bondgård där det fanns en ko som såg likadan ut som den döda han hade på ryggen slängde han ner den döda kon i båset och slängde upp den levande kon på ryggen och gick hem med den!

tomtegrot

På julafton får tomten gröt med en stor klick smör.

Vi museibönder är glada att tomten hjälper till med djuren och vi är noga med att den av oss som jobbar på julafton ställer ut grötfatet med en rejäl klick smör. Vissa kanske tänker att det bara är gammalt skrock, men vi vågar inte chansa! 🙂

Museibonden Stina

Läs mer om Tomtevandring på museet i december.

Vasas barn och barnbarn

Ända sedan jag läste i Femårsberättelserna från 1800-talets första del, om det från Finland importerade rågutsädet av ‘Vasaråg’, har jag haft som ambition att odla den sorten på bondgårdens åker här på Vallby Friluftsmuseum.  Det är ju inte alltid som det så tydligt är angivet exakt vilken sort av en gröda som odlats här i Västmanland i de källor jag letat i. Och jag hade tur! Det fanns en rågsort i genbanken som hette Vasa och angavs vara en lantsort, dvs inte förädlad,  patenterad och saluförd i en fröfirmas namn, utan bara odlats, år efter år efter år…

IMG_0010

Frön av Vasaråg (och Råglosta för den uppmärksamme).

För fem år sedan fick jag alltså ett litet kuvert med ca 4-500 frön av Vasaråg. Det är, när det gäller spannmålsgrödor för åkerodling, inte särskilt många alls. Det skulle räcka till högst en kvadratmeter med normal utsädesmängd. Och ute på en åker kan ju vad som helst gå fel! En hungrig liten fågel som pickar i sig frön om de såtts för grunt, en dålig övervintring för att det blev en vattenpöl just där eller förrymda får som äter av just de rågstråna på våren. Så dessa frön såddes i två baljor med jord från åkern som blandats med vanlig plantjord på påse. Det blev fyra rader per balja med femtio frön i varje. Uppkomsten var god! 90-95% grobarhet (jo, jag räknade faktiskt plantorna!).

IMG_0050

Rågplantor.

Rågplantorna i baljorna fick övervintra under kontrollerade former, i plantskolan under ett täcke av eklöv. På vårkanten såddes även en sorts rödklöver med lokal förankring (Skultuna) in i spannmålsgrödan, något som kanske förbättrade kvävehushållningen i den lilla baljan. Kväve är ju det växtnäringsämne som först brukar begränsa tillväxten, och med tanke på den snålt tilltagna jordvolymen i baljorna kunde en tänka att det skulle ta slut annars. Men klöver kan ju som bekant härbärgera bakterier i rötterna som fixerar luftkväve till en växttillgänglig form. Rågen växte i alla fall bra i baljorna under följande sommar!

Första skörden skedde alltså i baljorna för fyra år sedan. Frönas antal hade ju stigit så jag vågade så ut dem på en liten del av den nya åkern nere vid torpet, efter att grisarna bökat upp gräset som var där tidigare. Och för tre år sedan gick det att skörda de första fyra kärvarna med Vasaråg! Sen kom det inte längre än så det året, utan dessa frön såddes först på hösten för två år sedan, nere på ängen där grisarna bökat upp en tillfällig åkerremsa. Den skörden bärgades alltså förra året, såddes på torpåkern igen eftersom det bara var där det gick att bruka till marken i tid. Och i år, med den värsta torkan i mitt minne, har Vasarågen ändå lyckats växa (vilket höstgrödor gör bättre än vårsådda under de förutsättningarna) och ge tillräckligt med frön till att  –  ÄNTLIGEN  –  sås ut på bondgårdens åker!

IMG_0045

Fyra drag med såmaskinen blev det.

Fyra drag med såmaskinen blev det! Jag hade inte hunnit tröska mer utsäde innan den dagen dök upp när vädret och jorden var bra, och inte för sent i september eftersom rågen gärna vill ner i marken vid månadsskiftet augusti/september i det här området. Hoppas att den kan konkurrera med kvickroten bara…!

IMG_2678

Råg i juli månad.

Vasaråg och annan finsk utsädesråg har använts i södra Sverige sedan Gustav Vasas tid. De ansågs vara bättre än de svenska rågsorterna, fick större kärnor, och det räckte med en halv tunna utsäde till ett tunnland åker istället för en hel tunna (det är därför det heter tunnland!) Ett tunnland är ca 0,5 hektar, eller 5000 kvm. Men efter odling i Sverige behöll Vasarågen inte sina fördelar i mer än 2-3 generationer. Första skörden kallades ”Vasabarn” och såddes ut samma höst, året därpå kunde en skörda Vasas barnbarn. Men fler generationer än så ville en inte använda, utan då köptes nytt utsäde från Finland igen.

IMG_9983

Att torka rågen i rior innan tröskning ökar frönas grobarhet.

Varför förlorade Vasarågen sina egenskaper så fort vid odling i Sverige? Olika teorier finns, men det troligaste är att det berodde på traditionen i Finland att torka rågen i rior, torkhus, innan tröskning. Det gör mycket för frönas grobarhet jämfört med fuktigt utsäde. Och att en då kunde så glesare, gav varje enskild planta bättre förutsättning att bli stor och ge stora kärnor! Men efter ett par säsonger i Sverige utan torkning av utsäde hade kärnstorlek och grobarhet minskat till ”normala” nivåer.

Det är frestande att tro att det var inkorsning av sämre svensk råg som orsakade skördeminskningen, men efter ett par hundra år av odling av Vasaråg borde mer eller mindre all råg som odlades här ändå ha detta ursprung.

Här i närområdet odlas inte råg, så risken för att Vallbys Vasaråg ska korsas och inte bli sortren ganska liten. Det återstår att se hur skördenivån utan ritorkning av utsädet utvecklas. Nästa år skördar jag Vasas barnbarns barnbarns barn!

spannmal-svenska-lantsorterFaktastyckena ovan baseras på information i boken ”Spannmål, svenska lantsorter” av Matti Wiking Leino, en riktig bladvändare för spannmålsnördar som jag. Utgiven på Nordiska Muséets Förlag 2017.

Museibonden Ulla

Full rulle på sommarläger med djur

Nu har lugnet åter infunnit sig på museet efter sommarens hektiska, men roliga dagar.
Från midsommarveckan till mitten av augusti blir Vallby Friluftsmuseum mer levande med hjälp av ungdomar genom stadens feriepraktik. De flesta av dessa ungdomar befolkar våra hus och gårdar med uppgift att levandegöra och berätta historier från förr. Ett par stycken hjälper till med fastighetsskötseln på museiområdet och vi har även jobb till ungdomar inom djurskötsel. Dessutom har ungdomar jobbat som lägerledare. I åtta veckor under sommaren har museet ordnat sommarläger för barn. Vi museibönder är handledare åt de ungdomar som jobbar med djurskötsel och lägerledare till sommarlägren.

asta-knut

Barnen får hjälpa till med morgonens utfodring.

Våra sommarläger har djuren som huvudtema. Tillsammans med lägerledarna och djurskötselungdomarna får barnen hjälpa till med morgonens utfodring av djuren. Med de olika foderhinkarna och höpåsarna på kärran får barnen turas om att dra kärran och ge mat till djuren. Djurskötarna passar på att presentera museets djur och berättar lite mer om lantraserna. Det brukar bli många kluriga och roliga frågor från barnen. Efter foderrundan är det dags att kratta och göra fint i hagarna och så klart klappa och gosa med djuren.

Lunchen hämtas från värdshuset, och barnen äter tillsammans med lägerledarna vid torpet, som är ”base camp” för lägret. Dit får barnen ta med sig kaniner och getter. Det är noga med att turas om så att alla får prova att flytta både getter och kaniner. Halva gruppen får i uppdrag att få ner kaninerna, och så byter de till getflyttargänget nästa dag. Här får barnen samarbeta på olika sätt; hur hjälps vi åt för att lyfta transportburen med kaniner?

get-ater

Att leda en get var något av det mest spännande tyckte barnen.

Något av det mest spännande var nog att leda getterna. Vem vill inte leda en get!? När getterna, som leds i koppel, stannar vid en grästuva kan barnen behöva hjälpas åt för att få geten att gå åt rätt håll igen.

asta-kardar-torpet

Barnen får prova på att karda och tova ull från museets får.

Förutom att umgås med djuren, händer det en massa annat skoj på museet. Barnen får prova på att karda och tova ullen från museets får. Av ullen gör vi halsband, nyckelringar eller något annat som barnen får ta med sig hem. Det är kul att se hur stolta barnen blir när de visar sina föräldrar vad de gjort.

brod

På bondgården får barnen baka bröd.

Barnen får även hälsa på i bondgården. Vid bakbordet knådar de sin degbit och kavlar ut med kruskavel och naggar den innan de med hjälp av bakspaden stoppar in sitt bröd i bakugnen. Ungdomarna som arbetar i bondgården berättar för barnen om hur de har samlat ihop grädden från mjölken och sedan hälls grädden i smörkärnan. Barnen får sedan hjälpas åt att kärna smöret och när det är klart, provsmakas det på sin egenhändigt bakade brödbit.

gammadags-lektion

Under en gammaldags lektion i byskolan får barnen skriva med krita på griffeltavla och sudda med hartass.

En gammaldags lektion i byskolan får de också vara med om. Tänk dig att ställa sig upp när man ska svara på en fråga, skriva på griffeltavla med krita och sedan sudda ut med den lite läskiga hartassen eller att kanske få stå i skamvrån om man inte uppför sig. Det är lite skillnad mot dagens skola det! Dessutom hänger de med på andra aktiviteter som husförhör, bondbröllop och lekar på torget eller vad som är på gång den dagen. Lägret avslutas med att lägerledarna delar ut diplom till barnen och sedan väntar en överraskning i lanthandeln där de får varsin godisstrut av bodbiträdet. Sedan är det dags att säga hej då.

Många ”tack och hejdå”-kramar har det blivit och vår förhoppning är att barnen både fått lära känna nya kompisar, fått bättre självkänsla och lärt sig något nytt.
Tack vare stödet för kostnadsfria sommarlovsaktiviteter genom Västerås stad kunde vi ge 160 barn möjlighet att vara med på dessa läger under sommaren.

Museibonden Stina

Mitt hjärta bankar för Zinnia

Jag har upptäckt en ny favoritblomma – Zinnia elegans! Jag fick en gratispåse på en mässa i våras och tänkte att den sommarblomman med sin färgprakt kan säkert passa i potagén här på museet. En potagér är en odling där man blandar grönsaker och blommor och varje år har vi olika kompositioner. I år har vi planterat grönsaker och blommor i färgerna röd, rosa och orange som gärna får krocka lite med varandra. Vi har till exempel dahliorna ‘Ragnhild’, ‘Odensnäs’ och ‘Lövstabruk’, grönkål ‘Red Russian’, blomsterböna, humle, rödbladig alunrot och mycket annat. Vi har också låtit frösådda plantor av ringblomma, sömntuta och honungsfacelia komma upp lite här och var.

zinnia1

Zinnia elegans i museets potagér.

I Elisabeth Svalin Gunnarssons bok Blommor – Kulturhistoria och odling läser jag att zinnian ursprungligen kommer från Mexico. Den har fått sitt namn efter botanisten Johan Gottfried Zinn som var direktör för botaniska trädgården vid universitetet i Göttingen i Tyskland. Carl von Linné uppkallade blomman till minne av honom. I museets äldsta trädgårdsbok Handbok i trädgårdsskötseln av Anders Lundström, 1852, finns flera arter av zinnia angivna. På 1930-talet kom de dahliablommande sorterna som hade större, smäckrare blommor. De gamla sorterna ansågs ha något klumpigt över sig. Zinnian fick ett uppsving och i litteratur från 1930-talet ansågs zinnia vara verkliga rangblommor.

potager-zinnia

Tio små plantor har blivit tio enorma buskar.

Av tio små plantor har vi fått tio enorma buskar med massor av blommor i olika färger från röd, rosa, orangea till gul. Trots att vi inte har toppat plantorna har de grenat sig villigt ändå. Och inte har vi behövt plocka bort så många döda blommor heller, de försvinner av sig själv i massan av blommor. På samma planta är det både enkla och dubbla blommor, helt makalöst.

Jag har hittat en ny favoritblomma och vi kommer garanterat att så Zinnia elegans igen!

Trädgårdsmästare Elisabeth

zinnia4

Trädgårdsmästarens nya favoritblomma Zinnia elegans.

zinnia3

Zinnian blommar i olika färger från röd till rosa, orangea och gul.

zinnia5

Zinnia elegans kommer garanterat sås igen i museets potagér.

 

Barnens köksväxtodling vid byskolan – nu är den på plats!

Ni har kanske läst mina inlägg om sökandet efter historien om byskolans trädgård? Nu ska ni få veta hur odlingen faktiskt blev i år! Under vintern har jag sökt efter den verkliga historien om skolträdgården vid byskolan som kommer från Råsbo, Tärnsjö. Eftersom jag ännu inte funnit några fakta på hur trädgården såg ut fick jag skissa på ett tänkbart upplägg i stället. I boken Skolträdgården från 1922 hittade jag nedanstående bild.

plan-c3b6ver-ett-barns-kc3b6ksvc3a4xtland-g-lind-1922.jpg

Plan över ett barns köksväxtland (G Lind 1922).

I texten kunde jag läsa att odlingsytan kunde delas in i olika bäddar och att varje bädd kunde odlas av ett eller flera barn. Barnen skulle odla samma slags köksväxter för att lära sig hur odlingen gick till. De skulle bland annat få prova på att så, vattna, rensa ogräs och skörda. Grönsakerna och blommorna fick de ta med sig hem.
I årets odling vid byskolan leker vi med tanken att det är barnen på skolfotot från 1913 som odlar. Deras namn finns på skyltar som står vid varje odlingsbädd och på fotot kan du se vem som är vem.

Skolskylt

Skolfoto vid Råsbo skola, 1913.

För att inspireras vilka grönsaker och ettåriga blommor som odlades vid sekelskiftet 1900 tittade jag i priskuranter (frökataloger) från tiden. I priskuranter från Ingeberga Fröhandel och Solberga Fröhandel i Västerås hittade jag sorter av kålrot som var vanliga i odling såsom `Bangholm´, `Rotabagge´ och `Gul Svensk´. Vanliga morötter var den orangea `St. Valery´ och karottmoroten `Paris Market´ som är en rund, liten morot. I mars beställde jag alla fröerna från olika fröfirmor samt NordGen. Kollegor på museet snickrade växtskyltar och textade barnens samt växternas namn. På bilden nedan kan du se hur fint det blev!

20180619_073024_001

Barnens köksväxtland.

Museiträdgårdsmästare Elisabeth