Kålrotsodling à la 1851

För många odlare är det som en extra julafton när frökatalogerna dimper ner i brevlådan i januari. Trots alla fina bilder och matnyttig info som finns på nätet är det något visst med att hålla en katalog i handen. Jag känner mig lite närmre själva odlingen då, lite mer ”hands on”!

Jag fick ytterligare en julafton i år! Den ”Samling af upplysningar och underrättelser för Landthushållare i Westmanlands Län”, som jag berättat om tidigare i inläggen ”Klaffar det om jag ber klaffaren att hålla klaffen?” och ”Äng är åkers moder”, fanns i en inbunden version med några lite spridda årgångar att köpa på antikvariat. Nu har jag fått hit den, jag kan hålla i den, och läsa vilka råd som gavs om kålrotsodling i den tredje årgångens första häfte. Häng med här:

Då jag denna sommar (1851) sett många af mina grannar, som ledo brist på tillräcklig utsädespotatis, försöka kålrotsodling, kom jag att tänka på min ”gamle wän i Bie.” Det är ej nog att man sätter plantor och will hafwa rötter, man måste ock göra det så, att man får stora rötter, eljest förlorar man ej blott sjelf hågen för rotodling, utan man afskräcker äfwen andra ifrån försök dermed.

Det är en oeftergiflig fordran för den, som med framgång will odla kålrötter, att 1) wälja lerhaltig jord, som ej är för mycket utmagrad; 2) att gödsla och ”drillägga” jorden såsom Herr Pastor Holm i 2:dra häftet af qwartalsskriften för 1850 uppgifwit (pag. 29). För det 3) att noga tillse det plantorne, som böra uppdragas i fet sandmylla, hälst i plantlafwe, äro wäl stadgade då utplanteringen sker. Alla swaga plantor förkastas eller sparas, tills de hunnit blifwa något gröfre. Sedan rotändarne blifwit afputsade neddoppas de i med watten upplöst kogödsel. Att wattna i hålen efter sättpinnen före plantans nedsättning är rätt bra; men man bör äfwen låta wattning följa efter, så att jorden sluter sig wäl till om roten. För att förstöra ogräset föres mellan raderne med ett order på samma sätt som när man kupar potatis, hwarefter drillryggarne handrensas.

Den som på detta sätt odlat rötter wet att twenne ändamål winnes. Först kan (?) en wacker rotskörd ej uteblifwa och för det andra blir jorden genom luftens och gödselns förenade inwerkan särdeles tjenlig för kommande säden. Afser man deremot mera jordens förbättrande än rotskörden, och derföre ”drillat” henne, så wågar jag i följd af egen erfarenhet råda till att häldre odla ”bondbönor” än kålrötter. Jag har detta år, för att förbättra en mager och mullfattig backlera, gjort försök med både kålrötter och bondbönor och af de sednare fått en särdeles wacker skörd, så mycket mera wärd ett år, då mjölet af andra wäxter är odrygt och mindre närande.

Det var ju rediga och tydliga råd, detta! (dessutom slås det ett slag för bondbönor). Och en hänvisning till tidigare årgång av denna kvartalsskrift. Jag vill undersöka Herr Pastor Holms råd i första årgången om gödsling och drilläggning av jord för kålrotsodling!

Om Rotkåls-odling

(Af Pastor Holm i Romfartuna Socken)

…Nutidens större landthushållare hafwa derföre gjort försök med att på annat sätt odla den jord, hwarpå de erna utsätta kålrotsplantor. De upplöja först åkern, sladda den mycket wäl och utköra derpå gödseln. Genom flera snedningar och sladdningar söka de icke allenast få gödseln wäl blandad med jorden, utan äfwen jorden så fri från kokor och fin som möjligt. Sedemera upplägga de jorden med drill, order eller plog i ryggar; det will säga, att då de kommit till ena ändan af åkern, wända de genast med dragarena om och fälla en fåra mot den de nyss fällt. När åkern på detta sätt blifwit lagd i ryggar eller s. k. drillar, werkställes kålrotsplanteringen sålunda: en person går efter hwarje fåra med en märkpinne, som är tre qwarter lång och hwässt uti ena ändan. När han med nämnde pinne utmärkt afståndet mellan hwarje planta, sticker han med den hwassa ändan i fårans rygg ett hål; efter denna person går en annan och fyller hålet med watten; efter denna person går åter en tredje och nedsätter i de wattnade hålen plantorna, på sätt som förut är nämdt, samt makar omkring dem torr jord…

Och för den som inte ville pyssla med egen plantuppdragning upplyses här också att ”Plantor säljas wanligen wid alla herrgårdar och hos Stads-trädgårdsidkare”.

Så den som i modern tid nu vill odla kålrötter med framgång kan ju ta till sig av dessa råd. Översatt till en villaträdgårdsodling blir det ungefär att köpa kålrotsplantor från en handelsträdgård eller liknande, eller dra upp dem från frö själv enligt punkt 3 i det första citatet, andra stycket (plantlave kan liknas vid en drivbänk eller skyddad odlingslåda). Blanda in naturgödsel i jorden som sedan skottas upp i bäddar eller smala drillar så att jorden blir luftig och rötterna kan utvecklas väl. Plantera i vattnade hål. Vattna och rensa ogräs. Slå rekord i kålrotsskörd och imponera på släkt och grannar. Ät rotmos!!!

rotabagge_fotoEH

Kålroten ‘Rotabagge’ som har odlats på museet.

Kålrötter från den här tiden kan ha varit av sorten Rotabagge. Frön salufördes i alla fall. Det namnet förvrängdes till Rutabaga, som finkrogen på Grand Hotell heter! Rotabagge har vi odlat här på Vallby Friluftsmuseum också.

Lycka till önskar museibonden Ulla

Annonser

Tomteflätor och tomtegröt

När det blev trassel i manen på hästen trodde man förr att det var gårdstomten som gjorde flätor på sin favorithäst. Vi brukar berätta om den sägnen vid hästhagen, så här står det:

Tomten månade om alla gårdens djur, men hans favoritdjur var hästen. Tomten lade också märke till hur väl gårdens folk skötte sina djur. Om inte drängen ryktat hästarna ordentligt kunde han få sig en örfil av tomten!

Hos Ols-Anders, i Ransta by i Västgårds, hände det att drängen inte sopade stallgången riktigt ordentligt. Då hörde man att det sopade och skrapade ute i stallet, och drängen gick för att se efter vad det var. Det var tomten som sopa­de, och drängen fick sig en örfil så han for ut genom mockluckan och ut på dynghögen.

Tomten hade sina favorithästar som han pyss­lade om lite extra. Det var lätt för bonden att upptäcka vilka dessa hästar var. Tomten gjorde nämligen små flätor i hästens man och svans.

Varje år till första advent, när vi ordnar Jul på Vallby brukar vi göra en fläta i en av hästarnas man. För att flätan ska synas bättre flätar vi in ett rött band och flätan får sitta kvar hela julen.

En dag satt vi på fikarasten och funderade på vilken av hästarna som skulle få flätan i år. Senare samma dag tog jag ner Flinga till djurvårdshuset för att rykta henne och reda ut man och svans som lätt blir trasslig när det är regn- och ruskväder. Då upptäckte jag att tomten bestämt att det var hennes tur att bli julfin. En fin tomtefläta fanns i hennes man!

flingasflata

Flingas tomtefläta.

Det finns många historier om gårdstomten. För att en tomte skulle må bra och stanna länge på gården krävde han inte mycket. Man kunde också ge tomten nya kläder då han verkligen behövde det, men man skulle inte överdriva för då kunde tomten bli högfärdig.

Men det var viktigt att komma ihåg en sak. Varje jul skulle tomten ha en skål gröt med en klick smör i. Fick han inte det kunde det gå illa. Tomten kunde bli så sur att han flyttade från gården.

Det berättas om en dräng som en jul hade fått i uppgift att ställa ut gröt åt tomten. Drängen tänkte att han skulle sko­ja lite med tomten. I stället för att lägga smörklicken synlig ovanpå gröten så la drängen smöret under gröten. När tom­ten kom för att äta sin gröt och såg att smöret fattades blev han så arg att han gick ut i fähuset och slog ihjäl gårdens bäs­ta mjölkko! Om jag inte får något smör skall bonden inte hel­ler ha något, tänkte han väl.

Men hungrig som han var så bestämde sig tomten för att äta upp gröten ändå. När han kom till botten på fatet upptäck­te han smörklicken och ångrade vad han ställt till med. Han slängde upp den döda kon på ryggen och gick ut i natten. När han kom till en bondgård där det fanns en ko som såg likadan ut som den döda han hade på ryggen slängde han ner den döda kon i båset och slängde upp den levande kon på ryggen och gick hem med den!

tomtegrot

På julafton får tomten gröt med en stor klick smör.

Vi museibönder är glada att tomten hjälper till med djuren och vi är noga med att den av oss som jobbar på julafton ställer ut grötfatet med en rejäl klick smör. Vissa kanske tänker att det bara är gammalt skrock, men vi vågar inte chansa! 🙂

Museibonden Stina

Läs mer om Tomtevandring på museet i december.

Vasas barn och barnbarn

Ända sedan jag läste i Femårsberättelserna från 1800-talets första del, om det från Finland importerade rågutsädet av ‘Vasaråg’, har jag haft som ambition att odla den sorten på bondgårdens åker här på Vallby Friluftsmuseum.  Det är ju inte alltid som det så tydligt är angivet exakt vilken sort av en gröda som odlats här i Västmanland i de källor jag letat i. Och jag hade tur! Det fanns en rågsort i genbanken som hette Vasa och angavs vara en lantsort, dvs inte förädlad,  patenterad och saluförd i en fröfirmas namn, utan bara odlats, år efter år efter år…

IMG_0010

Frön av Vasaråg (och Råglosta för den uppmärksamme).

För fem år sedan fick jag alltså ett litet kuvert med ca 4-500 frön av Vasaråg. Det är, när det gäller spannmålsgrödor för åkerodling, inte särskilt många alls. Det skulle räcka till högst en kvadratmeter med normal utsädesmängd. Och ute på en åker kan ju vad som helst gå fel! En hungrig liten fågel som pickar i sig frön om de såtts för grunt, en dålig övervintring för att det blev en vattenpöl just där eller förrymda får som äter av just de rågstråna på våren. Så dessa frön såddes i två baljor med jord från åkern som blandats med vanlig plantjord på påse. Det blev fyra rader per balja med femtio frön i varje. Uppkomsten var god! 90-95% grobarhet (jo, jag räknade faktiskt plantorna!).

IMG_0050

Rågplantor.

Rågplantorna i baljorna fick övervintra under kontrollerade former, i plantskolan under ett täcke av eklöv. På vårkanten såddes även en sorts rödklöver med lokal förankring (Skultuna) in i spannmålsgrödan, något som kanske förbättrade kvävehushållningen i den lilla baljan. Kväve är ju det växtnäringsämne som först brukar begränsa tillväxten, och med tanke på den snålt tilltagna jordvolymen i baljorna kunde en tänka att det skulle ta slut annars. Men klöver kan ju som bekant härbärgera bakterier i rötterna som fixerar luftkväve till en växttillgänglig form. Rågen växte i alla fall bra i baljorna under följande sommar!

Första skörden skedde alltså i baljorna för fyra år sedan. Frönas antal hade ju stigit så jag vågade så ut dem på en liten del av den nya åkern nere vid torpet, efter att grisarna bökat upp gräset som var där tidigare. Och för tre år sedan gick det att skörda de första fyra kärvarna med Vasaråg! Sen kom det inte längre än så det året, utan dessa frön såddes först på hösten för två år sedan, nere på ängen där grisarna bökat upp en tillfällig åkerremsa. Den skörden bärgades alltså förra året, såddes på torpåkern igen eftersom det bara var där det gick att bruka till marken i tid. Och i år, med den värsta torkan i mitt minne, har Vasarågen ändå lyckats växa (vilket höstgrödor gör bättre än vårsådda under de förutsättningarna) och ge tillräckligt med frön till att  –  ÄNTLIGEN  –  sås ut på bondgårdens åker!

IMG_0045

Fyra drag med såmaskinen blev det.

Fyra drag med såmaskinen blev det! Jag hade inte hunnit tröska mer utsäde innan den dagen dök upp när vädret och jorden var bra, och inte för sent i september eftersom rågen gärna vill ner i marken vid månadsskiftet augusti/september i det här området. Hoppas att den kan konkurrera med kvickroten bara…!

IMG_2678

Råg i juli månad.

Vasaråg och annan finsk utsädesråg har använts i södra Sverige sedan Gustav Vasas tid. De ansågs vara bättre än de svenska rågsorterna, fick större kärnor, och det räckte med en halv tunna utsäde till ett tunnland åker istället för en hel tunna (det är därför det heter tunnland!) Ett tunnland är ca 0,5 hektar, eller 5000 kvm. Men efter odling i Sverige behöll Vasarågen inte sina fördelar i mer än 2-3 generationer. Första skörden kallades ”Vasabarn” och såddes ut samma höst, året därpå kunde en skörda Vasas barnbarn. Men fler generationer än så ville en inte använda, utan då köptes nytt utsäde från Finland igen.

IMG_9983

Att torka rågen i rior innan tröskning ökar frönas grobarhet.

Varför förlorade Vasarågen sina egenskaper så fort vid odling i Sverige? Olika teorier finns, men det troligaste är att det berodde på traditionen i Finland att torka rågen i rior, torkhus, innan tröskning. Det gör mycket för frönas grobarhet jämfört med fuktigt utsäde. Och att en då kunde så glesare, gav varje enskild planta bättre förutsättning att bli stor och ge stora kärnor! Men efter ett par säsonger i Sverige utan torkning av utsäde hade kärnstorlek och grobarhet minskat till ”normala” nivåer.

Det är frestande att tro att det var inkorsning av sämre svensk råg som orsakade skördeminskningen, men efter ett par hundra år av odling av Vasaråg borde mer eller mindre all råg som odlades här ändå ha detta ursprung.

Här i närområdet odlas inte råg, så risken för att Vallbys Vasaråg ska korsas och inte bli sortren ganska liten. Det återstår att se hur skördenivån utan ritorkning av utsädet utvecklas. Nästa år skördar jag Vasas barnbarns barnbarns barn!

spannmal-svenska-lantsorterFaktastyckena ovan baseras på information i boken ”Spannmål, svenska lantsorter” av Matti Wiking Leino, en riktig bladvändare för spannmålsnördar som jag. Utgiven på Nordiska Muséets Förlag 2017.

Museibonden Ulla

Full rulle på sommarläger med djur

Nu har lugnet åter infunnit sig på museet efter sommarens hektiska, men roliga dagar.
Från midsommarveckan till mitten av augusti blir Vallby Friluftsmuseum mer levande med hjälp av ungdomar genom stadens feriepraktik. De flesta av dessa ungdomar befolkar våra hus och gårdar med uppgift att levandegöra och berätta historier från förr. Ett par stycken hjälper till med fastighetsskötseln på museiområdet och vi har även jobb till ungdomar inom djurskötsel. Dessutom har ungdomar jobbat som lägerledare. I åtta veckor under sommaren har museet ordnat sommarläger för barn. Vi museibönder är handledare åt de ungdomar som jobbar med djurskötsel och lägerledare till sommarlägren.

asta-knut

Barnen får hjälpa till med morgonens utfodring.

Våra sommarläger har djuren som huvudtema. Tillsammans med lägerledarna och djurskötselungdomarna får barnen hjälpa till med morgonens utfodring av djuren. Med de olika foderhinkarna och höpåsarna på kärran får barnen turas om att dra kärran och ge mat till djuren. Djurskötarna passar på att presentera museets djur och berättar lite mer om lantraserna. Det brukar bli många kluriga och roliga frågor från barnen. Efter foderrundan är det dags att kratta och göra fint i hagarna och så klart klappa och gosa med djuren.

Lunchen hämtas från värdshuset, och barnen äter tillsammans med lägerledarna vid torpet, som är ”base camp” för lägret. Dit får barnen ta med sig kaniner och getter. Det är noga med att turas om så att alla får prova att flytta både getter och kaniner. Halva gruppen får i uppdrag att få ner kaninerna, och så byter de till getflyttargänget nästa dag. Här får barnen samarbeta på olika sätt; hur hjälps vi åt för att lyfta transportburen med kaniner?

get-ater

Att leda en get var något av det mest spännande tyckte barnen.

Något av det mest spännande var nog att leda getterna. Vem vill inte leda en get!? När getterna, som leds i koppel, stannar vid en grästuva kan barnen behöva hjälpas åt för att få geten att gå åt rätt håll igen.

asta-kardar-torpet

Barnen får prova på att karda och tova ull från museets får.

Förutom att umgås med djuren, händer det en massa annat skoj på museet. Barnen får prova på att karda och tova ullen från museets får. Av ullen gör vi halsband, nyckelringar eller något annat som barnen får ta med sig hem. Det är kul att se hur stolta barnen blir när de visar sina föräldrar vad de gjort.

brod

På bondgården får barnen baka bröd.

Barnen får även hälsa på i bondgården. Vid bakbordet knådar de sin degbit och kavlar ut med kruskavel och naggar den innan de med hjälp av bakspaden stoppar in sitt bröd i bakugnen. Ungdomarna som arbetar i bondgården berättar för barnen om hur de har samlat ihop grädden från mjölken och sedan hälls grädden i smörkärnan. Barnen får sedan hjälpas åt att kärna smöret och när det är klart, provsmakas det på sin egenhändigt bakade brödbit.

gammadags-lektion

Under en gammaldags lektion i byskolan får barnen skriva med krita på griffeltavla och sudda med hartass.

En gammaldags lektion i byskolan får de också vara med om. Tänk dig att ställa sig upp när man ska svara på en fråga, skriva på griffeltavla med krita och sedan sudda ut med den lite läskiga hartassen eller att kanske få stå i skamvrån om man inte uppför sig. Det är lite skillnad mot dagens skola det! Dessutom hänger de med på andra aktiviteter som husförhör, bondbröllop och lekar på torget eller vad som är på gång den dagen. Lägret avslutas med att lägerledarna delar ut diplom till barnen och sedan väntar en överraskning i lanthandeln där de får varsin godisstrut av bodbiträdet. Sedan är det dags att säga hej då.

Många ”tack och hejdå”-kramar har det blivit och vår förhoppning är att barnen både fått lära känna nya kompisar, fått bättre självkänsla och lärt sig något nytt.
Tack vare stödet för kostnadsfria sommarlovsaktiviteter genom Västerås stad kunde vi ge 160 barn möjlighet att vara med på dessa läger under sommaren.

Museibonden Stina

Mitt hjärta bankar för Zinnia

Jag har upptäckt en ny favoritblomma – Zinnia elegans! Jag fick en gratispåse på en mässa i våras och tänkte att den sommarblomman med sin färgprakt kan säkert passa i potagén här på museet. En potagér är en odling där man blandar grönsaker och blommor och varje år har vi olika kompositioner. I år har vi planterat grönsaker och blommor i färgerna röd, rosa och orange som gärna får krocka lite med varandra. Vi har till exempel dahliorna ‘Ragnhild’, ‘Odensnäs’ och ‘Lövstabruk’, grönkål ‘Red Russian’, blomsterböna, humle, rödbladig alunrot och mycket annat. Vi har också låtit frösådda plantor av ringblomma, sömntuta och honungsfacelia komma upp lite här och var.

zinnia1

Zinnia elegans i museets potagér.

I Elisabeth Svalin Gunnarssons bok Blommor – Kulturhistoria och odling läser jag att zinnian ursprungligen kommer från Mexico. Den har fått sitt namn efter botanisten Johan Gottfried Zinn som var direktör för botaniska trädgården vid universitetet i Göttingen i Tyskland. Carl von Linné uppkallade blomman till minne av honom. I museets äldsta trädgårdsbok Handbok i trädgårdsskötseln av Anders Lundström, 1852, finns flera arter av zinnia angivna. På 1930-talet kom de dahliablommande sorterna som hade större, smäckrare blommor. De gamla sorterna ansågs ha något klumpigt över sig. Zinnian fick ett uppsving och i litteratur från 1930-talet ansågs zinnia vara verkliga rangblommor.

potager-zinnia

Tio små plantor har blivit tio enorma buskar.

Av tio små plantor har vi fått tio enorma buskar med massor av blommor i olika färger från röd, rosa, orangea till gul. Trots att vi inte har toppat plantorna har de grenat sig villigt ändå. Och inte har vi behövt plocka bort så många döda blommor heller, de försvinner av sig själv i massan av blommor. På samma planta är det både enkla och dubbla blommor, helt makalöst.

Jag har hittat en ny favoritblomma och vi kommer garanterat att så Zinnia elegans igen!

Trädgårdsmästare Elisabeth

zinnia4

Trädgårdsmästarens nya favoritblomma Zinnia elegans.

zinnia3

Zinnian blommar i olika färger från röd till rosa, orangea och gul.

zinnia5

Zinnia elegans kommer garanterat sås igen i museets potagér.

 

Barnens köksväxtodling vid byskolan – nu är den på plats!

Ni har kanske läst mina inlägg om sökandet efter historien om byskolans trädgård? Nu ska ni få veta hur odlingen faktiskt blev i år! Under vintern har jag sökt efter den verkliga historien om skolträdgården vid byskolan som kommer från Råsbo, Tärnsjö. Eftersom jag ännu inte funnit några fakta på hur trädgården såg ut fick jag skissa på ett tänkbart upplägg i stället. I boken Skolträdgården från 1922 hittade jag nedanstående bild.

plan-c3b6ver-ett-barns-kc3b6ksvc3a4xtland-g-lind-1922.jpg

Plan över ett barns köksväxtland (G Lind 1922).

I texten kunde jag läsa att odlingsytan kunde delas in i olika bäddar och att varje bädd kunde odlas av ett eller flera barn. Barnen skulle odla samma slags köksväxter för att lära sig hur odlingen gick till. De skulle bland annat få prova på att så, vattna, rensa ogräs och skörda. Grönsakerna och blommorna fick de ta med sig hem.
I årets odling vid byskolan leker vi med tanken att det är barnen på skolfotot från 1913 som odlar. Deras namn finns på skyltar som står vid varje odlingsbädd och på fotot kan du se vem som är vem.

Skolskylt

Skolfoto vid Råsbo skola, 1913.

För att inspireras vilka grönsaker och ettåriga blommor som odlades vid sekelskiftet 1900 tittade jag i priskuranter (frökataloger) från tiden. I priskuranter från Ingeberga Fröhandel och Solberga Fröhandel i Västerås hittade jag sorter av kålrot som var vanliga i odling såsom `Bangholm´, `Rotabagge´ och `Gul Svensk´. Vanliga morötter var den orangea `St. Valery´ och karottmoroten `Paris Market´ som är en rund, liten morot. I mars beställde jag alla fröerna från olika fröfirmor samt NordGen. Kollegor på museet snickrade växtskyltar och textade barnens samt växternas namn. På bilden nedan kan du se hur fint det blev!

20180619_073024_001

Barnens köksväxtland.

Museiträdgårdsmästare Elisabeth

Det magiska nappträdet

I närheten av byskolan har vi ett magiskt träd, åtminstone om man får tro våra yngsta besökare. Frågar ni dem så är det ett nappträd. Frågar ni oss trädgårdsmästare så är det vårt äppelträd Fagerö som året om smyckas med nappar i olika färger och som tillskrivs särskilda krafter eller magi.

napptradet

Det magiska nappträdet på Vallby Friluftsmuseum.

Första gången jag såg alla nappar i trädet blev jag i ärlighetens namn lite upprörd. Tänk på trädet och dess grenar! Det är nämligen inte alltid endast en napp som hängs upp i trädet. Ibland är det barnets hela nappsamling, samlad i en påse eller uppträdd på ett sidenband eller liknande. Men förra året insåg jag att detta är något stort och magiskt. Jag var i skolträdgården vid byskolan och rensade. Plötsligt får jag höra en familj sjunga. Jag tittar upp bakom staketet och borta vid trädet står en mamma, pappa och tre barn. Ett av barnen, det yngsta, sjunger inte. Hon är nämligen huvudpersonen denna förmiddag. Familjen sjunger för henne. Efter skönsången lyfter pappan upp henne så att hon når upp till den trädgren hon har valt ut. Sedan hänger hon sin påse med nappar i trädet. Hela hennes ansikte skiner av glädje och stolthet. Hon är så lycklig. Väl nere på marken igen hoppar hon upp och ned av upphetsning och familjen applåderar och gratulerar. Hon har ju blivit nästan vuxen och klarar sig utan napp. En viktig händelse i detta barns liv och många andra barns också att döma av alla nappar. Samma dag var det ett annat litet barn som sa till sin mamma att hon också ville hänga sin napp i trädet, men inte just nu, sedan. Då återkommer vi senare i år, svarade mamman hastigt.

Efter dessa händelser har jag haft möjlighet att bevittna ytterligare ceremonier vid trädet, mer eller mindre högtidliga. Jag har även sett barn krama trädet och prata med det. Många återvänder dessutom till trädet, som om de har skapat en relation till trädet och platsen.

Jag har diskuterat ovanstående beteende med några av mina kolleger som är etnologer. De talar om ”övergångsriter”. Enkelt uttryckt så är det riter som tar oss från en fas i livet till en annan. Det är inte ovanligt att riterna hänger ihop med familjehögtider såsom dop, konfirmation och bröllop. Även möhippa eller svensexa innan bröllopet, student och en så kallad ”nollning”, när någon börjar på högskola eller universitet, kan vara övergångsriter.

Vad händer med napparna? Ja, det är ett mysterium… Det finns flera teorier bland våra unga besökare. En är att tandfen hämtar napparna och vad som händer sedan vet de inte. En annan är att tandfen hämtar napparna som sedan delas ut till andra barn som bättre behöver dem.

Hur allting började med nappträdet vet vi inte. Inte heller känner vi till varför det blev just detta träd. Men säga vad man vill, trädkramande trädgårdsmästare eller inte, det är magiskt att se hur mycket trädet betyder för många barn och en ära att få bevittna denna övergångsrit!

Museiträdgårdsmästare
Marie Blomqvist

Vallbys russ blir Vallbys russ

För fyra år sen, 2014, föddes det ett föl på museet. Det första på 14 år. Det var ett stoföl som vi döpte till Vallbys Flinga. Förra våren fick Flingas mamma, gotlandsrusset Fideli, sitt andra föl, också det ett stoföl som vi ville kalla Vallbys Fiona.

 

Att sätta ett prefix som ”Vallbys” före hästens namn är ett enkelt sätt att visa vem som är uppfödare. Ett föl får man döpa med gårdsnamn eller annat prefix utan att det räknas som ett officiellt stuterinamn, men när nästa föl också ska ha prefixet, så ska en ansökan om stuterinamn göras.

Vi skickade in en ansökan om stuterinamnet Vallbys till Svenska ponnyavelsförbundet.
För att få igenom sin ansökan ska man vara medlem i någon av SPAFs avelsföreningar, i vårt fall Svenska russavelsföreningen. Stuterinamn ska godkännas av SPAFs styrelse, samt offentliggöras på SPAFs och rasföreningarnas hemsidor. Vem som helst äger då rätt att protestera mot namnet. Om inga protester inkommit en månad efter offentliggörandet godkänns namnet definitivt.

familjen-f

Här står vårt avelssto Palmbackens Fideli (e. Jucent 931 u. Ripadals Fjonkan 3465)
Vallbys Fiona (e. Skansens Qrut 703 u. Palmbackens Fideli 4892)
Vallbys Flinga (e. Glim 575 u. Palmbackens Fideli 4892)

I april kom beskedet att friluftsmuseet blivit godkänt och fått registreringsbevis för stuterinamnet ”Vallbys”. Det firade vi såklart med varsitt äpple!

Museibonden Stina

Koloniträdgården under utveckling

Om du den närmaste tiden besöker Vallby Friluftsmuseum så kommer du att upptäcka att en del förändringar är på gång i koloniträdgården nere vid entrén. Vad är det då vi vill förändra? Vi kommer inom kort att informera om detta på plats men även via hemsidan och bloggen under resans gång.

kolonitradgarden-innan

Förändringar på gång i koloniträdgården.

Så här långt kan vi berätta följande. Precis som tidigare ska kolonistugans inredning och odlingarna utanför gestalta kolonilivet på 1950-talet. Här sker ingen förändring. Däremot kommer kolonitomten att utökas lite. Det gamla rödmålade spjälstaket har vi redan tagit bort och ett nytt, i annan färg, kommer att sättas upp längs den nya tomtgränsen. I och med att ytan blir större kommer vi dels att få möjlighet att ge våra insamlade växter lite mer plats, dels plantera ett fruktträd samt fortsätta att utveckla trädgården i 50-talsanda.

Ovanstående betyder att det kommer att vara lite rörigt på kolonin en period, men vi tror och hoppas att slutresultatet är värt att vänta på.

Har du deltagit i koloniliv i Västmanland på 1950-talet? Hör av dig till oss. Vi efterlyser foton men också information om vad ni odlade och planterade, hur ni planerade er koloniträdgård samt hur livet på kolonin tedde sig i största allmänhet.

Kontakta oss via e-postformulär.

Museiträdgårdsmästarna
Marie och Elisabeth

Sökandet efter historien om byskolans trädgård – del 2

Kommer ni ihåg att jag i min förra blogg berättade att jag skulle åka till Heby kommunarkiv och söka efter information om Råsbo skolas trädgård? Råsbo skola är byskolan här på museet och jag försöker hitta information om hur skolträdgården såg ut när skolan låg i Råsbo, Tärnsjö. Tanken är att med hjälp av fakta kan vi återskapa skolträdgården som den såg ut ungefär 1910.

Jag har aldrig varit i ett kommunarkiv tidigare och hade stora förväntningar på vad jag skulle hitta. Trädgårdens historia skulle träda fram ur dunklet! Men så blev det ju inte riktigt. Jag hittade några smulor av historien och jag måste erkänna att jag blev lite besviken. Men vid närmare eftertanke så är det bra och värdefulla smulor jag hittade. Nu kan jag söka i fler arkiv för att bygga på vår kunskapsbank. Vill ni veta vad jag hittade?

I kommunarkivet i Heby fick jag titta i huvudböcker, dagböcker och examenskataloger från slutet på 1800-talet och fram till att skolan upphörde 1926. När jag fick höra att det fanns dagböcker hade jag målat upp en bild av hur fröken sitter och skriver om det dagliga arbetet, om ditten och datten. Men så var det inte. En dagbok med examenskatalog är en förtryckt bok med en förteckning över vilka barn som gått i skolan de olika åren, vilket schema de hade, barnens närvaro och deras betyg i de olika ämnena. Skolläraren kunde skriva små noteringar om speciella händelser, till exempel när vissa barn var sjuka länge i mässlingen och inte kunde komma till skolan. Eller att skolan var stängd andra till tredje oktober på grund av potatisupptagning.

Stod det något om trädgård då? Jodå, små guldkorn dök upp helt plötsligt. I dagboken från 1918 har lärarinnan Fanny Sjöberg noterat längst ner under ”Anmärkningar” att ”Trädgårdsskötsel för skolans alla klasser omfattande 6 veckor, 3 på våren och 3 på hösten”.

Utklipp ur skoldagbok 1918

Anteckningar ur lärarinnan Fanny Sjöbergs skoldagbok från 1918.

Samma notering hittade jag även 1919 och framåt men inte i tidigare dagböcker. Däremot har barnen fått betyg i trädgårdsskötsel från 1896 och framåt. I ”Uppgift för redovisningsåret 1920-1921” kan jag läsa följande notering om hur många undervisningstimmar man haft i trädgårdsskötsel.

Utklipp ur skoldagbok 2

Anteckningar ur skoldagbok från 1919.

Det låter inte som så mycket, 12 timmar på ett helt läsår. I litteraturen om skolträdgårdar från sekelskiftet 1900 beskrivs hur barnen ska vara med och gräva sina trädgårdsland, gödsla, så, vattna och ogräsrensa under säsongen. Sen ska de skörda och ta med grönsakerna hem. Hur det gick till i Råsbo vet vi fortfarande inte. Men att de hade trädgårdsskötsel på ett eller annat sätt, det vet vi!

Till hösten ska jag åka med flera kollegor till Landsarkivet i Uppsala för att leta efter mer information om Råsbo skola och trädgården. Innan vi vet mer om skolträdgården odlar vi som litteraturen rekommenderar att man gjorde. I år kommer barnen från skolfotot från 1913 att få odla grönsaker och blommor i köksträdgården. Kom gärna förbi till sommaren och titta på deras odlingar av kålroten ”Rotabagge”, karottmoroten ”Paris Market” och rödbetan ”Cheltenham Green Top”.

Läs den första delen om sökandet efter historien om byskolans trädgård.

Trädgårdsmästaren Elisabeth