Hö-snuva

IMG_5859

Gotlandskaninerna utfodras med museets eget hö.

Den stora uppgiften i midsommartid för en odlingsbonde är höskörden. Det är viktigt för oss att kunna bärga vårt eget ”kanin-hö” eftersom det inte är så lätt att köpa den tunnare/finare kvaliteten till ett rimligt pris någon annan stans. Och vi använder ju ganska stora kvantiteter till våra gotlandskaniner! Också getter och bockar uppskattar det finare höet vi skördar nere på ”Midsommarängen”.

Den andra ängen, lite längre upp på sluttningen från Svartån, innehåller andra gräsarter, örter och baljväxter och ger ett grövre hö. Dessutom skördar vi den ängen lite senare för att få högre skörd, men det leder ju också till att gräset hinner bli grövre.

På gamla tiders vis hässjar vi vårt hö för att få det riktigt torrt. Efter att ha fått torka på marken 1 – 2 dagar och vänts minst en gång är det tillräckligt torrt och luftigt för att hängas upp på hässjan. Därefter måste det torka klart där under ett par veckors tid. Det regn som kommer under tiden brukar rinna av och bara skada det översta lagret med hö, som då tappar färg, men som oftast torkar snabbt igen eftersom det ligger överst i solen och vinden. Hö som ligger mot marken blir dock snabbt förstört och ruttnar.

hassja

På gamla tiders vis hässjar vi höet för att få det torrt.

För att känna om höet på hässjan är tillräckligt torrt för att tas in för lagring över vintermånaderna kan en sticka in armen i höet och känna hur det känns – är det kallt inne i hässjan betyder det att fukt fortfarande avdunstar och kyler ner luften där. När det istället känns ”varmt” eller ungefär som i luften utanför är det tillräckligt torrt!

Hässjat hö sägs vara mer dammfritt än så kallat skulltorkat (hö som torkats med luft som tryckts genom höet, med hjälp av fläktar, när det ligger inne på ”lagret”, dvs höskullen). Hö som körs in något fuktigt och torkas på skullen pressas till balar direkt från marken (efter ett par dagars torkning och vändning). Framförallt hästar mår bäst av dammfritt hö. Förklaringarna till att hässjat hö brukar vara mindre dammigt är att det hanteras fler gånger. Redan under själva hässjningen lyfts höet upp på gaffeln och ruskas om lite så att det blåser iväg lite damm! Sedan när det hänger ute för torkning är det naturliga vindrörelser som transporterar ut fukten ur hässjan. Lite damm förs alltså också bort då.

Sedan måste ju hässjat hö bärgas, transporteras in från fältet, efter att det torkat klart utomhus och rivs då ner från hässjan, och det blåser bort en hel del damm då också. Det ska vara torrt och soligt den dag som höet körs in! Höet lastas upp med högafflar på en hökärra , eller in i höbalspressen som gör balar och puttar dem in i vagnen. Sedan ska det lastas av igen för att läggas in i höladan, och ännu mer damm lämnar höet! Bra hö till djuren blir det, men mer damm för oss som arbetar med det, förstås! (Snörvel…)

Det är spännande att hålla liv i gamla traditioner och kunskaper om hur ett jordbruk kan skötas. Vi använder traktor för flera tyngre arbeten, men just höhässjning – det måste göras av människor!

Museibonden Ulla

Vårbrukstider

Det spritter i bondebenen så här års! På väg till jobbet ser jag hur ”alla andra bönder” kör för fullt med sina stora direktsåmaskiner som lämnar släta fina fält efter sig, bara att vänta tills det sticker upp lite grönt nu då…

Och då blir jag orolig att jag är för sent ute! Våra fält vetter mot öster och brukar ta tid på sig att torka upp så pass att det går att köra med traktor utan att packa ihop jorden för mycket. Bönder ska vara rädda om frostens fina effekt på jordstrukturen och inte köra för tidigt eftersom det smuliga då kan förvandlas till stora hårda lerkokor igen. Jag måste ut och gräva i jorden för att se om den ”reder sig”.

Grävningen ger mig informationen att det är helt perfekt att köra nu i månadsskiftet (april-maj)! Lagom med fukt kvar i marken, men ändå lätt att röra om i jorden utan kladd, nu kan det bli en fin såbädd. Ungefär en och en halv vecka efter att mina grannar hemma har börjat köra ut på sina åkrar är jag också igång!

Istället för att plöja efter grisarnas framfart i Norrsyltabacken (nedanför Bondgården) blev det i höstas kultivatorn som fick försöka jämna ut landskapet som grisarna skapat med badpölar och hårdtrampade stigar. Kultivatorn är ett redskap som skär igenom jorden på djupet utan att vända den åt sidan som en plog gör, kultivatorn mera ”rör om” och rullar runt lite av ytskiktet och kan därför i viss mån flytta jord från högre partier till svackorna. Jag kultiverar nu på våren också, för att mylla ned den vårutspridna gödseln.

Sedan är det dags för harvning! Harven är bondens ”kratta” som hos oss antingen dras av hästar eller traktorn. Ju fler harvpinnar, desto tyngre är arbetet, så lilla lätta harven har vi på Vårfesten visat med två fina russ framför (från Russ Alltjänst), och de större och tyngre harvarna drar vi med traktorn.

russ-harvar.jpg

Harven är bondens ”kratta” som här dras av två russ.

Efter några körningar med harv har såbädden på åkern blivit färdig för överfart med såmaskinen. Säden ska ju sås under jordytan och då behöver jorden vara ordentligt genomkrattad. Så-billarna kan nu dras genom jorden på lämpligt djup och släppa ut sädeskornen där, i lagom fuktig jord. Vi sår med hjälp av häst, och det är vårt eget russ Fideli som brukar dra såmaskinen (se bilden nedan). I år är hon dock mammaledig (!), så vi får hjälp av min kollega Stinas häst Tora, en nordsvensk brukshäst, som dessutom har sin praoelev, stoet Timra 2 år vid sidan under arbetet.

varbruk-sadd-med-hast.jpg

Efter harvningen är det dags för sådd med såmaskin. Så-billarna dras genom jorden på lämpligt djup och släpper ut sädeskornen.

Efter sådden är det bra att välta jorden. Det betyder inte att tippa den åt sidan! I så fall skulle ju fröna hamna på fel ställe igen, några uppe vid ytan och några där det redan ligger andra. Välten är en tung rullande rulle som trycker ihop jorden så att kornen får ordentlig kontakt med markfukten, trycker ner eventuella stenar, och lämnar åkern slät och fin efter sig. Också välten vi har är anpassad till att dras med häst, och Stina och Tora avslutar vårbruksarbetet på åkern med den.

varbruk-valtning-med-hast.jpg

Välten är en tung rulle som trycker ihop jorden så kornen får ordentlig kontakt med markfukten.

Det är en ovanligt kall och sen vår, så vi får se tiden an och lita på att det kommer upp gröna strån snart! Jag tänker även på att vårbruket förr kunde hålla på i flera veckor, just för att det var dåligt dränerat med bara grunda diken och alltså olika blött på olika åkrar, och en del torkade upp flera veckor efter de som torkade upp först. Och dessutom var oxar inte så snabba… Museibonden hoppas alltså, liksom sina föregångare, att vårsäden må hinna mogna i vackert höstväder i år också!

Museibonden Ulla

Skillnaden mellan stolp och stolp, och stolpbod!

En kan ju undra vad en bonde arbetar med under vinterhalvåret, när det inte växer vare sig grödor eller ogräs ute på åkrarna? Förutom djurskötsel arbetar de med att förbereda sommaren på olika sätt. Genom att planera, städa och hålla ordning i god tid kan arbetet flyta på bra mitt i sommarstressen. Så den här bonden bestämde sig för att städa i Stolpboden!

stolpboden_img_0549

I Stolpboden på bondgården förvaras stängselstolpar och annat stängselmaterial.

I Stolpboden förvarar vi stängselstolpar och annat stängselmaterial. Det behövs många tillfälliga hagar för att djuren ska få tillgång till nytt bete i den takt de äter slut på gräset. Det är framförallt hästarna, korna och tackor med lamm som får livnära sig huvudsakligen på bete under sommaren.

Elstängsel är inte det trevligaste stängslet för estetiken, men det bästa vi kan ha med de resurser vi har. Det är förhållandevis lätt och snabbt att sätta upp och ta bort, och fyller sin funktion bra (djuren på insidan och besökare på utsidan) även om vi tycker det är ledsamt med oönskade och oväntade stötar, naturligtvis.

Det går åt mängder med vita plaststolpar för tillfälliga elstängsel! Det underlättar om samma variant används i hela hagen, så de sorteras upp i olika grupper. Som hörnstolpar i våra tillfälliga elhagar använder vi även trästolpar, för att öka stabiliteten jämfört med de böjliga plaststolparna. Eftersom en fuktig trästolpe kan leda bort strömstötarna från tråden måste tråden dras genom något som isolerar elströmmen.  Därför sätter vi olika typer av isolatorer i trästolparna, för att montera eltråden i. Det blir alltså några lådor med en viss typ av isolator i varje. I tillägg till detta har vi många, många meter eltråd eller elrep, som återanvänds år efter år. Det blir många härvor att härbärgera!

Till mer permanenta hagar har vi trästolpar, numera främst i träslaget Robinia, som har bra naturlig motståndskraft mot röta, så att vi kan undvika impregnerade stolpar. Till hagar för långvarigt bruk har vi börjat sätta upp bruna elband, istället för vita elrep. till exempel innanför gärdesgårdarna i en del hagar, för att minska slitaget på de dyra gärdesgårdarna.

Sedan finns det ju stolpar/störar till höhässjorna därinne också! De ska ju också användas år efter år och behöver ha tak över huvudet större delen av året för att inte ruttna, förstås! Dels har vi hässjestörar som vi spänner ståltråd emellan för att hänga gräset på. Dels har vi hässjestörar där tvärgående småpinnar är monterade, för att hålla upp de långa slanor, som vi sedan hänger gräset över.

hassjor

Hässjor på Midsommarängen. Foto Maria Löfgren.

Under Stolpboden förvarar vi också gärdesgårdsvirke – både stolpar/störar, och de slanor som binds fast med vidjor däremellan. Så det är inte konstigt att den kallas för Stolpboden – eller?

Nåja, det rör sig mest om ett lyckligt sammanträffande. Att Stolpboden innehåller stolpar är faktiskt inte alls så självklart! Det är ju benämningen på en byggnadstyp där hela byggnaden är upphöjd över marknivån, och står på stolpar. Vår Stolpbod kommer från Skultuna, och flyttades till Vallby Friluftsmuseum för att komplettera bondgårdsmiljön. I en stolpbod förvarade folket förr i tiden sin spannmål. I museets stolpbod finns (förutom stolpar) en sädeslår i trä med bemålningen 1782.

anno2_img_0584

Sädeslår anno 1782.

”Stolpboden” i dubbel bemärkelse är alltså just nu välstädad. Jag hoppas att sommarens stängslingarbeten kommer att kunna genomföras lätt och snabbt nu när det är ordning och reda bland alla olika sorter av stolpar och annat. Och nu kanske Stolpboden kan få lite nya beundrare också, det är den värd!

Museibonden Ulla

img_0592

Stolpbod är benämningen på en byggnadstyp där byggnaden står på stolpar.

Råglosta. Eller: Vad ska man med ogräs till?

Härom veckan satt vi och gnuggade småaxen i vipporna på råglosta-kärvarna, som jag skördade i rågåkern hösten 2015. Med fingrarna fick vi loss kärnorna, som hos råglosta inte lossnar av sig själv. Råglosta är alltså inte detsamma som en sorts råg, utan ett ogräs med ”råg” i namnet på många andra språk också, helt enkelt för att det oftast förekom i den höstsådda rågen.

Det ska nog till en museibonde för att bli glad när en hittar ogräs i åkern! Mitt under skördearbetet med lie, och bindning av kärvar för hand, såg jag något spännande: ett ”råglångt” halmstrå med en väldigt annorlunda vippa, lite som havren ser ut, med där havren har några enstaka kärnor satt det som ett helt litet ax med stora frön. Väldigt olik råg egentligen, men med samma färg och längd på strået smälte det in fint i grödan. Och i en enda planta fanns det mer än hundra frön, säkert ett par hundra!

raglosta-fotokarinsandberg

Råglosta, Bromus secalinus, vippa med småax. Foto: Karin Sandberg.

Ser du en ser du lättare flera. Det fanns ju lite överallt, denna gäst i rågåkern. I bakhuvudet fanns det någonstans det där namnet, råglosta, en starkt hotad art idag när ogräs motarbetats med många metoder i många, många år. Så jag sprang före min kollega som gick med lien, och drog upp dessa plantor för att sätta i egna kärvar (två stora kärvar blev det!). Precis som en vanlig bonde vill jag ju inte ha för mycket ogräs i grödan, men nu var denna åtgärd mest till för att skydda rariteten, faktiskt!

Hur hade den kommit till vår åker? Jag hade ju inte sett den här på Vallby friluftsmuseum tidigare. Det kan ju räcka med en planta för att ge upphov till frön nog för den förekomst som var på åkern där och då. Enstaka plantor kan gå obemärkta förbi, förklädd till den gröda en har sått. Hade jag, genom att odla upp marken i backen nedanför bondgården, väckt liv i jordens fröbank? På gamla kartor syns det ju att det varit åker där tidigare, även om bara gräs fått växa där i många år innan backen nu åter fick bli åker. Eller hade det följt med rågutsädet jag skaffade för några år sedan? Jag lutade åt det senare eftersom råglosta inte fanns alls i höstvetet, som växte alldeles bredvid, i samma backe.

Lite efterforskningar visar att råglosta alltså inte släpper de mogna fröna av sig själv, utan de följer med råggrödan till tröskningen och hamnar i sädesbingen tillsammans med rågkärnorna. Frön som blir kvar på plantor på åkern, gror oftast direkt om de kommer i fuktig jord (ingen ”groningsvila”, alltså), oavsett hur djupt de hamnar.  Eftersom åkern vanligen plöjs efter skörden, kommer de fröna ned så djupt (10 – 20 cm) att de nya plantorna nästan aldrig orkar upp till ytan. Och råglostafrön som inte grott dör i jorden inom något år. Alltså sprids den så gott som uteslutande med utsäde. Ja, då var det mysteriet utrett!

14333195_1085301614840666_3306541112623056675_n

Kärvar på tork. Foto: Katarina Frost.

I takt med att tekniken för att rensa bort ogräsfrön från utsädet blivit bättre har allt färre råglostafrön blivit sådda på lämpligt djup för att överleva. Men de plantor som gör det, övervintrar precis som råg, och mognar samtidigt som rågen nästa höst. Förr var råglosta så vanlig att det ibland kunde utgöra upp till en fjärdedel av skörden. Inte så välsedd, eftersom den ger en besk smak till brödet, och ger en tungjäst deg, men i tider av missväxt kan det ha varit tacksamt att åtminstone råglostan trivts i det annars glesa rågbeståndet! Det anses att råglosta varit föremål för odling för flera tusen år sedan men att den senare i tiden blev mindre önskvärd. Och nu är den alltså starkt hotad och det finns åtgärdsprogram för att bevara den så den inte ska dö ut!

Så kommer det sig att vi sitter och samlar ogräsfrön en fredag eftermiddag här på museet. Jag tror att det finns tillräckligt av råglosta i det vanliga rågutsädet, eftersom jag inte plockade bort riktigt alla från åkern (det hann ju bli några rågkärvar innan jag upptäckte ogräset), och för att vi inte rensar utsädet så effektivt. Men om det skulle vara ogynnsamt för råglosta i nästa rågodling här, kanske för att rågen blir riktigt tät och fin, så har jag nu en egen fröbank att ta till för att hålla liv i historien om råglosta! En kulturgärning så god som någon annan. Eller besk! 😉

Museibonden Ulla

Att bryta ny mark

På friluftsmuseet har vi grisar, Linderödssvin, som är den enda lantrasgrisen från Sverige. De är duktiga på att böka upp jorden, går fram som jordfräsar i grässvålen och mumsar i sig lite goda rötter och kanske en och annan larv eller mask. Så för att förena nytta med nöje har de fått böka upp jorden där vi vill ha åkermark av tidigare gräsmark.

De senaste åren har vi haft dem i backen nedanför bondgården i flera omgångar, och nere på Nyängen, som vi kallar ängen strax nedanför backen. Tanken var att enkelt kunna harva och så spannmål efteråt. Men det blir inte alltid så enkelt…

Ordning, reda och renlighet

Grisar som har större ytor brukar, renliga som de är, dela upp området och ha en särskild toalettyta – och där vill inte ens en gris böka! De är på så sätt renliga djur. Alltså kan en del av hagen vara helt obökad, trots att grisarna vänt upp och ner på resten.

När de ”smutsar ner sig” med jord och lera är det för att kyla ner kroppen när det är varmt, och som skydd mot insekter, på sommaren. Därför brukar de ju också böka upp en grop för sitt gyttjebad, där vatten kan samlas upp. Vi hjälper till med påfyllningen om det inte regnar! Dessutom kan marken bli väldigt hårt tilltrampad på vissa platser, exempelvis promenadstråken och utfodringsplatsen.

Som en nybyggare på prärien

Det finns alltså inget annat val än att försöka fylla igen hål, och sedan plöja den tilltrampade jorden och den obearbetade grässvålen, om vi ska kunna harva och så efter att grisarna gjort sitt. Ibland känner jag mig som en nybyggare på prärien som försöker göra fina åkrar av, ja, prärie då alltså! Det har sina sidor att bryta ny mark!

Men naturligtvis får grisarna fortsätta att böka upp mark i alla fall. De mår bra av att göra det grisar är bra på. Och nu har jag brutit lite ny mark – eller brutit isen – med mitt första blogginlägg!

Museibonden Ulla

Nytillskott i fårhagen

bagge

Avelsbaggen Julius från Högbo Bruk har nyligen flyttat in till museet (till vänster).

Avelssäsong hos Gestrikefåren

Sista avelsbaggen är släppt till sina tackor. Efter betäckningen är tackorna dräktiga i 5 månader och hos oss kommer de att lamma under april. Vi försöker alltid planera avelsåret så att de flesta djurungar är födda och har hunnit finna sig till rätta före Vårfesten första söndagen i maj.

Utrotningshotade lantrasdjur

Gestrikefåret är en av våra utrotningshotade svenska husdjursraser. Flera av de äldre husdjursraserna i vårt land är utrotningshotade idag och man arbetar på olika sätt för att bevara dem för framtiden. En anledning till att det finns så få djur kvar är att de inte var tillräckligt effektiva när man gick över till mer storskaligt och industriellt jordbruk. Man korsade istället fram nya specialiserade raser anpassade till moderna produktionssystem.

Förr betydde lantrasdjuren mycket för människorna på landsbygden. Det var den här typen av djur man hade på gårdar som de vi har här på museet. I dag är de en del av ett levande kulturarv och här också en del av museets levande samlingar.

Lantrasdjuren har många bra egenskaper som är viktiga att bevara för framtiden. De är friska och duktiga betesdjur som tar väl hand om sin avkomma. De har funnits i vårt land under en lång tid och är väl anpassade till vårt klimat. Allt detta gör dem till en viktig genresurs då man inte vet vilka egenskaper som kan komma att behövas i framtiden.

Vad är en genbank?

Lantrasdjuren bevaras idag genom olika föreningar på uppdrag av Jordbruksverket. Det är Föreningen Svenska Allmogefår som arbetar med att bevara just de gamla svenska allmogefårraserna. Genbanken är basen för bevarandearbetet och en stambok över alla renrasiga djur. Våra Gestrikefår ingår i bevarande arbetet och Vallby Friluftsmuseum är en av de genbanker som arbetar med att bevara rasen.  I slutet av 2015 fanns det, enligt genbankernas årsrapporter, 421 gestrikefår.

Avelspussel och nystartade genbanker                      

Det är alltid lite av ett pussel att sitta med alla tackornas genbanksintyg för att se härstamningen och försöka tänka ut vilka tackor som ska gå med vilken bagge. Som väl är så får man alltid bra hjälp från de genbanksansvariga i föreningen allmogefåret!

I år har vi använt två av våra egenuppfödda baggar, Otto och Olof. Vi har också köpt in Julius, en ny avelsbagge från Högbo Bruk, en annan genbank för Gestrikefår. De kommer alla tre att få gå med varsin grupp tackor under några veckor.

Under hösten har vi också sålt flera fina avelsdjur vidare till andra genbanker. Några av dem till alldeles nystartade genbanker som vi hoppas ska upptäcka hur roligt det är med får och hur trevliga just Gestrikefåren är!

Slakt?

Med hösten och vintern kommer också slakten. Även den är en viktig del i bevarandearbetet hur konstigt det än kan låta. Det får bli ett eget blogginlägg framöver!

Museibonden Elin

Vill du läsa mer om Gestrikefår eller någon annan allmogefårras kan du gå in på föreningen allmogefårets hemsida.

Vinterförberedelser hos djuren

vinterboa-020

Djuren är tillbaka i sina vinterhagar med ordentligt halmade vindskydd och hus.

Under betessäsongen flyttar vi runt djuren på museiområdet för att de ska få beta grönt gräs så mycket som möjligt och hålla våra skogsbackar fina. Vi sätter upp tillfälliga hägn och flyttar dem vartefter. Kor, hästar och får betar våra ängar och grisarna får böka på trädorna. En del av fåren är också ute i staden som naturvårdare under sommaren. Betessäsongen slutar i mitten av oktober. Då halmar vi upp alla djurhus och flyttar tillbaka dem till vinterhagarna.

vinterboa-076

Djuren har fri tillgång till sina hus och kan gå in och ut som de vill.

Eftersom djuren trivs ute även när det är snö och kallt så kan våra besökare se dem ute precis som vanligt även under vinterhalvåret. Djuren har fri tillgång till sina hus och kan gå in och ut som de vill.

Parasitkoll

När betessäsongen är slut är det dags för parasitkoll. Parasiter kan bli ett problem när man har djur som går i samma hagar från år till år. Bästa sättet att undvika dem är att ha flera olika hagar att växla mellan. Kan hagarna vila ett år eller två så är de flesta parasiter borta och man kan släppa sina djur på ett friskt och fint bete igen. En annan bra lösning är att växla med olika slags djur i olika hagar från år till år eftersom många av parasiterna är djurspecifika och inte smittar mellan olika djurslag.

track800

Träckprov tas varje vår och höst som sedan skickas vidare till analys.

Vi kollar alltid parasitläget hos djuren på våren och hösten genom att ta träckprov som skickas på analys. Sedan rådgör vi med veterinär och avmaskar vid behov.

Eftersom museiområdet är begränsat och vi har ganska många djur så blir det bara ett fåtal hagar som får vila helt under vintern. I stället får djuren byta hagar med varandra. Det som förra året var hästarnas vinterhage blir i år vinterhage till kor och får och tvärt om.

Museibonden Elin

Vallbys Gestrikefår – naturvårdare i staden

Nu har våra Gestrikefår kommit hem till museet igen! Hela sommaren har de betat runt omkring i staden och gjort fint i markerna.

Skötsel av stadens naturområden

far-flock

Gestrikefåren deltar i skötseln av stadens naturområden.

Sedan 10 år tillbaka deltar Gestrikefåren i skötseln av stadens naturområden. Man hade då genomfört en inventering av den biologiska mångfalden i stadsnära naturmarker i Västerås. Flera av dem var ganska igenväxta och man ville öppna upp dem, göra dem mer tillgängliga och återskapa den biologiska mångfald som en gång funnits i markerna.

 

Ett antal områden som bedömdes ha god potential valdes ut och prioriterades. De boende i berörda områden tillfrågades och informerades. I början fanns många olika åsikter om hur det skulle fungera och genomföras.

Nu har betet genomförts under en ganska lång tid och vi har fått till ett fungerande samarbete med Tekniska nämnden som beställare och AMA Arbetsmarknad som utför större delen av det praktiska arbetet. Vi har också hunnit se en hel del resultat i form av ökad mångfald och öppna, tillgängliga marker. Att fåren engagerar boende i områdena på ett positivt sätt märker vi både på det bemötande vi får när vi är ute vid hägnen och på telefonsamtal från intresserade som hör av sig.

Det praktiska arbetet

Det praktiska arbetet går till så att ett arbetslag från AMA sätter upp stolpar och stängsel dagarna innan fåren släpps på betet. När hägnet är klart och det är dags för fåren att komma och göra sitt jobb så är vi som sköter om fåren med. Vi lastar dem i vår egen djurtransport och kör dit dem. Den dagliga skötseln och tillsynen ute i hägnen utförs av arbetslaget från AMA som vid behov kontaktar oss museibönder.

Stängt till hägnen när djuren betar

När en yta är färdigbetad sätts ett nytt hägn upp på nästa ställe och djuren flyttas. För att de nybetade ytorna ska bli tillgängliga igen så snart som möjligt tas hägnen bort direkt när djuren flyttats, ofta redan samma dag.

Hägnen är inte öppna eller tillgängliga under tiden som fåren betar. Det är viktigt att de har lugn och ro och kan känna sig trygga. Vid varje hägn finns kontaktuppgifter till ansvariga för djur och hägn. Där finns också information om de äldre husdjursraserna som är en del av museets Levande samlingar.

Fåren hemma på friluftsmuseet

elin-far

Museibonden Elin.

Nu i år har fåren betat färdigt för säsongen och flyttat hem till oss på museet igen. Här får de beta grönt gräs ett tag till innan det är dags för klippning och sedan betäckning. När betet här börjar tryta flyttar de upp till sitt vinterhägn tillsammans med våra kor. Där kan man se dem hela vintern eftersom vi inte stallar in dem utan de går in och ut i fårhuset som de vill fram till lamningen i mars-april.

 

Museibonden Elin

Välkommen till sommarjobbet!

hoskord

Första dagarna på sommarjobbet börjar med höskörd.

I veckan välkomnar vi våra första fyra sommarjobbspraktikanter som börjar sin fyraveckorsperiod hos oss. Efter det kommer ytterligare fyra gymnasieungdomar som också kommer att jobba med oss i fyra veckor.

Alla våra åtta sommarjobbare går på olika gymnasieutbildningar där de utbildar sig för att jobba med djur. I år kommer de från Strömsholms ridgymnasium, Real gymnasiet och Ösby Västmanlands naturbruksgymnasium.

Som besökare kan du träffa dem på djurvandringarna som de kommer att hålla i samband med utfodringsrundan varje dag. Djurvandringarna är gratis och utgår från lanthandeln varje dag kl 15:30 (perioden 20 juni-14 augusti).

Välkomna!

Välkommen till museibondens blogg

Museibonden

Museibönder på Vallby Friluftsmuseum anno 2016.

Vi som skriver den här bloggen heter Elin Rynger, Stina Ek Bredgård och Ulla Fåhraeus. Vi arbetar alla tre som museibönder på Vallby Friluftsmuseum.

Här kommer du att få följa med oss under året i arbetet med aveln och bevarandet av våra äldre lantrasdjur i genbank. I museijordbruket där våra hästar arbetar tillsammans med oss och vi har flera gamla lantsorter i odling. Landskapsvården med betade ängar, höskörd och hamling. Det livslånga lärandet där vi alla förmedlar vår verksamhet pedagogiskt.

Det ska bli jätteroligt att få visa och berätta om vad vi gör här på museet och vi hoppas att  ni vill följa med oss!

Museibonden Elin