Vasas barn och barnbarn

Ända sedan jag läste i Femårsberättelserna från 1800-talets första del, om det från Finland importerade rågutsädet av ‘Vasaråg’, har jag haft som ambition att odla den sorten på bondgårdens åker här på Vallby Friluftsmuseum.  Det är ju inte alltid som det så tydligt är angivet exakt vilken sort av en gröda som odlats här i Västmanland i de källor jag letat i. Och jag hade tur! Det fanns en rågsort i genbanken som hette Vasa och angavs vara en lantsort, dvs inte förädlad,  patenterad och saluförd i en fröfirmas namn, utan bara odlats, år efter år efter år…

IMG_0010

Frön av Vasaråg (och Råglosta för den uppmärksamme).

För fem år sedan fick jag alltså ett litet kuvert med ca 4-500 frön av Vasaråg. Det är, när det gäller spannmålsgrödor för åkerodling, inte särskilt många alls. Det skulle räcka till högst en kvadratmeter med normal utsädesmängd. Och ute på en åker kan ju vad som helst gå fel! En hungrig liten fågel som pickar i sig frön om de såtts för grunt, en dålig övervintring för att det blev en vattenpöl just där eller förrymda får som äter av just de rågstråna på våren. Så dessa frön såddes i två baljor med jord från åkern som blandats med vanlig plantjord på påse. Det blev fyra rader per balja med femtio frön i varje. Uppkomsten var god! 90-95% grobarhet (jo, jag räknade faktiskt plantorna!).

IMG_0050

Rågplantor.

Rågplantorna i baljorna fick övervintra under kontrollerade former, i plantskolan under ett täcke av eklöv. På vårkanten såddes även en sorts rödklöver med lokal förankring (Skultuna) in i spannmålsgrödan, något som kanske förbättrade kvävehushållningen i den lilla baljan. Kväve är ju det växtnäringsämne som först brukar begränsa tillväxten, och med tanke på den snålt tilltagna jordvolymen i baljorna kunde en tänka att det skulle ta slut annars. Men klöver kan ju som bekant härbärgera bakterier i rötterna som fixerar luftkväve till en växttillgänglig form. Rågen växte i alla fall bra i baljorna under följande sommar!

Första skörden skedde alltså i baljorna för fyra år sedan. Frönas antal hade ju stigit så jag vågade så ut dem på en liten del av den nya åkern nere vid torpet, efter att grisarna bökat upp gräset som var där tidigare. Och för tre år sedan gick det att skörda de första fyra kärvarna med Vasaråg! Sen kom det inte längre än så det året, utan dessa frön såddes först på hösten för två år sedan, nere på ängen där grisarna bökat upp en tillfällig åkerremsa. Den skörden bärgades alltså förra året, såddes på torpåkern igen eftersom det bara var där det gick att bruka till marken i tid. Och i år, med den värsta torkan i mitt minne, har Vasarågen ändå lyckats växa (vilket höstgrödor gör bättre än vårsådda under de förutsättningarna) och ge tillräckligt med frön till att  –  ÄNTLIGEN  –  sås ut på bondgårdens åker!

IMG_0045

Fyra drag med såmaskinen blev det.

Fyra drag med såmaskinen blev det! Jag hade inte hunnit tröska mer utsäde innan den dagen dök upp när vädret och jorden var bra, och inte för sent i september eftersom rågen gärna vill ner i marken vid månadsskiftet augusti/september i det här området. Hoppas att den kan konkurrera med kvickroten bara…!

IMG_2678

Råg i juli månad.

Vasaråg och annan finsk utsädesråg har använts i södra Sverige sedan Gustav Vasas tid. De ansågs vara bättre än de svenska rågsorterna, fick större kärnor, och det räckte med en halv tunna utsäde till ett tunnland åker istället för en hel tunna (det är därför det heter tunnland!) Ett tunnland är ca 0,5 hektar, eller 5000 kvm. Men efter odling i Sverige behöll Vasarågen inte sina fördelar i mer än 2-3 generationer. Första skörden kallades ”Vasabarn” och såddes ut samma höst, året därpå kunde en skörda Vasas barnbarn. Men fler generationer än så ville en inte använda, utan då köptes nytt utsäde från Finland igen.

IMG_9983

Att torka rågen i rior innan tröskning ökar frönas grobarhet.

Varför förlorade Vasarågen sina egenskaper så fort vid odling i Sverige? Olika teorier finns, men det troligaste är att det berodde på traditionen i Finland att torka rågen i rior, torkhus, innan tröskning. Det gör mycket för frönas grobarhet jämfört med fuktigt utsäde. Och att en då kunde så glesare, gav varje enskild planta bättre förutsättning att bli stor och ge stora kärnor! Men efter ett par säsonger i Sverige utan torkning av utsäde hade kärnstorlek och grobarhet minskat till ”normala” nivåer.

Det är frestande att tro att det var inkorsning av sämre svensk råg som orsakade skördeminskningen, men efter ett par hundra år av odling av Vasaråg borde mer eller mindre all råg som odlades här ändå ha detta ursprung.

Här i närområdet odlas inte råg, så risken för att Vallbys Vasaråg ska korsas och inte bli sortren ganska liten. Det återstår att se hur skördenivån utan ritorkning av utsädet utvecklas. Nästa år skördar jag Vasas barnbarns barnbarns barn!

spannmal-svenska-lantsorterFaktastyckena ovan baseras på information i boken ”Spannmål, svenska lantsorter” av Matti Wiking Leino, en riktig bladvändare för spannmålsnördar som jag. Utgiven på Nordiska Muséets Förlag 2017.

Museibonden Ulla

Annonser

Full rulle på sommarläger med djur

Nu har lugnet åter infunnit sig på museet efter sommarens hektiska, men roliga dagar.
Från midsommarveckan till mitten av augusti blir Vallby Friluftsmuseum mer levande med hjälp av ungdomar genom stadens feriepraktik. De flesta av dessa ungdomar befolkar våra hus och gårdar med uppgift att levandegöra och berätta historier från förr. Ett par stycken hjälper till med fastighetsskötseln på museiområdet och vi har även jobb till ungdomar inom djurskötsel. Dessutom har ungdomar jobbat som lägerledare. I åtta veckor under sommaren har museet ordnat sommarläger för barn. Vi museibönder är handledare åt de ungdomar som jobbar med djurskötsel och lägerledare till sommarlägren.

asta-knut

Barnen får hjälpa till med morgonens utfodring.

Våra sommarläger har djuren som huvudtema. Tillsammans med lägerledarna och djurskötselungdomarna får barnen hjälpa till med morgonens utfodring av djuren. Med de olika foderhinkarna och höpåsarna på kärran får barnen turas om att dra kärran och ge mat till djuren. Djurskötarna passar på att presentera museets djur och berättar lite mer om lantraserna. Det brukar bli många kluriga och roliga frågor från barnen. Efter foderrundan är det dags att kratta och göra fint i hagarna och så klart klappa och gosa med djuren.

Lunchen hämtas från värdshuset, och barnen äter tillsammans med lägerledarna vid torpet, som är ”base camp” för lägret. Dit får barnen ta med sig kaniner och getter. Det är noga med att turas om så att alla får prova att flytta både getter och kaniner. Halva gruppen får i uppdrag att få ner kaninerna, och så byter de till getflyttargänget nästa dag. Här får barnen samarbeta på olika sätt; hur hjälps vi åt för att lyfta transportburen med kaniner?

get-ater

Att leda en get var något av det mest spännande tyckte barnen.

Något av det mest spännande var nog att leda getterna. Vem vill inte leda en get!? När getterna, som leds i koppel, stannar vid en grästuva kan barnen behöva hjälpas åt för att få geten att gå åt rätt håll igen.

asta-kardar-torpet

Barnen får prova på att karda och tova ull från museets får.

Förutom att umgås med djuren, händer det en massa annat skoj på museet. Barnen får prova på att karda och tova ullen från museets får. Av ullen gör vi halsband, nyckelringar eller något annat som barnen får ta med sig hem. Det är kul att se hur stolta barnen blir när de visar sina föräldrar vad de gjort.

brod

På bondgården får barnen baka bröd.

Barnen får även hälsa på i bondgården. Vid bakbordet knådar de sin degbit och kavlar ut med kruskavel och naggar den innan de med hjälp av bakspaden stoppar in sitt bröd i bakugnen. Ungdomarna som arbetar i bondgården berättar för barnen om hur de har samlat ihop grädden från mjölken och sedan hälls grädden i smörkärnan. Barnen får sedan hjälpas åt att kärna smöret och när det är klart, provsmakas det på sin egenhändigt bakade brödbit.

gammadags-lektion

Under en gammaldags lektion i byskolan får barnen skriva med krita på griffeltavla och sudda med hartass.

En gammaldags lektion i byskolan får de också vara med om. Tänk dig att ställa sig upp när man ska svara på en fråga, skriva på griffeltavla med krita och sedan sudda ut med den lite läskiga hartassen eller att kanske få stå i skamvrån om man inte uppför sig. Det är lite skillnad mot dagens skola det! Dessutom hänger de med på andra aktiviteter som husförhör, bondbröllop och lekar på torget eller vad som är på gång den dagen. Lägret avslutas med att lägerledarna delar ut diplom till barnen och sedan väntar en överraskning i lanthandeln där de får varsin godisstrut av bodbiträdet. Sedan är det dags att säga hej då.

Många ”tack och hejdå”-kramar har det blivit och vår förhoppning är att barnen både fått lära känna nya kompisar, fått bättre självkänsla och lärt sig något nytt.
Tack vare stödet för kostnadsfria sommarlovsaktiviteter genom Västerås stad kunde vi ge 160 barn möjlighet att vara med på dessa läger under sommaren.

Museibonden Stina

Vallbys russ blir Vallbys russ

För fyra år sen, 2014, föddes det ett föl på museet. Det första på 14 år. Det var ett stoföl som vi döpte till Vallbys Flinga. Förra våren fick Flingas mamma, gotlandsrusset Fideli, sitt andra föl, också det ett stoföl som vi ville kalla Vallbys Fiona.

 

Att sätta ett prefix som ”Vallbys” före hästens namn är ett enkelt sätt att visa vem som är uppfödare. Ett föl får man döpa med gårdsnamn eller annat prefix utan att det räknas som ett officiellt stuterinamn, men när nästa föl också ska ha prefixet, så ska en ansökan om stuterinamn göras.

Vi skickade in en ansökan om stuterinamnet Vallbys till Svenska ponnyavelsförbundet.
För att få igenom sin ansökan ska man vara medlem i någon av SPAFs avelsföreningar, i vårt fall Svenska russavelsföreningen. Stuterinamn ska godkännas av SPAFs styrelse, samt offentliggöras på SPAFs och rasföreningarnas hemsidor. Vem som helst äger då rätt att protestera mot namnet. Om inga protester inkommit en månad efter offentliggörandet godkänns namnet definitivt.

familjen-f

Här står vårt avelssto Palmbackens Fideli (e. Jucent 931 u. Ripadals Fjonkan 3465)
Vallbys Fiona (e. Skansens Qrut 703 u. Palmbackens Fideli 4892)
Vallbys Flinga (e. Glim 575 u. Palmbackens Fideli 4892)

I april kom beskedet att friluftsmuseet blivit godkänt och fått registreringsbevis för stuterinamnet ”Vallbys”. Det firade vi såklart med varsitt äpple!

Museibonden Stina

Äng är åkers moder

Somliga har nog hört uttrycket ”Äng är åkers moder” någon gång, och kanske till och med reflekterat lite över vad det egentligen betyder. Sen finns det de som, liksom jag, studerat agrarhistoria eller växtnäringscirkulation och därför är helt med på noterna! Och gärna vill berätta om varför det talesättet uppkommit.

kviga-betar

Djuren levererar växtnäring i gödsel som läggs på åkern.

Ängen, där höet bärgas, har levererat växtnäring från marken i form av djurfoder. Djuren har i sin tur, utöver mjölk och kött, levererat växtnäring i gödseln, som lagts på åkern.  Äng är alltså åkers moder, en förutsättning för åkerns produktion.

Metoden har varit framgångsrik men har sina begränsningar. Det system som använts i ett och ett halvt millennium för att gödsla åkern kommer till sist in i en återvändsgränd. Ängens produktion beror på hur mycket mineraler och kväve som kunnat frigöras i marken varje år. Och för att få tillräckligt med gödsel för en god skörd av spannmål, måste ett tillräckligt antal djur fått äta och göra gödsel av en tillräcklig mängd hö från tillräckligt stora ängar. Förhållandet brukar behöva vara minst 5 gånger så mycket äng som åker, gärna ännu högre andel äng. Men förr eller senare utarmas ängsmarken på sitt växtnäringsförråd, produktionen sjunker, gödseltillgången minskar, åkerskörden minskar.

Under tidigt 1800-tal skriver motsvarande dagens Landshövding i sin rapport till Konungen:

Fodertillgången swarar på intet sätt emot åkerwidden, och i anseende till inskränkte Hag- och Utmarkerne måste Ängarne strängt betas som än mera minskar de senares bördighet.

”Fodertillgången svarar på intet sätt emot åkervidden, och i anseende till inskränkta hag- och utmarkerna måste ängarna strängt betas som än mera minskar de senares bördighet.”

Ur: Ridderstolpe F. 1823: ”Kongl. Maj:ts Befallningshafwande i Westmanlands Län till Kongl. Maj:ts afgifne Fem års Berättelse år 1822”, Stockholm, sid 25. Finns på SCB.se.

Wallby-karta

Wallby år 1759-1760. Fördelningen mellan åker och äng såg ungefär likadan ut under några hundra år.

På kartor från 1800-talet över Västmanlands slättbygder syns att ängen på de flesta håll var bara lika stor som åkermarken och alltså på tok för liten för en hållbar växtnäringsförsörjning. Dessutom har landhöjningen genom århundradena på sina håll gjort ängarna torrare. Såklart då att marginalerna var små, för lite och för dålig ängsmark gav för lite gödsel och dåliga spannmålsskördar.

Vid 1800-talets mitt hade flera mer välbärgade jordbruk redan provat till exempel klöverodling på åkermarken för att både gröngödsla åkern och öka fodertillgången, men den fattigare allmogen som så väl behövde öka sina skördar behövde upplysas! Inte hade de råd med prenumerationsavgiften för den nya rådgivande kvartalsskriften ”Samling af upplysningar och underrättelser för Landthushållare i Westmanlands Län” som började ges ut 1850 heller. Andelen ”hemmansägare” är påfallande liten, utan det är en stor andel storgodsinspektorer, militärer, kyrkofunktionärer och liknande i prenumerantlängden. Man hoppades att kunskapen skulle sippra ner till allmogen i alla fall. Så vad vill man då föra ut till dem i första numret av skriften?

32 sidor av 48, alltså 2/3 handlar om ovanstående problematik, med artikelnamn som följer:

  • Klöfwerodling på Åker. Det första steget till förbättring af Westmanlands Åkerbruk
  • Några ord om Klöfwerodlingen
  • Om afdikning och ängswattning
  • Om Ängsskötseln
  • Om Ängsskötsel (för säkerhets skull!)
  • Om gödseln och de wigtigaste medlen att erhålla den

Vad skulle stå i ”Upplysningar till Lanthushållare” i länet idag, månntro? Principer för recirkulation av humangödsel till åkermarken? Övergödningsproblemet? Grödor att odlas på åkern för att Sverige ska bli självförsörjande på mat? Dina 2000 kvadratmeter – kosthåll för en rättvis fördelning? Hur bedriva kampen för rätten till era lokala grönsaks- och spannmålssorter?

Museibonden Ulla

Klaffar det om jag ber klaffaren att hålla klaffen?

Ibland stöter en på ord som det inte är alldeles självklart vad de betyder. Sammanhanget hjälper inte tillräckligt långt. I den här rubriken tror jag att ni läsare, liksom jag, är med på att klaffar det är samma fråga som fungerar det eller passar det. Och att be någon hålla klaffen är ju inte att be någon hålla upp en skrivbordsklaff, utan samma sak som att be någon hålla tyst eller hålla mun. Kanske kommer det av att den personen borde hålla upp sin underkäke, en slags klaff, så att den klaffar med överkäken och alltså därmed hålla munnen stängd. Jag hoppas att vi är överens så här långt!

Men vad är då en klaffare? Ordet stötte jag på i en gammal text som trycktes i ”Samling af upplysningar och underrättelser för Landthushållare i Westmanlands Län”, i första häftet från år 1850. Så när jag forskar i snart 170 år gammal lantbruksrådgivning och kommer till sista sidorna dyker fyra sedelärande små texter på vers upp, som är mer allmänt fostrande för allmogen. Smaka på det här:

Sedespråk.

Lär allt hwad dig stunden kan lära,
Till nytta, behag eller ära.

Med fruktan och bäfwan tillwara dig tag
För hwad du kan komma att ångra en dag.

Gif kroppen hwad jemnt han behöfwer,
Men gif honom intet deröfwer.

När ondskan och lögnen dig smäda, så tig,
Men låt dina gerningar tala för dig.

När klaffaren smädar din nästa,
Då tala, och wänd till det bästa.

När du har gjort saken, så godt du förstår,
Tro Gud ock om godt, och mins att han rår.

Tänk, när dig en olycksdag hunnit,
Att den dock i morgon förswunnit.

Visst låter det som en röst från svunna tider, då hårt arbete var en dygd, och måttfullhet var nödvändigt. Välfärdslandet Sverige fanns inte än, och människor var tvungna att se om både sitt eget hus och hjälpa sin nästa efter bästa förmåga. Här dyker alltså klaffaren upp! Jag sökte i Svenska Akademiens OrdBok, SAOB, på nätet, för att se vad en klaffare var för någon.

Klaffare: person som (gärna) förtalar andra.

Andra synonymer är bakdantare eller belackare, där åtminstone jag aldrig stött på ordet bakdantare heller tidigare. Ett lite modernare ord för detta skulle kanske kunna vara mobbare? Jag gillar verkligen uppmaningen att inte tiga när nästan blir smädad av klaffaren! Tala när sådant sker! Stå upp för varandra och vänd till det bästa! Heter det klaffare för att denne borde hålla klaffen, månntro?

För övrigt tycker jag att nästan hela sedespråket är aktuellt även idag, tidlösa lärdomar som kanske kan göra livet lite lättare om vi tillämpade dem. Hur det står till med resten av råden i denna lilla skrift kommer jag att fördjupa mig i framöver. Främst själva lantbruksartiklarna förstås, men när nu så fina tänkespråk är inkluderade så kanske jag kommer att berätta mer om dem också!

Museibonden Ulla

Premiär för skördevisning i ”potageren'”

För den som vill ha odlingstips och inspiration, en historisk tillbakablick och en vägvisare till framtiden, och känna hur enormt tillfredsställande det är att skörda sin egen mat (!) har vi två tillfällen i höst som kallas ”Skördevisning”. Där ingår det en trädgårdsvisning i museets trädgårdsmiljöer, odlingstips och skörd av grönsaker som vi gör ”torgfina” tillsammans, och fika förstås! Biljetter finns att boka, se mer information längst ner på sidan.

potager

Potager, en vacker köksträdgård till både nytta och nöje.

I år har många besökares ögon njutit av frodigheten i både odlingslådorna och rabatterna i den ”Kitschiga Potageren” som ligger vid Värdshuset Gaggeska Gården och krukmakeriet. Vi odlar mest ätbart i pallkragarna, och lite mer blandat i rabatterna. Idén med en ”Potager” är just att ha en vacker köksträdgård, så det är meningen att den ska vara till både nytta och nöje. Nöjet är att det är vackert med lite andra blommor i grönsaksodlingen bara för ögonfröjden skull. Men underskatta inte rödbladig kål, dillkronor eller knallfärgade mangoldstjälkar, ringlande rankor av pumpa och ståtliga majsplantors skönhetsvärde!

Jag gillar att ta fasta på odling av mat. Det har följt mig sedan barnsben, att mat är något heligt. Kanske är jag påverkad av någon nyhetsrapportering i barndomen, från svältkatastrofer som ständigt återkommer. Och jag har under tidens gång insett att vi alla måste ha kunskap om hur vi kan framställa vår egen mat. Det räcker inte att, som jag gjorde i förskoleåldern, gömma havregryn och russin i dockskåpsmöblerna…

Odlingsjord är en naturresurs som får för lite uppmärksamhet, underhåll och skydd. Själva basen för livet förtjänar större respekt, likaså hantverket att odla. Här på Vallby Friluftsmuseum vill vi inspirera er besökare att odla i det lilla, något får väl alltid plats i trädgården, balkongen eller fönstret om en vill. Om en har möjlighet är det värdefullt att själv ta vara på köks- och trädgårdsavfall för att göra kompost att underhålla sin jord med.

Hoppas att Du vill komma till Vallby och lyssna på och skörda med mig. Välkomna 9:e eller 20:e september!

Museibonden  och trädgårdsmästaren Ulla

 

Skördevisning med grönsakstema

Datum: Lördag 9 och onsdag 20 september 2017
Tid: 14.00-17.00
Pris: 550 kronor per person

I priset ingår en timmes trädgårdsguidning, fika och grönsaker samt recept. Vid anmälan vänligen tala om eventuella födoämnesallergier, med mera.

Biljetter bokas på Västerås Turistbyrå, 021-39 01 00 eller online på Visit Västerås webbplats, se länkar nedan.

Hö-snuva

IMG_5859

Gotlandskaninerna utfodras med museets eget hö.

Den stora uppgiften i midsommartid för en odlingsbonde är höskörden. Det är viktigt för oss att kunna bärga vårt eget ”kanin-hö” eftersom det inte är så lätt att köpa den tunnare/finare kvaliteten till ett rimligt pris någon annan stans. Och vi använder ju ganska stora kvantiteter till våra gotlandskaniner! Också getter och bockar uppskattar det finare höet vi skördar nere på ”Midsommarängen”.

Den andra ängen, lite längre upp på sluttningen från Svartån, innehåller andra gräsarter, örter och baljväxter och ger ett grövre hö. Dessutom skördar vi den ängen lite senare för att få högre skörd, men det leder ju också till att gräset hinner bli grövre.

På gamla tiders vis hässjar vi vårt hö för att få det riktigt torrt. Efter att ha fått torka på marken 1 – 2 dagar och vänts minst en gång är det tillräckligt torrt och luftigt för att hängas upp på hässjan. Därefter måste det torka klart där under ett par veckors tid. Det regn som kommer under tiden brukar rinna av och bara skada det översta lagret med hö, som då tappar färg, men som oftast torkar snabbt igen eftersom det ligger överst i solen och vinden. Hö som ligger mot marken blir dock snabbt förstört och ruttnar.

hassja

På gamla tiders vis hässjar vi höet för att få det torrt.

För att känna om höet på hässjan är tillräckligt torrt för att tas in för lagring över vintermånaderna kan en sticka in armen i höet och känna hur det känns – är det kallt inne i hässjan betyder det att fukt fortfarande avdunstar och kyler ner luften där. När det istället känns ”varmt” eller ungefär som i luften utanför är det tillräckligt torrt!

Hässjat hö sägs vara mer dammfritt än så kallat skulltorkat (hö som torkats med luft som tryckts genom höet, med hjälp av fläktar, när det ligger inne på ”lagret”, dvs höskullen). Hö som körs in något fuktigt och torkas på skullen pressas till balar direkt från marken (efter ett par dagars torkning och vändning). Framförallt hästar mår bäst av dammfritt hö. Förklaringarna till att hässjat hö brukar vara mindre dammigt är att det hanteras fler gånger. Redan under själva hässjningen lyfts höet upp på gaffeln och ruskas om lite så att det blåser iväg lite damm! Sedan när det hänger ute för torkning är det naturliga vindrörelser som transporterar ut fukten ur hässjan. Lite damm förs alltså också bort då.

Sedan måste ju hässjat hö bärgas, transporteras in från fältet, efter att det torkat klart utomhus och rivs då ner från hässjan, och det blåser bort en hel del damm då också. Det ska vara torrt och soligt den dag som höet körs in! Höet lastas upp med högafflar på en hökärra , eller in i höbalspressen som gör balar och puttar dem in i vagnen. Sedan ska det lastas av igen för att läggas in i höladan, och ännu mer damm lämnar höet! Bra hö till djuren blir det, men mer damm för oss som arbetar med det, förstås! (Snörvel…)

Det är spännande att hålla liv i gamla traditioner och kunskaper om hur ett jordbruk kan skötas. Vi använder traktor för flera tyngre arbeten, men just höhässjning – det måste göras av människor!

Museibonden Ulla

Vårbrukstider

Det spritter i bondebenen så här års! På väg till jobbet ser jag hur ”alla andra bönder” kör för fullt med sina stora direktsåmaskiner som lämnar släta fina fält efter sig, bara att vänta tills det sticker upp lite grönt nu då…

Och då blir jag orolig att jag är för sent ute! Våra fält vetter mot öster och brukar ta tid på sig att torka upp så pass att det går att köra med traktor utan att packa ihop jorden för mycket. Bönder ska vara rädda om frostens fina effekt på jordstrukturen och inte köra för tidigt eftersom det smuliga då kan förvandlas till stora hårda lerkokor igen. Jag måste ut och gräva i jorden för att se om den ”reder sig”.

Grävningen ger mig informationen att det är helt perfekt att köra nu i månadsskiftet (april-maj)! Lagom med fukt kvar i marken, men ändå lätt att röra om i jorden utan kladd, nu kan det bli en fin såbädd. Ungefär en och en halv vecka efter att mina grannar hemma har börjat köra ut på sina åkrar är jag också igång!

Istället för att plöja efter grisarnas framfart i Norrsyltabacken (nedanför Bondgården) blev det i höstas kultivatorn som fick försöka jämna ut landskapet som grisarna skapat med badpölar och hårdtrampade stigar. Kultivatorn är ett redskap som skär igenom jorden på djupet utan att vända den åt sidan som en plog gör, kultivatorn mera ”rör om” och rullar runt lite av ytskiktet och kan därför i viss mån flytta jord från högre partier till svackorna. Jag kultiverar nu på våren också, för att mylla ned den vårutspridna gödseln.

Sedan är det dags för harvning! Harven är bondens ”kratta” som hos oss antingen dras av hästar eller traktorn. Ju fler harvpinnar, desto tyngre är arbetet, så lilla lätta harven har vi på Vårfesten visat med två fina russ framför (från Russ Alltjänst), och de större och tyngre harvarna drar vi med traktorn.

russ-harvar.jpg

Harven är bondens ”kratta” som här dras av två russ.

Efter några körningar med harv har såbädden på åkern blivit färdig för överfart med såmaskinen. Säden ska ju sås under jordytan och då behöver jorden vara ordentligt genomkrattad. Så-billarna kan nu dras genom jorden på lämpligt djup och släppa ut sädeskornen där, i lagom fuktig jord. Vi sår med hjälp av häst, och det är vårt eget russ Fideli som brukar dra såmaskinen (se bilden nedan). I år är hon dock mammaledig (!), så vi får hjälp av min kollega Stinas häst Tora, en nordsvensk brukshäst, som dessutom har sin praoelev, stoet Timra 2 år vid sidan under arbetet.

varbruk-sadd-med-hast.jpg

Efter harvningen är det dags för sådd med såmaskin. Så-billarna dras genom jorden på lämpligt djup och släpper ut sädeskornen.

Efter sådden är det bra att välta jorden. Det betyder inte att tippa den åt sidan! I så fall skulle ju fröna hamna på fel ställe igen, några uppe vid ytan och några där det redan ligger andra. Välten är en tung rullande rulle som trycker ihop jorden så att kornen får ordentlig kontakt med markfukten, trycker ner eventuella stenar, och lämnar åkern slät och fin efter sig. Också välten vi har är anpassad till att dras med häst, och Stina och Tora avslutar vårbruksarbetet på åkern med den.

varbruk-valtning-med-hast.jpg

Välten är en tung rulle som trycker ihop jorden så kornen får ordentlig kontakt med markfukten.

Det är en ovanligt kall och sen vår, så vi får se tiden an och lita på att det kommer upp gröna strån snart! Jag tänker även på att vårbruket förr kunde hålla på i flera veckor, just för att det var dåligt dränerat med bara grunda diken och alltså olika blött på olika åkrar, och en del torkade upp flera veckor efter de som torkade upp först. Och dessutom var oxar inte så snabba… Museibonden hoppas alltså, liksom sina föregångare, att vårsäden må hinna mogna i vackert höstväder i år också!

Museibonden Ulla

Skillnaden mellan stolp och stolp, och stolpbod!

En kan ju undra vad en bonde arbetar med under vinterhalvåret, när det inte växer vare sig grödor eller ogräs ute på åkrarna? Förutom djurskötsel arbetar de med att förbereda sommaren på olika sätt. Genom att planera, städa och hålla ordning i god tid kan arbetet flyta på bra mitt i sommarstressen. Så den här bonden bestämde sig för att städa i Stolpboden!

stolpboden_img_0549

I Stolpboden på bondgården förvaras stängselstolpar och annat stängselmaterial.

I Stolpboden förvarar vi stängselstolpar och annat stängselmaterial. Det behövs många tillfälliga hagar för att djuren ska få tillgång till nytt bete i den takt de äter slut på gräset. Det är framförallt hästarna, korna och tackor med lamm som får livnära sig huvudsakligen på bete under sommaren.

Elstängsel är inte det trevligaste stängslet för estetiken, men det bästa vi kan ha med de resurser vi har. Det är förhållandevis lätt och snabbt att sätta upp och ta bort, och fyller sin funktion bra (djuren på insidan och besökare på utsidan) även om vi tycker det är ledsamt med oönskade och oväntade stötar, naturligtvis.

Det går åt mängder med vita plaststolpar för tillfälliga elstängsel! Det underlättar om samma variant används i hela hagen, så de sorteras upp i olika grupper. Som hörnstolpar i våra tillfälliga elhagar använder vi även trästolpar, för att öka stabiliteten jämfört med de böjliga plaststolparna. Eftersom en fuktig trästolpe kan leda bort strömstötarna från tråden måste tråden dras genom något som isolerar elströmmen.  Därför sätter vi olika typer av isolatorer i trästolparna, för att montera eltråden i. Det blir alltså några lådor med en viss typ av isolator i varje. I tillägg till detta har vi många, många meter eltråd eller elrep, som återanvänds år efter år. Det blir många härvor att härbärgera!

Till mer permanenta hagar har vi trästolpar, numera främst i träslaget Robinia, som har bra naturlig motståndskraft mot röta, så att vi kan undvika impregnerade stolpar. Till hagar för långvarigt bruk har vi börjat sätta upp bruna elband, istället för vita elrep. till exempel innanför gärdesgårdarna i en del hagar, för att minska slitaget på de dyra gärdesgårdarna.

Sedan finns det ju stolpar/störar till höhässjorna därinne också! De ska ju också användas år efter år och behöver ha tak över huvudet större delen av året för att inte ruttna, förstås! Dels har vi hässjestörar som vi spänner ståltråd emellan för att hänga gräset på. Dels har vi hässjestörar där tvärgående småpinnar är monterade, för att hålla upp de långa slanor, som vi sedan hänger gräset över.

hassjor

Hässjor på Midsommarängen. Foto Maria Löfgren.

Under Stolpboden förvarar vi också gärdesgårdsvirke – både stolpar/störar, och de slanor som binds fast med vidjor däremellan. Så det är inte konstigt att den kallas för Stolpboden – eller?

Nåja, det rör sig mest om ett lyckligt sammanträffande. Att Stolpboden innehåller stolpar är faktiskt inte alls så självklart! Det är ju benämningen på en byggnadstyp där hela byggnaden är upphöjd över marknivån, och står på stolpar. Vår Stolpbod kommer från Skultuna, och flyttades till Vallby Friluftsmuseum för att komplettera bondgårdsmiljön. I en stolpbod förvarade folket förr i tiden sin spannmål. I museets stolpbod finns (förutom stolpar) en sädeslår i trä med bemålningen 1782.

anno2_img_0584

Sädeslår anno 1782.

”Stolpboden” i dubbel bemärkelse är alltså just nu välstädad. Jag hoppas att sommarens stängslingarbeten kommer att kunna genomföras lätt och snabbt nu när det är ordning och reda bland alla olika sorter av stolpar och annat. Och nu kanske Stolpboden kan få lite nya beundrare också, det är den värd!

Museibonden Ulla

img_0592

Stolpbod är benämningen på en byggnadstyp där byggnaden står på stolpar.

Råglosta. Eller: Vad ska man med ogräs till?

Härom veckan satt vi och gnuggade småaxen i vipporna på råglosta-kärvarna, som jag skördade i rågåkern hösten 2015. Med fingrarna fick vi loss kärnorna, som hos råglosta inte lossnar av sig själv. Råglosta är alltså inte detsamma som en sorts råg, utan ett ogräs med ”råg” i namnet på många andra språk också, helt enkelt för att det oftast förekom i den höstsådda rågen.

Det ska nog till en museibonde för att bli glad när en hittar ogräs i åkern! Mitt under skördearbetet med lie, och bindning av kärvar för hand, såg jag något spännande: ett ”råglångt” halmstrå med en väldigt annorlunda vippa, lite som havren ser ut, med där havren har några enstaka kärnor satt det som ett helt litet ax med stora frön. Väldigt olik råg egentligen, men med samma färg och längd på strået smälte det in fint i grödan. Och i en enda planta fanns det mer än hundra frön, säkert ett par hundra!

raglosta-fotokarinsandberg

Råglosta, Bromus secalinus, vippa med småax. Foto: Karin Sandberg.

Ser du en ser du lättare flera. Det fanns ju lite överallt, denna gäst i rågåkern. I bakhuvudet fanns det någonstans det där namnet, råglosta, en starkt hotad art idag när ogräs motarbetats med många metoder i många, många år. Så jag sprang före min kollega som gick med lien, och drog upp dessa plantor för att sätta i egna kärvar (två stora kärvar blev det!). Precis som en vanlig bonde vill jag ju inte ha för mycket ogräs i grödan, men nu var denna åtgärd mest till för att skydda rariteten, faktiskt!

Hur hade den kommit till vår åker? Jag hade ju inte sett den här på Vallby friluftsmuseum tidigare. Det kan ju räcka med en planta för att ge upphov till frön nog för den förekomst som var på åkern där och då. Enstaka plantor kan gå obemärkta förbi, förklädd till den gröda en har sått. Hade jag, genom att odla upp marken i backen nedanför bondgården, väckt liv i jordens fröbank? På gamla kartor syns det ju att det varit åker där tidigare, även om bara gräs fått växa där i många år innan backen nu åter fick bli åker. Eller hade det följt med rågutsädet jag skaffade för några år sedan? Jag lutade åt det senare eftersom råglosta inte fanns alls i höstvetet, som växte alldeles bredvid, i samma backe.

Lite efterforskningar visar att råglosta alltså inte släpper de mogna fröna av sig själv, utan de följer med råggrödan till tröskningen och hamnar i sädesbingen tillsammans med rågkärnorna. Frön som blir kvar på plantor på åkern, gror oftast direkt om de kommer i fuktig jord (ingen ”groningsvila”, alltså), oavsett hur djupt de hamnar.  Eftersom åkern vanligen plöjs efter skörden, kommer de fröna ned så djupt (10 – 20 cm) att de nya plantorna nästan aldrig orkar upp till ytan. Och råglostafrön som inte grott dör i jorden inom något år. Alltså sprids den så gott som uteslutande med utsäde. Ja, då var det mysteriet utrett!

14333195_1085301614840666_3306541112623056675_n

Kärvar på tork. Foto: Katarina Frost.

I takt med att tekniken för att rensa bort ogräsfrön från utsädet blivit bättre har allt färre råglostafrön blivit sådda på lämpligt djup för att överleva. Men de plantor som gör det, övervintrar precis som råg, och mognar samtidigt som rågen nästa höst. Förr var råglosta så vanlig att det ibland kunde utgöra upp till en fjärdedel av skörden. Inte så välsedd, eftersom den ger en besk smak till brödet, och ger en tungjäst deg, men i tider av missväxt kan det ha varit tacksamt att åtminstone råglostan trivts i det annars glesa rågbeståndet! Det anses att råglosta varit föremål för odling för flera tusen år sedan men att den senare i tiden blev mindre önskvärd. Och nu är den alltså starkt hotad och det finns åtgärdsprogram för att bevara den så den inte ska dö ut!

Så kommer det sig att vi sitter och samlar ogräsfrön en fredag eftermiddag här på museet. Jag tror att det finns tillräckligt av råglosta i det vanliga rågutsädet, eftersom jag inte plockade bort riktigt alla från åkern (det hann ju bli några rågkärvar innan jag upptäckte ogräset), och för att vi inte rensar utsädet så effektivt. Men om det skulle vara ogynnsamt för råglosta i nästa rågodling här, kanske för att rågen blir riktigt tät och fin, så har jag nu en egen fröbank att ta till för att hålla liv i historien om råglosta! En kulturgärning så god som någon annan. Eller besk! 😉

Museibonden Ulla