Rödbetan

Ibland tycker en att en slår rekord, fast det kanske inte är ett riktigt rekord om en skulle ha kontrollerat det. Men känslan är ju på riktigt!  Vi var många som fick rekordkänsla när vi skördade grönsaker med skolklassen Bäckby 2, i odlingslådorna här på muséet. Där har det vuxit rejält i år! Det har varit bra växtväder med både sol och regn. Odlingsbäddarna är uppbyggda av kompost från Vallbys dynghög. Så förutsättningarna har varit de bästa!

Nytt för i år är placeringen av skolklassens odling. Bäckby 2 har odlat med oss under flera år, med odlingslådor i potagén. Där har vi istället gett plats för pumpatunneln som trädgårdsmästaren bloggat om tidigare. Den nya placeringen av lådorna är till vänster om vägen mot Björnöstugorna.

dav

Odlingsbäddarna byggdes upp av stallgödselkompost, och närmast i bild även biokol i en av bäddarna. Foto: Ulla Fåhraeus

Under den fantastiska påskhelgen lade jag upp de nya odlingsbäddarna där, som en del av vårt test att odla med biokol. I en bädd utgjordes hela volymen av stallgödselkompost, den andra fick inblandning av ca 20 volymprocent biokol. Högst upp på bäddarna placerades odlingslådorna, och komposten toppades med den gamla jorden från den tidigare lådodlingen i potagén. De nya småplantorna och fröna behövde få något inte fullt så näringsrikt att börja rota sig i.

dav

Överst i lådorna lades fjolårsjorden som är mer näringsfattig. Foto: Ulla Fåhraeus

Mestadels hade vi samma grödor i båda odlingsbäddarna för att kunna göra jämförelser. I maj sådde eleverna morötter, rödbetor, sallad och kål, satte potatis och planterade ut sina för-odlade plantor av squash, majs och vaxbönor. Vi pratade om möjligheten med det porösa biokolet i jorden. (Titta gärna på en bit träkol i förstoringsglas!). Den enorma ytan som biokolet bidrar med håller kvar näringsämnen bra så de inte regnar bort. Dessutom hålls jorden både luftig och vattenmagasinerande. Mikroberna, alltså svampar och bakterier, som jobbar med marken flyttar gärna in i biokolets struktur. Så skulle vi se någon skillnad mellan bäddarna när det blev dags att skörda?

Efter sommarlovet

Efter en något bättre start för bädden utan biokol, hämtade bädden med biokol in försprånget mot slutet av sommaren. Detta var väntat, eftersom kolets förmåga att lagra växtnäringsämnen, i början av säsongen kan ge lite mindre kvar till växterna. Men med tiden blir effekten istället ett större förråd att ta av och faktiskt verkade det stadiet infinna sig redan första odlingsåret!

IMG_20190913_132125

Sovande soffpotatis på sommarlov. Foto: Ulla Fåhraeus

 

Vid skördedags i september såg det ut som att det var lite frodigare i biokollådorna. Vi såg också att den kolblandade bädden inte sjunkit ihop lika mycket som bädden med enbart stallgödselkompost.

Skördeglädje

Sedan skördades det av många händer och av hjärtans lust, så vi hade inte koll på skörd i kilo eller så från de olika lådorna. Det var ju så roligt att skörda så det gick fort där! Och det var imponerande grönsaker i båda bäddarna, inte tu tal om den saken! Kan det finnas så stora rödbetor? Men vilka stora potatisar! Det finns fortfarande morötter kvar att skörda i den lådan där! Bäckby 2 har nu fått råvaror till sina hemkunskapslektioner och många av eleverna fått ett intresse för odling.

Det fanns några RIKTIGT stora rödbetor och två vinnare (med ögonmått) kom på delad första plats. Jag fick behålla en för att visa kollegorna. Vi hade en liten ”gissa vikten”-tävling bland personalen där det gällde att komma närmast de 2,383 kg den vägde! Vilken skönhet! Vilken rekordbeta!

 

IMG_20190913_131956

Rekordbetan, 2838 gram!

Jag hoppas att några läsare med odlingsintresse fått upp ögonen för biokol! Användning av biokol i stor skala inom jordbruket skulle kunna hjälpa till att lagra kol i marken snabbare än genom vanlig mullbildning. Dagens storskaliga jordbruksmetoder bidrar oftast tvärtom till att mullhalten i åkermarken sjunker för varje år. Samtidigt menar många att biokol i odlingsmarken skulle kunna öka skörden och minska bevattningsbehovet. Win –win alltså!

Frågan är bara om rödbetan var en verklig rekordvinnare, eller om vi som var där bara får leva på känslan av rekord. Vilket inte är fy skam det heller.

Museibonden Ulla

Kålrotsodling à la 1851

För många odlare är det som en extra julafton när frökatalogerna dimper ner i brevlådan i januari. Trots alla fina bilder och matnyttig info som finns på nätet är det något visst med att hålla en katalog i handen. Jag känner mig lite närmre själva odlingen då, lite mer ”hands on”!

Jag fick ytterligare en julafton i år! Den ”Samling af upplysningar och underrättelser för Landthushållare i Westmanlands Län”, som jag berättat om tidigare i inläggen ”Klaffar det om jag ber klaffaren att hålla klaffen?” och ”Äng är åkers moder”, fanns i en inbunden version med några lite spridda årgångar att köpa på antikvariat. Nu har jag fått hit den, jag kan hålla i den, och läsa vilka råd som gavs om kålrotsodling i den tredje årgångens första häfte. Häng med här:

Då jag denna sommar (1851) sett många af mina grannar, som ledo brist på tillräcklig utsädespotatis, försöka kålrotsodling, kom jag att tänka på min ”gamle wän i Bie.” Det är ej nog att man sätter plantor och will hafwa rötter, man måste ock göra det så, att man får stora rötter, eljest förlorar man ej blott sjelf hågen för rotodling, utan man afskräcker äfwen andra ifrån försök dermed.

Det är en oeftergiflig fordran för den, som med framgång will odla kålrötter, att 1) wälja lerhaltig jord, som ej är för mycket utmagrad; 2) att gödsla och ”drillägga” jorden såsom Herr Pastor Holm i 2:dra häftet af qwartalsskriften för 1850 uppgifwit (pag. 29). För det 3) att noga tillse det plantorne, som böra uppdragas i fet sandmylla, hälst i plantlafwe, äro wäl stadgade då utplanteringen sker. Alla swaga plantor förkastas eller sparas, tills de hunnit blifwa något gröfre. Sedan rotändarne blifwit afputsade neddoppas de i med watten upplöst kogödsel. Att wattna i hålen efter sättpinnen före plantans nedsättning är rätt bra; men man bör äfwen låta wattning följa efter, så att jorden sluter sig wäl till om roten. För att förstöra ogräset föres mellan raderne med ett order på samma sätt som när man kupar potatis, hwarefter drillryggarne handrensas.

Den som på detta sätt odlat rötter wet att twenne ändamål winnes. Först kan (?) en wacker rotskörd ej uteblifwa och för det andra blir jorden genom luftens och gödselns förenade inwerkan särdeles tjenlig för kommande säden. Afser man deremot mera jordens förbättrande än rotskörden, och derföre ”drillat” henne, så wågar jag i följd af egen erfarenhet råda till att häldre odla ”bondbönor” än kålrötter. Jag har detta år, för att förbättra en mager och mullfattig backlera, gjort försök med både kålrötter och bondbönor och af de sednare fått en särdeles wacker skörd, så mycket mera wärd ett år, då mjölet af andra wäxter är odrygt och mindre närande.

Det var ju rediga och tydliga råd, detta! (dessutom slås det ett slag för bondbönor). Och en hänvisning till tidigare årgång av denna kvartalsskrift. Jag vill undersöka Herr Pastor Holms råd i första årgången om gödsling och drilläggning av jord för kålrotsodling!

Om Rotkåls-odling

(Af Pastor Holm i Romfartuna Socken)

…Nutidens större landthushållare hafwa derföre gjort försök med att på annat sätt odla den jord, hwarpå de erna utsätta kålrotsplantor. De upplöja först åkern, sladda den mycket wäl och utköra derpå gödseln. Genom flera snedningar och sladdningar söka de icke allenast få gödseln wäl blandad med jorden, utan äfwen jorden så fri från kokor och fin som möjligt. Sedemera upplägga de jorden med drill, order eller plog i ryggar; det will säga, att då de kommit till ena ändan af åkern, wända de genast med dragarena om och fälla en fåra mot den de nyss fällt. När åkern på detta sätt blifwit lagd i ryggar eller s. k. drillar, werkställes kålrotsplanteringen sålunda: en person går efter hwarje fåra med en märkpinne, som är tre qwarter lång och hwässt uti ena ändan. När han med nämnde pinne utmärkt afståndet mellan hwarje planta, sticker han med den hwassa ändan i fårans rygg ett hål; efter denna person går en annan och fyller hålet med watten; efter denna person går åter en tredje och nedsätter i de wattnade hålen plantorna, på sätt som förut är nämdt, samt makar omkring dem torr jord…

Och för den som inte ville pyssla med egen plantuppdragning upplyses här också att ”Plantor säljas wanligen wid alla herrgårdar och hos Stads-trädgårdsidkare”.

Så den som i modern tid nu vill odla kålrötter med framgång kan ju ta till sig av dessa råd. Översatt till en villaträdgårdsodling blir det ungefär att köpa kålrotsplantor från en handelsträdgård eller liknande, eller dra upp dem från frö själv enligt punkt 3 i det första citatet, andra stycket (plantlave kan liknas vid en drivbänk eller skyddad odlingslåda). Blanda in naturgödsel i jorden som sedan skottas upp i bäddar eller smala drillar så att jorden blir luftig och rötterna kan utvecklas väl. Plantera i vattnade hål. Vattna och rensa ogräs. Slå rekord i kålrotsskörd och imponera på släkt och grannar. Ät rotmos!!!

rotabagge_fotoEH

Kålroten ‘Rotabagge’ som har odlats på museet.

Kålrötter från den här tiden kan ha varit av sorten Rotabagge. Frön salufördes i alla fall. Det namnet förvrängdes till Rutabaga, som finkrogen på Grand Hotell heter! Rotabagge har vi odlat här på Vallby Friluftsmuseum också.

Lycka till önskar museibonden Ulla

Tomteflätor och tomtegröt

När det blev trassel i manen på hästen trodde man förr att det var gårdstomten som gjorde flätor på sin favorithäst. Vi brukar berätta om den sägnen vid hästhagen, så här står det:

Tomten månade om alla gårdens djur, men hans favoritdjur var hästen. Tomten lade också märke till hur väl gårdens folk skötte sina djur. Om inte drängen ryktat hästarna ordentligt kunde han få sig en örfil av tomten!

Hos Ols-Anders, i Ransta by i Västgårds, hände det att drängen inte sopade stallgången riktigt ordentligt. Då hörde man att det sopade och skrapade ute i stallet, och drängen gick för att se efter vad det var. Det var tomten som sopa­de, och drängen fick sig en örfil så han for ut genom mockluckan och ut på dynghögen.

Tomten hade sina favorithästar som han pyss­lade om lite extra. Det var lätt för bonden att upptäcka vilka dessa hästar var. Tomten gjorde nämligen små flätor i hästens man och svans.

Varje år till första advent, när vi ordnar Jul på Vallby brukar vi göra en fläta i en av hästarnas man. För att flätan ska synas bättre flätar vi in ett rött band och flätan får sitta kvar hela julen.

En dag satt vi på fikarasten och funderade på vilken av hästarna som skulle få flätan i år. Senare samma dag tog jag ner Flinga till djurvårdshuset för att rykta henne och reda ut man och svans som lätt blir trasslig när det är regn- och ruskväder. Då upptäckte jag att tomten bestämt att det var hennes tur att bli julfin. En fin tomtefläta fanns i hennes man!

flingasflata

Flingas tomtefläta.

Det finns många historier om gårdstomten. För att en tomte skulle må bra och stanna länge på gården krävde han inte mycket. Man kunde också ge tomten nya kläder då han verkligen behövde det, men man skulle inte överdriva för då kunde tomten bli högfärdig.

Men det var viktigt att komma ihåg en sak. Varje jul skulle tomten ha en skål gröt med en klick smör i. Fick han inte det kunde det gå illa. Tomten kunde bli så sur att han flyttade från gården.

Det berättas om en dräng som en jul hade fått i uppgift att ställa ut gröt åt tomten. Drängen tänkte att han skulle sko­ja lite med tomten. I stället för att lägga smörklicken synlig ovanpå gröten så la drängen smöret under gröten. När tom­ten kom för att äta sin gröt och såg att smöret fattades blev han så arg att han gick ut i fähuset och slog ihjäl gårdens bäs­ta mjölkko! Om jag inte får något smör skall bonden inte hel­ler ha något, tänkte han väl.

Men hungrig som han var så bestämde sig tomten för att äta upp gröten ändå. När han kom till botten på fatet upptäck­te han smörklicken och ångrade vad han ställt till med. Han slängde upp den döda kon på ryggen och gick ut i natten. När han kom till en bondgård där det fanns en ko som såg likadan ut som den döda han hade på ryggen slängde han ner den döda kon i båset och slängde upp den levande kon på ryggen och gick hem med den!

tomtegrot

På julafton får tomten gröt med en stor klick smör.

Vi museibönder är glada att tomten hjälper till med djuren och vi är noga med att den av oss som jobbar på julafton ställer ut grötfatet med en rejäl klick smör. Vissa kanske tänker att det bara är gammalt skrock, men vi vågar inte chansa! 🙂

Museibonden Stina

Läs mer om Tomtevandring på museet i december.

Vasas barn och barnbarn

Ända sedan jag läste i Femårsberättelserna från 1800-talets första del, om det från Finland importerade rågutsädet av ‘Vasaråg’, har jag haft som ambition att odla den sorten på bondgårdens åker här på Vallby Friluftsmuseum.  Det är ju inte alltid som det så tydligt är angivet exakt vilken sort av en gröda som odlats här i Västmanland i de källor jag letat i. Och jag hade tur! Det fanns en rågsort i genbanken som hette Vasa och angavs vara en lantsort, dvs inte förädlad,  patenterad och saluförd i en fröfirmas namn, utan bara odlats, år efter år efter år…

IMG_0010

Frön av Vasaråg (och Råglosta för den uppmärksamme).

För fem år sedan fick jag alltså ett litet kuvert med ca 4-500 frön av Vasaråg. Det är, när det gäller spannmålsgrödor för åkerodling, inte särskilt många alls. Det skulle räcka till högst en kvadratmeter med normal utsädesmängd. Och ute på en åker kan ju vad som helst gå fel! En hungrig liten fågel som pickar i sig frön om de såtts för grunt, en dålig övervintring för att det blev en vattenpöl just där eller förrymda får som äter av just de rågstråna på våren. Så dessa frön såddes i två baljor med jord från åkern som blandats med vanlig plantjord på påse. Det blev fyra rader per balja med femtio frön i varje. Uppkomsten var god! 90-95% grobarhet (jo, jag räknade faktiskt plantorna!).

IMG_0050

Rågplantor.

Rågplantorna i baljorna fick övervintra under kontrollerade former, i plantskolan under ett täcke av eklöv. På vårkanten såddes även en sorts rödklöver med lokal förankring (Skultuna) in i spannmålsgrödan, något som kanske förbättrade kvävehushållningen i den lilla baljan. Kväve är ju det växtnäringsämne som först brukar begränsa tillväxten, och med tanke på den snålt tilltagna jordvolymen i baljorna kunde en tänka att det skulle ta slut annars. Men klöver kan ju som bekant härbärgera bakterier i rötterna som fixerar luftkväve till en växttillgänglig form. Rågen växte i alla fall bra i baljorna under följande sommar!

Första skörden skedde alltså i baljorna för fyra år sedan. Frönas antal hade ju stigit så jag vågade så ut dem på en liten del av den nya åkern nere vid torpet, efter att grisarna bökat upp gräset som var där tidigare. Och för tre år sedan gick det att skörda de första fyra kärvarna med Vasaråg! Sen kom det inte längre än så det året, utan dessa frön såddes först på hösten för två år sedan, nere på ängen där grisarna bökat upp en tillfällig åkerremsa. Den skörden bärgades alltså förra året, såddes på torpåkern igen eftersom det bara var där det gick att bruka till marken i tid. Och i år, med den värsta torkan i mitt minne, har Vasarågen ändå lyckats växa (vilket höstgrödor gör bättre än vårsådda under de förutsättningarna) och ge tillräckligt med frön till att  –  ÄNTLIGEN  –  sås ut på bondgårdens åker!

IMG_0045

Fyra drag med såmaskinen blev det.

Fyra drag med såmaskinen blev det! Jag hade inte hunnit tröska mer utsäde innan den dagen dök upp när vädret och jorden var bra, och inte för sent i september eftersom rågen gärna vill ner i marken vid månadsskiftet augusti/september i det här området. Hoppas att den kan konkurrera med kvickroten bara…!

IMG_2678

Råg i juli månad.

Vasaråg och annan finsk utsädesråg har använts i södra Sverige sedan Gustav Vasas tid. De ansågs vara bättre än de svenska rågsorterna, fick större kärnor, och det räckte med en halv tunna utsäde till ett tunnland åker istället för en hel tunna (det är därför det heter tunnland!) Ett tunnland är ca 0,5 hektar, eller 5000 kvm. Men efter odling i Sverige behöll Vasarågen inte sina fördelar i mer än 2-3 generationer. Första skörden kallades ”Vasabarn” och såddes ut samma höst, året därpå kunde en skörda Vasas barnbarn. Men fler generationer än så ville en inte använda, utan då köptes nytt utsäde från Finland igen.

IMG_9983

Att torka rågen i rior innan tröskning ökar frönas grobarhet.

Varför förlorade Vasarågen sina egenskaper så fort vid odling i Sverige? Olika teorier finns, men det troligaste är att det berodde på traditionen i Finland att torka rågen i rior, torkhus, innan tröskning. Det gör mycket för frönas grobarhet jämfört med fuktigt utsäde. Och att en då kunde så glesare, gav varje enskild planta bättre förutsättning att bli stor och ge stora kärnor! Men efter ett par säsonger i Sverige utan torkning av utsäde hade kärnstorlek och grobarhet minskat till ”normala” nivåer.

Det är frestande att tro att det var inkorsning av sämre svensk råg som orsakade skördeminskningen, men efter ett par hundra år av odling av Vasaråg borde mer eller mindre all råg som odlades här ändå ha detta ursprung.

Här i närområdet odlas inte råg, så risken för att Vallbys Vasaråg ska korsas och inte bli sortren ganska liten. Det återstår att se hur skördenivån utan ritorkning av utsädet utvecklas. Nästa år skördar jag Vasas barnbarns barnbarns barn!

spannmal-svenska-lantsorterFaktastyckena ovan baseras på information i boken ”Spannmål, svenska lantsorter” av Matti Wiking Leino, en riktig bladvändare för spannmålsnördar som jag. Utgiven på Nordiska Muséets Förlag 2017.

Museibonden Ulla

Full rulle på sommarläger med djur

Nu har lugnet åter infunnit sig på museet efter sommarens hektiska, men roliga dagar.
Från midsommarveckan till mitten av augusti blir Vallby Friluftsmuseum mer levande med hjälp av ungdomar genom stadens feriepraktik. De flesta av dessa ungdomar befolkar våra hus och gårdar med uppgift att levandegöra och berätta historier från förr. Ett par stycken hjälper till med fastighetsskötseln på museiområdet och vi har även jobb till ungdomar inom djurskötsel. Dessutom har ungdomar jobbat som lägerledare. I åtta veckor under sommaren har museet ordnat sommarläger för barn. Vi museibönder är handledare åt de ungdomar som jobbar med djurskötsel och lägerledare till sommarlägren.

asta-knut

Barnen får hjälpa till med morgonens utfodring.

Våra sommarläger har djuren som huvudtema. Tillsammans med lägerledarna och djurskötselungdomarna får barnen hjälpa till med morgonens utfodring av djuren. Med de olika foderhinkarna och höpåsarna på kärran får barnen turas om att dra kärran och ge mat till djuren. Djurskötarna passar på att presentera museets djur och berättar lite mer om lantraserna. Det brukar bli många kluriga och roliga frågor från barnen. Efter foderrundan är det dags att kratta och göra fint i hagarna och så klart klappa och gosa med djuren.

Lunchen hämtas från värdshuset, och barnen äter tillsammans med lägerledarna vid torpet, som är ”base camp” för lägret. Dit får barnen ta med sig kaniner och getter. Det är noga med att turas om så att alla får prova att flytta både getter och kaniner. Halva gruppen får i uppdrag att få ner kaninerna, och så byter de till getflyttargänget nästa dag. Här får barnen samarbeta på olika sätt; hur hjälps vi åt för att lyfta transportburen med kaniner?

get-ater

Att leda en get var något av det mest spännande tyckte barnen.

Något av det mest spännande var nog att leda getterna. Vem vill inte leda en get!? När getterna, som leds i koppel, stannar vid en grästuva kan barnen behöva hjälpas åt för att få geten att gå åt rätt håll igen.

asta-kardar-torpet

Barnen får prova på att karda och tova ull från museets får.

Förutom att umgås med djuren, händer det en massa annat skoj på museet. Barnen får prova på att karda och tova ullen från museets får. Av ullen gör vi halsband, nyckelringar eller något annat som barnen får ta med sig hem. Det är kul att se hur stolta barnen blir när de visar sina föräldrar vad de gjort.

brod

På bondgården får barnen baka bröd.

Barnen får även hälsa på i bondgården. Vid bakbordet knådar de sin degbit och kavlar ut med kruskavel och naggar den innan de med hjälp av bakspaden stoppar in sitt bröd i bakugnen. Ungdomarna som arbetar i bondgården berättar för barnen om hur de har samlat ihop grädden från mjölken och sedan hälls grädden i smörkärnan. Barnen får sedan hjälpas åt att kärna smöret och när det är klart, provsmakas det på sin egenhändigt bakade brödbit.

gammadags-lektion

Under en gammaldags lektion i byskolan får barnen skriva med krita på griffeltavla och sudda med hartass.

En gammaldags lektion i byskolan får de också vara med om. Tänk dig att ställa sig upp när man ska svara på en fråga, skriva på griffeltavla med krita och sedan sudda ut med den lite läskiga hartassen eller att kanske få stå i skamvrån om man inte uppför sig. Det är lite skillnad mot dagens skola det! Dessutom hänger de med på andra aktiviteter som husförhör, bondbröllop och lekar på torget eller vad som är på gång den dagen. Lägret avslutas med att lägerledarna delar ut diplom till barnen och sedan väntar en överraskning i lanthandeln där de får varsin godisstrut av bodbiträdet. Sedan är det dags att säga hej då.

Många ”tack och hejdå”-kramar har det blivit och vår förhoppning är att barnen både fått lära känna nya kompisar, fått bättre självkänsla och lärt sig något nytt.
Tack vare stödet för kostnadsfria sommarlovsaktiviteter genom Västerås stad kunde vi ge 160 barn möjlighet att vara med på dessa läger under sommaren.

Museibonden Stina

Vallbys russ blir Vallbys russ

För fyra år sen, 2014, föddes det ett föl på museet. Det första på 14 år. Det var ett stoföl som vi döpte till Vallbys Flinga. Förra våren fick Flingas mamma, gotlandsrusset Fideli, sitt andra föl, också det ett stoföl som vi ville kalla Vallbys Fiona.

 

Att sätta ett prefix som ”Vallbys” före hästens namn är ett enkelt sätt att visa vem som är uppfödare. Ett föl får man döpa med gårdsnamn eller annat prefix utan att det räknas som ett officiellt stuterinamn, men när nästa föl också ska ha prefixet, så ska en ansökan om stuterinamn göras.

Vi skickade in en ansökan om stuterinamnet Vallbys till Svenska ponnyavelsförbundet.
För att få igenom sin ansökan ska man vara medlem i någon av SPAFs avelsföreningar, i vårt fall Svenska russavelsföreningen. Stuterinamn ska godkännas av SPAFs styrelse, samt offentliggöras på SPAFs och rasföreningarnas hemsidor. Vem som helst äger då rätt att protestera mot namnet. Om inga protester inkommit en månad efter offentliggörandet godkänns namnet definitivt.

familjen-f

Här står vårt avelssto Palmbackens Fideli (e. Jucent 931 u. Ripadals Fjonkan 3465)
Vallbys Fiona (e. Skansens Qrut 703 u. Palmbackens Fideli 4892)
Vallbys Flinga (e. Glim 575 u. Palmbackens Fideli 4892)

I april kom beskedet att friluftsmuseet blivit godkänt och fått registreringsbevis för stuterinamnet ”Vallbys”. Det firade vi såklart med varsitt äpple!

Museibonden Stina

Äng är åkers moder

Somliga har nog hört uttrycket ”Äng är åkers moder” någon gång, och kanske till och med reflekterat lite över vad det egentligen betyder. Sen finns det de som, liksom jag, studerat agrarhistoria eller växtnäringscirkulation och därför är helt med på noterna! Och gärna vill berätta om varför det talesättet uppkommit.

kviga-betar

Djuren levererar växtnäring i gödsel som läggs på åkern.

Ängen, där höet bärgas, har levererat växtnäring från marken i form av djurfoder. Djuren har i sin tur, utöver mjölk och kött, levererat växtnäring i gödseln, som lagts på åkern.  Äng är alltså åkers moder, en förutsättning för åkerns produktion.

Metoden har varit framgångsrik men har sina begränsningar. Det system som använts i ett och ett halvt millennium för att gödsla åkern kommer till sist in i en återvändsgränd. Ängens produktion beror på hur mycket mineraler och kväve som kunnat frigöras i marken varje år. Och för att få tillräckligt med gödsel för en god skörd av spannmål, måste ett tillräckligt antal djur fått äta och göra gödsel av en tillräcklig mängd hö från tillräckligt stora ängar. Förhållandet brukar behöva vara minst 5 gånger så mycket äng som åker, gärna ännu högre andel äng. Men förr eller senare utarmas ängsmarken på sitt växtnäringsförråd, produktionen sjunker, gödseltillgången minskar, åkerskörden minskar.

Under tidigt 1800-tal skriver motsvarande dagens Landshövding i sin rapport till Konungen:

Fodertillgången swarar på intet sätt emot åkerwidden, och i anseende till inskränkte Hag- och Utmarkerne måste Ängarne strängt betas som än mera minskar de senares bördighet.

”Fodertillgången svarar på intet sätt emot åkervidden, och i anseende till inskränkta hag- och utmarkerna måste ängarna strängt betas som än mera minskar de senares bördighet.”

Ur: Ridderstolpe F. 1823: ”Kongl. Maj:ts Befallningshafwande i Westmanlands Län till Kongl. Maj:ts afgifne Fem års Berättelse år 1822”, Stockholm, sid 25. Finns på SCB.se.

Wallby-karta

Wallby år 1759-1760. Fördelningen mellan åker och äng såg ungefär likadan ut under några hundra år.

På kartor från 1800-talet över Västmanlands slättbygder syns att ängen på de flesta håll var bara lika stor som åkermarken och alltså på tok för liten för en hållbar växtnäringsförsörjning. Dessutom har landhöjningen genom århundradena på sina håll gjort ängarna torrare. Såklart då att marginalerna var små, för lite och för dålig ängsmark gav för lite gödsel och dåliga spannmålsskördar.

Vid 1800-talets mitt hade flera mer välbärgade jordbruk redan provat till exempel klöverodling på åkermarken för att både gröngödsla åkern och öka fodertillgången, men den fattigare allmogen som så väl behövde öka sina skördar behövde upplysas! Inte hade de råd med prenumerationsavgiften för den nya rådgivande kvartalsskriften ”Samling af upplysningar och underrättelser för Landthushållare i Westmanlands Län” som började ges ut 1850 heller. Andelen ”hemmansägare” är påfallande liten, utan det är en stor andel storgodsinspektorer, militärer, kyrkofunktionärer och liknande i prenumerantlängden. Man hoppades att kunskapen skulle sippra ner till allmogen i alla fall. Så vad vill man då föra ut till dem i första numret av skriften?

32 sidor av 48, alltså 2/3 handlar om ovanstående problematik, med artikelnamn som följer:

  • Klöfwerodling på Åker. Det första steget till förbättring af Westmanlands Åkerbruk
  • Några ord om Klöfwerodlingen
  • Om afdikning och ängswattning
  • Om Ängsskötseln
  • Om Ängsskötsel (för säkerhets skull!)
  • Om gödseln och de wigtigaste medlen att erhålla den

Vad skulle stå i ”Upplysningar till Lanthushållare” i länet idag, månntro? Principer för recirkulation av humangödsel till åkermarken? Övergödningsproblemet? Grödor att odlas på åkern för att Sverige ska bli självförsörjande på mat? Dina 2000 kvadratmeter – kosthåll för en rättvis fördelning? Hur bedriva kampen för rätten till era lokala grönsaks- och spannmålssorter?

Museibonden Ulla

Klaffar det om jag ber klaffaren att hålla klaffen?

Ibland stöter en på ord som det inte är alldeles självklart vad de betyder. Sammanhanget hjälper inte tillräckligt långt. I den här rubriken tror jag att ni läsare, liksom jag, är med på att klaffar det är samma fråga som fungerar det eller passar det. Och att be någon hålla klaffen är ju inte att be någon hålla upp en skrivbordsklaff, utan samma sak som att be någon hålla tyst eller hålla mun. Kanske kommer det av att den personen borde hålla upp sin underkäke, en slags klaff, så att den klaffar med överkäken och alltså därmed hålla munnen stängd. Jag hoppas att vi är överens så här långt!

Men vad är då en klaffare? Ordet stötte jag på i en gammal text som trycktes i ”Samling af upplysningar och underrättelser för Landthushållare i Westmanlands Län”, i första häftet från år 1850. Så när jag forskar i snart 170 år gammal lantbruksrådgivning och kommer till sista sidorna dyker fyra sedelärande små texter på vers upp, som är mer allmänt fostrande för allmogen. Smaka på det här:

Sedespråk.

Lär allt hwad dig stunden kan lära,
Till nytta, behag eller ära.

Med fruktan och bäfwan tillwara dig tag
För hwad du kan komma att ångra en dag.

Gif kroppen hwad jemnt han behöfwer,
Men gif honom intet deröfwer.

När ondskan och lögnen dig smäda, så tig,
Men låt dina gerningar tala för dig.

När klaffaren smädar din nästa,
Då tala, och wänd till det bästa.

När du har gjort saken, så godt du förstår,
Tro Gud ock om godt, och mins att han rår.

Tänk, när dig en olycksdag hunnit,
Att den dock i morgon förswunnit.

Visst låter det som en röst från svunna tider, då hårt arbete var en dygd, och måttfullhet var nödvändigt. Välfärdslandet Sverige fanns inte än, och människor var tvungna att se om både sitt eget hus och hjälpa sin nästa efter bästa förmåga. Här dyker alltså klaffaren upp! Jag sökte i Svenska Akademiens OrdBok, SAOB, på nätet, för att se vad en klaffare var för någon.

Klaffare: person som (gärna) förtalar andra.

Andra synonymer är bakdantare eller belackare, där åtminstone jag aldrig stött på ordet bakdantare heller tidigare. Ett lite modernare ord för detta skulle kanske kunna vara mobbare? Jag gillar verkligen uppmaningen att inte tiga när nästan blir smädad av klaffaren! Tala när sådant sker! Stå upp för varandra och vänd till det bästa! Heter det klaffare för att denne borde hålla klaffen, månntro?

För övrigt tycker jag att nästan hela sedespråket är aktuellt även idag, tidlösa lärdomar som kanske kan göra livet lite lättare om vi tillämpade dem. Hur det står till med resten av råden i denna lilla skrift kommer jag att fördjupa mig i framöver. Främst själva lantbruksartiklarna förstås, men när nu så fina tänkespråk är inkluderade så kanske jag kommer att berätta mer om dem också!

Museibonden Ulla

Premiär för skördevisning i ”potageren'”

För den som vill ha odlingstips och inspiration, en historisk tillbakablick och en vägvisare till framtiden, och känna hur enormt tillfredsställande det är att skörda sin egen mat (!) har vi två tillfällen i höst som kallas ”Skördevisning”. Där ingår det en trädgårdsvisning i museets trädgårdsmiljöer, odlingstips och skörd av grönsaker som vi gör ”torgfina” tillsammans, och fika förstås! Biljetter finns att boka, se mer information längst ner på sidan.

potager

Potager, en vacker köksträdgård till både nytta och nöje.

I år har många besökares ögon njutit av frodigheten i både odlingslådorna och rabatterna i den ”Kitschiga Potageren” som ligger vid Värdshuset Gaggeska Gården och krukmakeriet. Vi odlar mest ätbart i pallkragarna, och lite mer blandat i rabatterna. Idén med en ”Potager” är just att ha en vacker köksträdgård, så det är meningen att den ska vara till både nytta och nöje. Nöjet är att det är vackert med lite andra blommor i grönsaksodlingen bara för ögonfröjden skull. Men underskatta inte rödbladig kål, dillkronor eller knallfärgade mangoldstjälkar, ringlande rankor av pumpa och ståtliga majsplantors skönhetsvärde!

Jag gillar att ta fasta på odling av mat. Det har följt mig sedan barnsben, att mat är något heligt. Kanske är jag påverkad av någon nyhetsrapportering i barndomen, från svältkatastrofer som ständigt återkommer. Och jag har under tidens gång insett att vi alla måste ha kunskap om hur vi kan framställa vår egen mat. Det räcker inte att, som jag gjorde i förskoleåldern, gömma havregryn och russin i dockskåpsmöblerna…

Odlingsjord är en naturresurs som får för lite uppmärksamhet, underhåll och skydd. Själva basen för livet förtjänar större respekt, likaså hantverket att odla. Här på Vallby Friluftsmuseum vill vi inspirera er besökare att odla i det lilla, något får väl alltid plats i trädgården, balkongen eller fönstret om en vill. Om en har möjlighet är det värdefullt att själv ta vara på köks- och trädgårdsavfall för att göra kompost att underhålla sin jord med.

Hoppas att Du vill komma till Vallby och lyssna på och skörda med mig. Välkomna 9:e eller 20:e september!

Museibonden  och trädgårdsmästaren Ulla

 

Skördevisning med grönsakstema

Datum: Lördag 9 och onsdag 20 september 2017
Tid: 14.00-17.00
Pris: 550 kronor per person

I priset ingår en timmes trädgårdsguidning, fika och grönsaker samt recept. Vid anmälan vänligen tala om eventuella födoämnesallergier, med mera.

Biljetter bokas på Västerås Turistbyrå, 021-39 01 00 eller online på Visit Västerås webbplats, se länkar nedan.

Hö-snuva

IMG_5859

Gotlandskaninerna utfodras med museets eget hö.

Den stora uppgiften i midsommartid för en odlingsbonde är höskörden. Det är viktigt för oss att kunna bärga vårt eget ”kanin-hö” eftersom det inte är så lätt att köpa den tunnare/finare kvaliteten till ett rimligt pris någon annan stans. Och vi använder ju ganska stora kvantiteter till våra gotlandskaniner! Också getter och bockar uppskattar det finare höet vi skördar nere på ”Midsommarängen”.

Den andra ängen, lite längre upp på sluttningen från Svartån, innehåller andra gräsarter, örter och baljväxter och ger ett grövre hö. Dessutom skördar vi den ängen lite senare för att få högre skörd, men det leder ju också till att gräset hinner bli grövre.

På gamla tiders vis hässjar vi vårt hö för att få det riktigt torrt. Efter att ha fått torka på marken 1 – 2 dagar och vänts minst en gång är det tillräckligt torrt och luftigt för att hängas upp på hässjan. Därefter måste det torka klart där under ett par veckors tid. Det regn som kommer under tiden brukar rinna av och bara skada det översta lagret med hö, som då tappar färg, men som oftast torkar snabbt igen eftersom det ligger överst i solen och vinden. Hö som ligger mot marken blir dock snabbt förstört och ruttnar.

hassja

På gamla tiders vis hässjar vi höet för att få det torrt.

För att känna om höet på hässjan är tillräckligt torrt för att tas in för lagring över vintermånaderna kan en sticka in armen i höet och känna hur det känns – är det kallt inne i hässjan betyder det att fukt fortfarande avdunstar och kyler ner luften där. När det istället känns ”varmt” eller ungefär som i luften utanför är det tillräckligt torrt!

Hässjat hö sägs vara mer dammfritt än så kallat skulltorkat (hö som torkats med luft som tryckts genom höet, med hjälp av fläktar, när det ligger inne på ”lagret”, dvs höskullen). Hö som körs in något fuktigt och torkas på skullen pressas till balar direkt från marken (efter ett par dagars torkning och vändning). Framförallt hästar mår bäst av dammfritt hö. Förklaringarna till att hässjat hö brukar vara mindre dammigt är att det hanteras fler gånger. Redan under själva hässjningen lyfts höet upp på gaffeln och ruskas om lite så att det blåser iväg lite damm! Sedan när det hänger ute för torkning är det naturliga vindrörelser som transporterar ut fukten ur hässjan. Lite damm förs alltså också bort då.

Sedan måste ju hässjat hö bärgas, transporteras in från fältet, efter att det torkat klart utomhus och rivs då ner från hässjan, och det blåser bort en hel del damm då också. Det ska vara torrt och soligt den dag som höet körs in! Höet lastas upp med högafflar på en hökärra , eller in i höbalspressen som gör balar och puttar dem in i vagnen. Sedan ska det lastas av igen för att läggas in i höladan, och ännu mer damm lämnar höet! Bra hö till djuren blir det, men mer damm för oss som arbetar med det, förstås! (Snörvel…)

Det är spännande att hålla liv i gamla traditioner och kunskaper om hur ett jordbruk kan skötas. Vi använder traktor för flera tyngre arbeten, men just höhässjning – det måste göras av människor!

Museibonden Ulla