Jättebalsamin – djungeln på jobbet!

Jag arbetar mig framåt, medan de manshöga växternas brännhår slår mig i ansiktet. Frodig och tät är grönskan, som skuggar mig mot den starka solen. Jag forcerar buskar med taggiga grenar som fastnar i mitt hår. Målmedvetet armbågar jag mig framåt, jag vet att jag är på rätt väg. En söt doft, som av tropiska frukter, slår emot mig. Den förgyller de sista metrarna av min vandring bredvid floden, innan anledningen till min expedition uppenbarar sig: Där är de stora plantorna med ihåliga stjälkar och rosa nektarfyllda blommor i toppen!

Nu ska de bort.

Uppdraget: Befria ekosystemet från jättebalsaminerna.

I djungeln på jobbet: jättebalsamin, Impatiens glandulifera. Foto: Ulla Fåhraeus

Den roliga trädgårdsväxten ”sprätt-iväg” jag minns från min barndom är nämligen en invasiv art. Den har inte alltid funnits i våra ekosystem, och kan därför få dem ur balans. En del växter som vi sliter med för att hålla vid liv i våra trädgårdar kan, om de tillåts spridas till de nischer i naturen där de har konkurrensfördelar, etablera sig och ta över, helt utan våra omsorger. Detta gör alltså jättebalsaminerna längs Svartåns stränder. Om deras frön får sprätta iväg okontrollerat kommer de att tränga bort den ursprungliga vegetationen.

Jättebalsaminen bekänner färg redan i knoppstadiet. Foto: Ulla Fåhraeus

Vän av ordning kanske då säger att jättebalsaminen ju är en jättebra foderväxt för pollinerarna, som vi ska se till att odla nektarrika växter för. Sant! Det var en av anledningarna till att den infördes till Sverige. Den har så nektarrika blommor så att just det blir ett problem! Bin behövs ju för att pollinera nyttoväxter i våra odlingar. Men om det minskande antalet bin flyger till jättebalsaminens lättillgängliga nektarförråd istället för till våra matväxter så blir det ju inte så mycket av med det.

Invasiva arter ska bekämpas

Därför är jag nere vid Svartån på Vallby Friluftsmuseum och drar upp alla jättebalsaminer jag ser! Jättebalsaminen växer vid fuktiga stränder ihop med andra näringsälskande växter såsom brännässla (jo tack, jag märker det…). Den söta doften kommer från hallonsnåren som trasslar in sig i min frisyr, men tyvärr smakar hallonen ingenting alls, där de vuxit i skuggan. Jättebalsaminerna är i alla möjliga storlekar, från 2,5 meter höga och tjocka som tomma hushållspappersrullar, ner till halvmeterhöga och smala som tunna sugrör.

Även utan blommorna känns jättebalsaminen igen på bladen och den ihåliga stjälken. Foto: Ulla Fåhraeus

Jättebalsaminen är ettårig och sprider sig bara med frön, men jag vill vara säker på att det inte kommer fler blommor senare så jag drar bort även de små plantorna. Jag går ”all in” och tar med mig hela växterna, eftersom stjälkarna efter vintern annars  lämnar efter sig ett tjockt lager av döda växtdelar som annat får svårt att gror i. Jag måste hit och dra upp plantor även nästa år, eftersom fröförrådet i marken kommer att ge några nya plantor även om jag tar bort allt synligt i år.

Jättebalsaminernas karriär på Vallby friluftsmuseum avslutas i en sopsäck! Sedan åker de ner i plastsäckar också innan färden till avfallsstationen. Foto: Ulla Fåhraeus

Invasiva arter får en inte plantera, så eller sprida frö från! De ska tas bort och lämnas till en avfallsstation (i Västerås i container för tapeter, takpapp och gummi i väl förslutna plaståsar, som sedan går till förbränning). De ska inte komposteras! Frökapslarna kan eftermogna där!

Vägrenar som substitut för slåtterängar

Det finns fler invasiva arter att hålla efter. Faktiskt är inte ens lupinerna, som är så vackra längs våra vägar och som troget satt färg på skolavslutningsbuketterna ända sedan jag liten, en inhemsk växt. När den rymmer från våra trädgårdar förändrar den jordmånen genom att göra den mer näringsrik. Lupinerna är nämligen baljväxter som fixar sin egen kvävegödsel i samarbete med bakterier som bor i deras rotknölar. Så när lupiner vuxit i vägkanten några år är till och med de annars magra vägrenarna näringsrika. Detta leder till att andra frodiga höga växter börjar trivas. Varför är det ett problem?

En del av våra känsligaste hotade växter som är anpassade till magra ängsmarker (som ju inte finns kvar på särskilt många håll längre) överlever nu på näringsfattiga vägrenar. Men den nya konkurrenskraftiga floran som uppstår till följd av lupinerna, skuggar bort de små särlingarna. Ack ack, jag plockar bort fröställningarna på lupinerna i mitt dike också, inte sprida frön…

Läs gärna mer om invasiva arter i vår natur, och vilka som ska hållas kort, på Naturvårdsverkets hemsida. Kanske har också du jättebalsamin på din mark? Dags för ett djungeläventyr!

Museibonde Ulla Fåhraeus

Från frö till fat – tillsammans odlar vi äldre köksväxter

Igår var jag uppe till museets byskola för att titta till köksväxtodlingen. Vid skolan odlar vi som man kunde ha gjort vid en byskola för ca 100 år sedan. Det är en mångfald av grödor som alla fanns vid den tiden. Vi tänker oss att de elever som gick i just Råsbo skola 1913 sådde, vattnade och skördade. Deras namn finns på skyltar vid bäddarna.

Speciellt för i år är att museet deltar i en nordisk satsning som heter ”Från frö till fat – ett gränsöverskridande kulturarvsprojekt”. Föreningen Sesam har tillsammans med systerföreningar i Danmark och Norge fått pengar till ett ettårigt projekt vars syfte är att lyfta fram äldre nordiska kulturväxter. Varje land har valt ut fem odlingsvärda sorter och Sverige har valt sockerärten ’Svartbjörsbyn’, gråärten ’Solleröärt’, bondbönan ’Arne’, kålroten ’Östnor’ och rovan ’Härjedalsk skålrova’.

Frön av bondbönan ‘Arne’. Foto: Lena Ansebo

Under 2020 är vi åtta publika trädgårdar, bland annat Julita gård och Stabergs bergsmansgård, som odlar alla eller vissa av dessa sorter. Vi blev väldigt glada att bli tillfrågade att vara med i projektet! Det här går helt i linje med vad museet arbetar med – att bevara den odlade mångfalden och sprida kunskapen till andra. Tillsammans ska vi göra det lättare att få tillgång till frö, berätta deras historia och hur grödorna använts i köket. Utsäde har vi fått från NordGen.

Bondbönan ‘Arne’ har kommit upp fint. Foto: Elisabeth Håkansson

 

Bondbönan ’Arne’ sådde vi i början på maj och den har kommit upp fint. Bondbönan har odlats i Österbybruk, Uppland i mer än hundra år och gått i arv inom släkten. Arne Forsberg, den sista odlaren i släkten har fått ge namn åt bönan. Arne odlade så familjen alltid var självförsörjande på grönsaker. I Arne Forsbergs hushåll frös hustrun Dagny in portioner av ett storkok för att vid behov ta fram och reda med smör, mjöl och mjölk till bondbönsvälling. Min egen erfarenhet av bondbönor är att de är jättegoda kokta med lite smör på, som hummus eller i grytor.

Bondbönan ‘Arne’ ska vara stadig i växten och storvuxen, vi får se om den behöver stöttning senare. I bildens överkant syns en fågelskrämma gjord av en potatis och fågelfjädrar svävandes i luften. Den brukar väcka förtjusning hos både barn och vuxna och förlagan finns att hitta i trädgårdslitteratur från mitten på 1800-talet.

Gråärten ‘Solleröärt’ klättrar duktigt på stödgrenarna. Foto: Elisabeth Håkansson

Gråärten ’ Solleröärt’ har också kommit upp fint och växt till sig. Den lämnades in till Fröuppropet inom Programmet för Odlad Mångfald av Sven Berglund från Axmar. Han fick denna ärta av en kvinna på Sollerön i Dalarna. Kvinnan hade berättat att ärtan förts in i Sverige av kapucinermunkar, den strängaste grenen av franciskanorden. Historien berättar inte hur länge den kan ha odlats på Sollerön men som Sven skrev – ”bygden är känd för att väl vårda allt gammalt av värde”.

Ärterna är stora, ljusa och mildare i smaken än en del andra gråärter. Den kan användas i alla stadier – som groddar och skott, unga baljor i sallader, de gröna ärterna kan spritas och ätas färska, kokta eller frysas in, och de mogna ärterna torkas. De kan sen användas till röror, grytor, mos, hummus, bröd, rostade och i inläggningar.

Dålig uppkomst av sockerärten ‘Svartbjörsbyn’. Foto: Elisabeth Håkansson

Vissa sorter lyckas vi inte lika bra med. Sockerärten ’Svartbjörsbyn’, som har sitt ursprung från Luleåtrakten,  kom i jorden någon vecka senare än de andra. Dessutom hade jag glömt att öppna påsen med fröna långt i förväg. Frön från NordGen är hårt nedtorkade och man ska vara noga med att öppna påsarna i god tid så att fröna hinner ta upp fukt ur luften. Kanske borde jag lagt fröna i blöt. Men jag ser att fler plantor är på väg upp så vi hoppas det tar sig.

’Svartbjörsbyn’ är medelhög, blommar i vitt och sätter baljor mycket tidigt. Baljorna är små men innehåller många små frön. Till skillnad från många andra sockerärter kan baljorna tillåtas bli ganska välmatade vid skörd. Baljorna är spröda och krispiga, söta och goda. Den ger en mycket tidig skörd men vissnar sedan snabbt ned.

Småplantor av rovan ‘Härjedalsk skålrova’ samt kålroten ‘Östnor’ väntar på att bli utplanterade. Foto: Elisabeth Håkansson

Ännu har vi inte satt ut rovan ’Härjedalsk skålrova’ samt kålroten ’Östnor’, de förodlar vi så att inte eventuella jordloppor äter upp småplantorna. Deras berättelser återkommer jag med senare under säsongen.

Trädgårdsmästare Elisabeth Håkansson

 

Klöfwer, klöfwer är allt vi behöfwer?

Hushållningssällskapet propagerade kraftigt för klöverodling i deras allra första nummer år 1850 av ”Samling af Upplysningar och Underrättelser för mindre kunnige Landthushållare inom Westmanlands Län.” Varför det då?

Jo, klöver (och andra baljväxter) samarbetar i sina rötter med bakterier som kan göra om luftens kväve till en kemisk form som växter kan ta upp. Kväve är det växtnäringsämne som mest påverkar skördens storlek. Därför kan en säga att klövern gödslar sig själv. Denna kunskap utnyttjas i dagens ekologiska odlingar där inte s. k. handelsgödselkväve är tillåtet, och ingår naturligtvis i grundläggande undervisning om lantbruk.

I gamla jordbrukssystemet byggde växtnäringsförsörjningen på devisen ”Äng är åkers moder”. Ju mer äng desto mer hö, ju mer hö desto fler kor, ju fler kor desto mer dynga, ju mer dynga desto bättre skörd från åkern.  Men i Västmanlands slättbygder var det obalans mellan äng och åker så att det oftast var brist på dynga, för liten andel äng helt enkelt, enligt traditionen här. Ökad klöverodling på åkern skulle kunna avhjälpa dessa brister och obalanser!

Rödklöver, Trifolium pratense.

Denna kunskap ville Hushållningssällskapet sprida till de mindre kunniga bönder som förväntades prenumerera på kvartalsskriften. Men att erkänna sig som mindre kunnig och behöva prenumerera på rådgivning för att sköta sitt lantbruk, det kanske inte är vad som låg närmast till hands för de bönder som brukade sin jord på samma vis som far och farfar hade gjort i generationer.

Så det var mest de mer kunniga bönderna, prästerna och storgodsägarna som både prenumererade och skrev artiklar. De hade redan snappat upp fördelarna med denna nya åkergröda, nämligen att den ökade tillgången till foder från klöverskörden gav högre produktion av både mjölk och dynga från korna, och att klöverrötterna, som var kvar i jorden när den plöjdes innan nästa gröda, utgjorde en bra gödsling. Båda dessa ”fördelar” bidrog till att det fanns mer dynga att lägga på de andra åkrarna utan klöver, och korna kunde mjölka mer, vilket gav mer smör för avsalu. Mer klöver på åkern gav mer klöver i plånboken!

Fjällnära ko: kvigan Vallbys Rosa på grönbete.

Det året klövern såddes och etablerades var plantorna ganska små och fick samsas med spannmål, men efter spannmålsskörden fick alltså klöverns stå kvar och ge foder året därpå.

Något jag uppmärksammat vid läsningen av denna gamla skrift är alla fotnoter! De, av klöverodling erfarna skribenterna, redaktörerna och utgivarna, ville alla ha sitt ord med i laget, så att de mindre kunniga verkligen skulle lära sig. I detta första nummer fanns en artikel av Herman Schmidt som tidigare publicerats i Hallands Läns Hushållnings-Sällskaps Tidning N:o 4. Juni 1849, (ja, det var inte bara i Västmanlands län som allmogen behövde utbildas!). Artikelförfattaren gav rådet att hellre så klövern för tjockt än för tunt, för då blev varje stjälk lite vekare och därmed godare för kreaturen, och det uppstod inte luckor där ogräs kunde bre ut sig. Dessutom blev jorden bättre beskuggad av ett tätt bestånd och på det viset skyddad mot torka. Men Västmanlandsredaktionens anmärkning i en fotnot var att för tät sådd minsann gav stora problem det också, nämligen för frodigt med klöver. Detta gjorde att de spannmålskärvar som skördades där under insåningsåret blev svårtorkade. Dessutom riskerades att klövern kunde kväva sig själv och förstöras under snön eller innan den hunnit blomma på sommaren.

Fotnot till fotnoten och två fotnoter till, se nedan.

Herman Schmidt redogjorde även för sina skäl till att så klöverfröet i vårsäden istället för i den höstsådda grödan. Detta föranledde en anmärkning i fotnot från Hallands Tidnings Redaktion, om att det på lättare (alltså sandigare eller stenigare) jordar än lerjordar nog ändå ger bättre resultat att på våren så klövern i den höstsådda säden. Under detta har utgivaren av Vestmanlandsskriften infogat en ”fotnot till fotnoten” om att det inte bara beror på jordarten utan på åkerbruksplanens syfte om mer eller mindre djurfoder, potatis, höst-eller vårsäd!

Med vetskap om väderförhållandena i Västmanland kan jag tänka mig att det här var vanligare och bättre med klöversådd i höstsäd ”på vårens sista snö” som jag läst om i andra skrifter, trots slättens lerjordar. Dels för att den höstsådda rågen upptog största andelen åker här, dels för att Västmanland ofta drabbades av försommartorka som missgynnade senare vårsådd.

Dåtidens skvaller om grannens tilltag, i snabbversion i texten nedan.

Dessutom är en intressant knorr på det hela att Herman Schmidt ägnat ett stycke om hur han försiktigt om hösten låtit sina kor beta av sitt inhägnade klöverfält men bara när det varit torrt väder. Anledningen var att undvika ett för tätt bestånd inför vintern utan att orsaka trampskador på plantorna.  Men huvudsakligen handlade stycket om att offentligt läxa upp sin granne och avslöja denne som betestjuv! Grannen hade nämligen släppt sina hästar där om nätterna. Herman hade minsann vittnen på att han nödgades ta in grannens hästar från sin klöveråker, och hade därefter dragit grannen inför Tinget!

Gotlandsruss som inte betar på grannens klöveråker!

Redaktionen anmärker då i fotnot att det är högst farligt för all boskap att beta på klövern om den är blöt av morgondagg eller regn, och det är visserligen viktig kunskap att förmedla. Men jag anar också en strävan hos alla inblandade att få synas, med sina anekdoter, kommentarer i form av fotnoter, och fotnoter till fotnoter. Alla verkar vilja göra avtryck i det medieflöde som fanns att tillgå på den tiden, åtminstone en gång i kvartalet! Det kanske är ett grundläggande mänskligt drag? Vi människor är ju likadana än idag, med facebook, instagram, bloggar… hoppsan, jag också alltså!

Må jag vara förlåten!

Museibonden Ulla

 

Bland bordsstudsare , wienervagnar och smedsmästare – En intressant höst med Herrgården från Hallstahammar

Under hösten har jag haft praktik här på Vallby Friluftsmuseum. Nu ska jag snart tillbaka till skolbänken i Göteborg men först ska jag knyta ihop säcken här. Under hösten har jag jobbat med museets herrgård från Hallstahammar. Den skänktes och flyttades hit 1928 efter att den stått obebodd i ungefär 70 år. Min uppgift har varit att sätta in herrgården i ett historiskt sammanhang lokalt, nationellt och globalt med fokus på 1830-talet inför att utställningen såsmåningom ska göras om. Det har jag gjort genom att titta på en del källmaterial så som bouppteckningar och husförhörslängder och läst en hel del om tiden kring 1830 för att kunna sammanfatta det i en rapport.

Hallstahammars herrgård på 1920-talet före flytten till Västerås och Vallby Friluftsmuseum

Vissa dagar blir museipersonalen extra glada. En sådan dag inträffade i november. På 1830-talet bodde de tre syskonen Waller, Greta, Ulla och Erik på Hallsta. De köpte Hallsta 1813 och bodde där till strax innan Eriks död 1837. Syskonen gifte sig aldrig utan bodde tillsammans och delade på tillgångarna. Inte förrän efter alla syskonen dött fick dödsboet delas upp. Med hjälp av släktträd online fick jag tag på en nu levande släkting till syskonen Waller. Han kunde dela med sig av lite material som vi inte hade sedan innan, bland annat en bild på Ulla Waller! Få saker gör historien så levande och närvarande som bilder. Till vänster om Ulla sitter hennes svägerska Anna-Kajsa. Kläderna skvallrar om att bilden är tagen på 1860-talet vilket betyder att Ulla är i 80-års åldern. Hon gick bort 84 år gammal år 1864. Notera kudden som Ulla har fötterna på, hon var inte lång.

Anna Kajsa och Ulla Waller. Ulla Waller var en av de syskon som bodde på Hallsta 1813-1837. Foto i privat ägo.

I min jakt på Hallstas historia har jag tittat mycket i kyrkböckerna från Svedvi församling. Husförhörslängderna berättar om hur många och vilka som bott på bruket under åren. Jag gillar statistik så det har blivit ett och annat diagram och tabell under hösten. Mellan åren 1826-1836 bodde det som minst 58 personer och som mest 76 personer. Totalt sett bodde det drygt 200 enskilda personer på Hallsta inom loppet av de åren. En av dessa var smedsmästaren Carl Forsberg tillsammans med sin hustru Anna Lisa Ramberg och deras barn. Familjen verkar ha trivts bra för de stannar på Hallsta även efter att familjen Waller sålt bruket. Släkten levde vidare i Hallstahammar och deras barn och barnbarn arbetade även de i Hallstahammar.

Ibland får man lära sig nya ord på praktiken. I den bouppteckning som jag tittat på från Gretas död 1835 fanns en del sådana ord. Bordsstudsare till exempel. Min första tanke var att jag läst fel, vilket inte är ovanligt med gammal handskrift, för det är väl ändå inget ord? Jag kallade in intendent Ulla som också tyckte det stod bordsstudsare, men det kunde väl inte stämma? Då kom intendent Nina till undsättning med en googling på ordet och kunde förklara att det var ett slags ornamenterat bordsur. På herrgården fanns också bland annat en damastduk och servetter med ekbladsmönster, en brandspruta, ett gorånsjärn och en Wienervagn som är en finare täckt vagn till häst. I djurväg fanns bland annat fem hästar, 63 får och lamm och två påfåglar.

 

Bordsstudsare, Foto: Ridde Johansson, Nordiska museet

Ett annat spännande källmaterial är tidningar. Under 1800-talet ökade antalet tidningar i Sverige och Kungliga Biblioteket har en webbtjänst där man kan söka på fraser eller ord i en massa olika svenska dagstidningar. Där kan man hitta allt möjligt roligt och jag har bland annat hittat en annons från Aftonbladet när man försökte sälja Hallsta 1833. Bara att få läsa dåtidens hemnetannons är ju roligt men det som gör denna annons lite extra festlig är den rättelse som kom ut i VLT någon vecka senare. I annonsen står bland annat att gårdens hus är försedda med tegeltak i ganska gott stånd, att lax och ålfiske finns i strömmen, att taxeringsvärdet överstigit snarare än understigit 36000 riksdaler banko och att det på gården finns två trädgårdar med flera hundra goda fruktträd samt ett drivhus och tre vinkast. Läs nu rättelsen som publicerades i VLT 12/12 1833.

Rättelsen som fanns att läsa i Västmanlands läns tidning den 12 december 1833

Annonsen som infördes i Aftonbladet den 5 november 1833 visade sig vara en aning överdriven

Det har varit en rolig och utmanande höst som jag kommer minnas med glädje! För museet väntar nu fortsatt arbete med herrgården utifrån den nya information som jag har hittat så att det blir en ännu bättre museimiljö att besöka.

Praktikant Lina Rosenqvist

Kulturarvsstudier
Institutionen för historiska studier
Göteborgs universitet

Lucia som på 1930-talet

Lucia som på 1930-talet firas i missionshuset. Foto: Marie Blomqvist

Som programansvarig är det oerhört roligt att utarbeta nya evenemang. Sedan barnsben har jag fascinerats av luciatraditionen. Det är något alldeles speciellt att sitta i mörkret, höra sången närma sig och se hur rummet lyses upp av de många ljusen. Därför har tanken om att skapa ett luciafirande på Vallby Friluftsmuseum funnits med länge i mitt huvud. Missionshuset från Frössvi var en självklar lokal för detta. Frikyrkoförsamlingar och nykterhetsloger började kring förra sekelskiftet anordna luciatablåer och ”luciafäster” med sång och sagospel, deklamation och föredrag. Det bidrog starkt till att luciafirandet i sin nuvarande form blev allt vanligare.

Vid något tillfälle pratade jag med en kollega om min förhoppning att kunna skapa ett luciafirande i missionshuset. Det visade sig då att hennes mormor och dennes systrar alla hade lussat i Munktorps missionsförsamling under 1930-talet. Deras berättelser lade grunden till ”Lucia som på 1930-talet” som nu har firats för fjärde året. Systrarna mindes luciafirandet som ”fruktansvärt högtidligt”. Den sång som användes vid intåget var Led, milda ljus, och det lästes en text ur Jesaja 9:2; Det folk som vandrar i mörkret. En handskriven notbok som vi fick ta del av innehöll bland annat Stilla natt (med en annan text än den som är vanlig idag) och Marias vaggsång. Dessa ingår nu i tablån tillsammans med andra tidsenliga psalmer och sånger. Vi som framför luciatablån är ingen etablerad kör utan helt enkelt vänner, vänners vänner  och vänners barn, som alla har sångglädjen gemensamt.

I höstas var glädjen och nyfikenheten stor när flera handskrivna luciatablåer från 1930-och 40-talet skänktes till museet. De hade ursprungligen uppförts i Gruvans missionshus i Sala. Detta gav oss chansen att utveckla tablån ännu mer. Tablåerna visade sig innehålla många långa och emellanåt svårbegripliga deklamationer, ofta på rim. Mamon, Bacchus, Venus och Mars är några exempel på karaktärer i tablåerna. Många av de sånger som framförs är det få som känner till idag, exempelvis Låt synden ej råda, Det finns en källa fylld med blod eller Han kommer ur graven med byte. Vi valde att bara lyfta in vissa partier med tomten och julens ängel i årets tablå.

Utdrag ur luciatablå från 1938

Tomten och julens ängel 2019

Vi har givetvis varit noga med att lucia och tärnor ska ha passande utstyrslar. När man tittar på foton från 1920-och 30-talen finns en stor variation i hur deltagarna är klädda. Vi använder äldre nattsärkar, ofta fint broderade och utstyrda med krås och volanger. Dessa bärs tillsammans med lingonrisbuketter eller glitterrosetter. På huvudet bär tärnorna dubbla rader med glitter. De yngsta tärnorna har stjärnor i pannan. Lucia har slöja på huvudet, lingonrisbuketter över hela linnet och ett ljus i vardera handen. Den personal som arbetar är också tidsenligt klädd med klänningar och hattar.

Lucia på Aroslund. Foto: Ateljé Wijgård. Västerås Stadsarkiv. Det ser ut som att tärnorna har satt sina strumpor utanpå skorna!

Lucia i Hallstahammar. Bilden tillhör Tora Velins album, bygdeband.se

Lucia på 1930-talet. Bilden tillhör Svedvi Berg hembygdsförening, bygdeband.se

Efter tablån serveras kyrkkaffe med saffransbröd. Tombolan står också redo och vevas flitigt. Under de år som vi har firat Lucia som på 1930-talet, har vi mött mycket uppskattning. Vi hoppas kunna utveckla och fortsätta med detta program i många år framöver!

Nina Larsen, programansvarig

Museets lyckönskningsbrev på utställning i Domkyrkan

På museets bondgård finns en vackert dekorerad bröllopsstuga inrymd i mangårdsbyggnaden. Väggmålningarna som finns där är insamlade från en bröllopsstuga i Nasta i Munktorps socken. Här finns även några lyckönskningsbrev eller kryckebrev som de också kallas. De två breven är från 1836 och har skrivits för bruden Anna Pärsdotter och brudgummen Erik Ersson i Nasta, som en gåva från brudgummens syster.

Bröllopsstugan från Nasta i museets bondgård, Foto: Ulla Blomqvist

Bröllopsstugan i Nasta

Inför bröllopsfesten kläddes väggarna i bröllopsstugan med alla de lyckönskningsbrev och andra dekorationer som brudparet förärats inför bröllopet. Vid dörren hade man gjort en skänk av bräder och klätt dem med vitt linne. Däromkring sattes allehanda målningar, rosor, kryckor, käppar och lyckönskningsbrev. Breven var rikt dekorerade och ofta anlitade man någon i trakten som var känd för att ha ett konstnärligt handlag.

Kryckebreven

I Västmanland har alla typer av lysningspresenter kallats för ”krycka”. Det kommer sig av att man som en skämtsam lysningspresent åt ett ungt par gav dem käpp och krycka. Det var små miniatyrer gjorda i silver, ben, ståltråd eller något annat material. Det fanns ett talesätt att de unga vid lysningen faller från predikstolen eller kyrktaket och bryter benen. Då behövde de käpp och krycka fram till bröllopsdagen då benen mirakulöst läktes igen. Kryckebreven var ofta dekorerade med käpp och krycka, dock inte museets brev.

Käpp och krycka som de kunde se ut. Foto: Sörmlands museum, Digitalt Museum

Breven är dekorerade med en bård med blommor i rödviolett och gult och ett stiliserat draperi. Tre snurror i gult, grönt och violett kröner draperiets överkontur. I gula vaser står violett-gula blomster som liknar bårdens. Kanske kan draperiet vara en avbildning av den brudpäll eller takhimmel som skulle vara fästad över brudfolkets plats vid bordet i bröllopsstugan? I museets bröllopsstuga är brudpällen målad i taket men ofta sattes en päll av tyg upp under taket.

Gratulationstexten på det ena brevet riktar sig till bruden och den andra texten riktar sig till brudgummen:

Hjärtligt Wälment Lyckönskan Ställd till Bruden Uppå eder glada Bröllops dag

Nu knytes här ett band som ingen kan upplösa än Gud med sin allmaktshand han kan dett väl upplösa När Döden kallar er till Gud och då följa Dödens bud. Lefva sälla önskar jag uti all er lefnad med Glädje på er bröllopsDag och som en frimodig lefnad Brudeparet gud välsigna så att de i himmelen träffa få till lycka båda två Gud låt med fröjd och gamman er uti många år få roligt lefva samman i Djupaste välmening gifvet av en kär syster Marja Christina Ers Dotter i Nasta

 

Brudens lyckönskningsbrev, Foto: Nina Larsen

Till Brudgummen Uppå Den glada Bröllopsdagen

Högtidliga stund och vigtiga Dag som bjuder oss sällhet på jorden men ord felar tunga och tanke. Min själ för att kunna min kjänsla uttrycka. men håll Dock till Godo min ringa present. Min ömmaste vän och min broder. Dett är ut af hjärtat Dock Ganska Wäl ment vad som jag på papperet förer, Dig all maktens herre och Wärldarnas Guds sin Nådiga Wälsingnelse sända Med lycka och framgång uti edert hus ni njute och alltid Den sällaste ro att friden och vänskapen alltid må Gro emellan Dig och Din maka.

Brudgummens lyckönskningsbrev, Foto: Nina Larsen

Utställning i Domkyrkan

Just nu är museets lyckönskningsbrev utlånade till Västerås Domkyrka där de visas i en utställning om bröllop som pågår under ett år. Det var en spännande stund då breven, som suttit bakom glas och ram på väggen i bröllopsstugan sedan huset sattes upp på Vallby på 1920-talet, skulle plockas ner.

Det visade sig att breven hållit sig i någorlunda god kondition och är nu på plats i Västerås Domkyrka. Under utställningstiden kommer ett par kopior att sitta där originalen brukar sitta.

När breven kommer åter till Vallby kommer de att ses över av en konservator och sen hoppas vi att de fina kryckebreven ska glädja Vallbys besökare i hundra år till, minst!

Lyckönskningsbreven tas ner för att lånas ut till utställningen i Domkyrkan, Foto: Nina Larsen

 

Ulla B

Museiintendent

Torgets tapetrabatt sprakade av färg

Idag strilar regnet ner och det känns länge sedan som rabatterna prunkade här på museet. Som tur är finns det många härliga foton att titta på om vi vill få tillbaka känslan av sommar och värme. Jag fastnade för fotot nedan, från tapetrabatten på torget. Den har jag nu lagt som bakgrundsbild på jobbdatorn. Då kan jag njuta av färgerna i mörka november och få inspiration och energi inför nästa års planering.

Zinnia i rött och gult lyser upp tapetrabatten på torget. Foto: Elisabeth Håkansson

Förr i tiden var torget en central plats i staden och så är det också här på museet. På torget har vi marknadsdagar och här fikas det vid värdshusets trädgårdsmöbler. Mitt på torget finns en så kallad tapetgrupp som var modern från mitten av 1800-talet i stadsparker och privata trädgårdar. Vid den tiden var exotiska växter och färgstarka sommarblommor väldigt populära. De arrangerades i rabatter med mönster efter den tidens mattor eller tapeter. Ofta var rundlarna välvda och i mitten tronade en vacker exotisk växt som agave, någon palm eller liknande. Vanligtvis låg planteringarna i en gräsmatta, inte i grus mitt på torget som vi valt att placera den.

I år ville vi ha en färgsättning som sprakade av färg och som innehöll favoritblomman zinnia. Läs gärna en av mina tidigare bloggar om min kärlek till just zinnian. Så här blev resultatet!

Tapetrabatten på torget i september 2019. Foto: Elisabeth Håkansson

Eftersom vi än så länge har få exempel på hur tapetrabatter såg ut i Västerås letade vi i andra källor. Mönstret för 2019, se bild nedan, fanns i ”Tidning för trädgårdsodlare nr 11 november 1891. Ur Stockholms stads planteringar”. Varje siffra på skissen representerar ett växtslag enligt följande:
1 Phoenixpalm omgiven av höblomster Iresine lindenii
2 kritpinne Senecio serpens som bildar mönstret
3 och 8 hjärtreva Aptenia cordifolia
4 Fuchsia coccinea
5 och 7 någon art av papegojblad Alternanthera
6 knytling Herniaria glabra
Längst ut kantecheveria Echeveria peacockii
Färgsättningen var bladverk i grått, mörkrött och grönt kombinerat med fuchsians röda blommor.

Mönster på tapetrabatt ur ”Tidning för trädgårdsodlare” från 1891.

Det är spännande att fundera kring hur trädgårdsmästaren som ritade mönstret tänkte och se vilket växtmaterial som användes. Det vore roligt att återskapa mönstret med samma växtval men flera av växterna är svåra att använda av olika anledningar. De kan vara svåra att få tag på eller är okända för oss och då vill vi prova dem i mindre skala först. Därför planerades årets tapetrabatt med ett annat växtmaterial som i mångt överensstämmer med den ursprungliga färgsättningen och uttrycket. Vi la till lite gult för att få till mer färgsprak och så här blev designen.

Färgvalet inspirerades av den ursprungliga färgsättningen plus lite gult.

I mitten av planteringen står en lyktstolpe i gjutjärn. Den ersätter den höga exotiska växten som borde stå i mitten. Runt stolpen planterade vi Zinnia elegans `Dahlia Flowered Mix´ i rosa, röda, orangea och gula nyanser. Mönstret formades av grå helgonört Santolina chamaecyparissus som vi använt många gånger i tidigare års rabatter.  De rosa, stora kronbladen fylldes med lyckliga Lotta Impatiens hawkeri New Guinea `Dark Pink´. I de små kronbladen planterades Tagetes `Zenith Golden´. Runt de gula kronbladen sattes rödbladig alunrot Heuchera `Obsidian´. Längst ut mot buxbomshäcken slingrade marktäckaren smaragdnjurvinda Dichondra `Emerald Falls´.

Alla arterna fanns och användes för hundra år sedan i tapetrabatter förutom smaragdnjurvindan. Den la vi till för att den liknar knytlingen i färg och växtsätt. Jag tycker resultatet blev lika färgsprakande som vi tänkte där i mörka januari när vi beställde växterna.

Zinnia, lyckliga Lotta, tagetes och helgonört i en härlig färgblandning. Foto: Elisabeth Håkansson

Växterna var fina långt in på hösten också. Frosten tog lyckliga Lottorna först, sen zinnian och tagetesen. I oktober stod smaragdnjurvindan kvar tillsammans med alunroten och fick bilda stommen i vårt höstarrangemang tillsammans med grönsaker från museets odlingar.

Alunrot och smaragdnjurvinda ingick i höstarrangemanget tillsammans med museets grönsaker. Foto: Elisabeth Håkansson

Vi har precis beställt växterna till nästa års tapetrabatt. Det blir en stor stjärna i lime, scharlakansrött, mörkrött och lite grått. Vi ska prova taklök för första gången, en riktig klassisk växt i tapetrabatter. Jag återkommer med rapport om hur det gick!

Trädgårdsmästare Elisabeth

Vårfesten 1920, början till ett museum!

Om drygt ett år fyller min arbetsplats 100 år.

Det var 1921 som Vallby Friluftsmuseum invigdes och västmanlänningarna kunde gå och uppleva sin historia på en plats som både visade föremål, traditioner och minnen men även byggnader, landskap, djur och trädgårdar.

När Vallby Friluftsmuseum nu förbereder jubileumsåret 2021 så dyker förstås många idéer upp. Museets personal letar i arkiven och planerar för festligheter och en jubileumsbok. Bland det arkivmaterial som fångat mitt intresse hittade jag en hel del bilder och dokument som handlade om en Vårfest som gick av stapeln i maj 1920.

Då museet skulle byggas behövde man inte bara samla in byggnader, föremål och minnen utan även pengar. Fornminnesföreningen, som grundade museet, försökte på olika sätt samla in pengar genom medlemsavgifter och insamlingar bland både företag, föreningar och privatpersoner.

Våren 1920 genomfördes en ståtlig Vårfest på Djäkneberget vars främsta syfte var att samla in pengar till det framtida museet.

Paraden mot Djäkneberget med majgreven till häst i förgrunden. Foto: Västmanlands läns museums arkiv

 

I maj genomfördes festen som inleddes med en parad som utgick från stadens centrala delar och gick upp till festplatsen på Djäkneberget. I paraden kunde man se Sankt Göran och draken, Västeråsdjäknar, Barnens Århundrade, Cowboys, Majbrudar och många andra figurer.

Vårköpings borgmästare Cronholm i egen hög person. Foto: Västmanlands läns museums arkiv

Väl uppe på berget höll Vårköpings, även kallat Västra Aros, egen borgmästare Cronholm ett välkomsttal. Det var förstås Västerås som fått ett nytt namn och även en ny påhittad borgmästare dagen till ära. Därefter blev det både majgrevespel och majbrudskröning.

Det fanns förstås också allehanda aktiviteter så som tombola, konstlotteri, skjutbana, dansbana, fiskdamm, spådam, siluettklippning, karamellstånd och mycket annat.  På bilderna kan man se att folk gick man ur huse för att vara med om detta spektakel.

Festplatsen uppe på Djäkneberget.  Det verkar som om hela Västerås är på plats! Foto: Västmanlands läns museums arkiv

Vårfesten blev en succé! Fornminnesföreningen lyckades få ihop den imponerande summan av 22 645 kronor vilket i dagens penningvärde motsvarar drygt 400 000 kronor! Det är en imponerande summa och det blir inte mindre imponerande när man betänker att Västerås vid den här tiden hade ungefär 30 000 invånare.

Vårbarnen, utklädda till blommor, dansar kring majgreven till häst. Foto: Västmanlands läns museums arkiv

Om du vill veta mer om vårfesten 1920, majgrevar och majbrudar får du ge dig till tåls ett tag. Det kommer en artikel i jubileumsboken. Kanske det blir en sådan vårfest även 2021, vem vet.

Ulla B

Museiintendent

Rödbetan

Ibland tycker en att en slår rekord, fast det kanske inte är ett riktigt rekord om en skulle ha kontrollerat det. Men känslan är ju på riktigt!  Vi var många som fick rekordkänsla när vi skördade grönsaker med skolklassen Bäckby 2, i odlingslådorna här på muséet. Där har det vuxit rejält i år! Det har varit bra växtväder med både sol och regn. Odlingsbäddarna är uppbyggda av kompost från Vallbys dynghög. Så förutsättningarna har varit de bästa!

Nytt för i år är placeringen av skolklassens odling. Bäckby 2 har odlat med oss under flera år, med odlingslådor i potagén. Där har vi istället gett plats för pumpatunneln som trädgårdsmästaren bloggat om tidigare. Den nya placeringen av lådorna är till vänster om vägen mot Björnöstugorna.

Odlingsbäddarna byggdes upp av stallgödselkompost, och närmast i bild även biokol i en av bäddarna. Foto: Ulla Fåhraeus

Under den fantastiska påskhelgen lade jag upp de nya odlingsbäddarna där, som en del av vårt test att odla med biokol. I en bädd utgjordes hela volymen av stallgödselkompost, den andra fick inblandning av ca 20 volymprocent biokol. Högst upp på bäddarna placerades odlingslådorna, och komposten toppades med den gamla jorden från den tidigare lådodlingen i potagén. De nya småplantorna och fröna behövde få något inte fullt så näringsrikt att börja rota sig i.

Överst i lådorna lades fjolårsjorden som är mer näringsfattig. Foto: Ulla Fåhraeus

Mestadels hade vi samma grödor i båda odlingsbäddarna för att kunna göra jämförelser. I maj sådde eleverna morötter, rödbetor, sallad och kål, satte potatis och planterade ut sina för-odlade plantor av squash, majs och vaxbönor. Vi pratade om möjligheten med det porösa biokolet i jorden. (Titta gärna på en bit träkol i förstoringsglas!). Den enorma ytan som biokolet bidrar med håller kvar näringsämnen bra så de inte regnar bort. Dessutom hålls jorden både luftig och vattenmagasinerande. Mikroberna, alltså svampar och bakterier, som jobbar med marken flyttar gärna in i biokolets struktur. Så skulle vi se någon skillnad mellan bäddarna när det blev dags att skörda?

Efter sommarlovet

Efter en något bättre start för bädden utan biokol, hämtade bädden med biokol in försprånget mot slutet av sommaren. Detta var väntat, eftersom kolets förmåga att lagra växtnäringsämnen, i början av säsongen kan ge lite mindre kvar till växterna. Men med tiden blir effekten istället ett större förråd att ta av och faktiskt verkade det stadiet infinna sig redan första odlingsåret!

Sovande soffpotatis på sommarlov. Foto: Ulla Fåhraeus

 

Vid skördedags i september såg det ut som att det var lite frodigare i biokollådorna. Vi såg också att den kolblandade bädden inte sjunkit ihop lika mycket som bädden med enbart stallgödselkompost.

Skördeglädje

Sedan skördades det av många händer och av hjärtans lust, så vi hade inte koll på skörd i kilo eller så från de olika lådorna. Det var ju så roligt att skörda så det gick fort där! Och det var imponerande grönsaker i båda bäddarna, inte tu tal om den saken! Kan det finnas så stora rödbetor? Men vilka stora potatisar! Det finns fortfarande morötter kvar att skörda i den lådan där! Bäckby 2 har nu fått råvaror till sina hemkunskapslektioner och många av eleverna fått ett intresse för odling.

Det fanns några RIKTIGT stora rödbetor och två vinnare (med ögonmått) kom på delad första plats. Jag fick behålla en för att visa kollegorna. Vi hade en liten ”gissa vikten”-tävling bland personalen där det gällde att komma närmast de 2,383 kg den vägde! Vilken skönhet! Vilken rekordbeta!

 

Rekordbetan, 2838 gram!

Jag hoppas att några läsare med odlingsintresse fått upp ögonen för biokol! Användning av biokol i stor skala inom jordbruket skulle kunna hjälpa till att lagra kol i marken snabbare än genom vanlig mullbildning. Dagens storskaliga jordbruksmetoder bidrar oftast tvärtom till att mullhalten i åkermarken sjunker för varje år. Samtidigt menar många att biokol i odlingsmarken skulle kunna öka skörden och minska bevattningsbehovet. Win –win alltså!

Frågan är bara om rödbetan var en verklig rekordvinnare, eller om vi som var där bara får leva på känslan av rekord. Vilket inte är fy skam det heller.

Museibonden Ulla

Vi firar äpplets dag med en härlig skolklass!

Idag den 25 september är det äpplets dag! Kan man fira äpplet på ett bättre sätt än med fyra vetgiriga åttaåringar och deras lärare i vår årliga äppelutställning med 110 sorter?

Vi har ett pedagogiskt program för skolorna som vi kallar Lär känna äpplet. Skolklasser kan boka en träff med oss trädgårdsmästare för att lära mer om äpplets fantastiska värld. Dagens grupp med åttaåringar började träffen med en beskrivning om hur ett äppelträd blir till genom att så en kärna eller att ympa. Efter det behövde barnbenen röra på sig och vi gick en runda i äppelutställningen och pratade om mångfalden av färger och former. Barnen fick berätta hur ett gott äpple kunde se ut och Alexander tyckte ett av barnen såg riktigt gott ut. Tänk att den sorten fanns med i storlekstrappan också, vilket sammanträffande!

I storlekstrappan finns olika sorter ordnade efter sin storlek. Foto: Elisabeth Håkansson

Vi hade plockat ut fem äppelsorter för provsmakning som hade olika karaktärer. Barnen fick dofta och smaka och vi pratade om det smakade sött, syrligt, mjöligt eller krispigt. Med smilisar satte vi betyg på doft och smak. Åkerö blev favoriten! Den lite speciella doften på Gult Kaneläpple uppfattade alla som god och ett barn sa till och med att det doftade pepparkaka.

Med smilisar satte barnen betyg på äpplenas doft och smak. Foto: Elisabeth Håkansson

När vi suttit stilla en stund blev det myror i benen och vi gick ut för att göra äppelmonster. Med hjälp av pinnar, nypon, kottar med mera skapade barnen fantasifulla monster!

Barnen gjorde äppelmonster av äpplen, nypon, kottar och andra saker från naturen. Foto: Elisabeth Håkansson

Som avslutning gjorde vi en gammaldags lek som barnen lekte förr i tiden. Med hjälp av ett äppelskal kunde man få reda på första bokstaven i namnet på den man skulle gifta sig med. Varje barn fick skala ett äpple med hjälp av en äppelsvarv. Sen ställde vi upp oss på rad och på given signal kastade vi skalet över huvudet. Med lite fantasi kunde vi se olika bokstäver i skalets form.

Enligt en gammaldags lek kunde man i skalets form läsa första bokstaven på den man skulle gifta sig med. Foto: Elisabeth Håkansson

Äppelutställningen anordnar vi varje år i mitten på september tillsammans med Västerås Trädgårdssällskap. Äpplena är insamlade från trakten och i år finns cirka 110 sorters äpplen att titta på. Under helgen 21-22 september hade vi äppeldagar och då fanns pomologer på plats som kunde sortbestämma äpplen som besökarna tog med. Nu i veckan är utställningen öppen på eftermiddagarna fram till imorgon och många tar chansen att strosa runt och titta på mångfalden som finns.

Tack alla barn och lärare för en härlig stund denna äpplets dag!

Trädgårdsmästare Elisabeth och Marie