Råglosta. Eller: Vad ska man med ogräs till?

Härom veckan satt vi och gnuggade småaxen i vipporna på råglosta-kärvarna, som jag skördade i rågåkern hösten 2015. Med fingrarna fick vi loss kärnorna, som hos råglosta inte lossnar av sig själv. Råglosta är alltså inte detsamma som en sorts råg, utan ett ogräs med ”råg” i namnet på många andra språk också, helt enkelt för att det oftast förekom i den höstsådda rågen.

Det ska nog till en museibonde för att bli glad när en hittar ogräs i åkern! Mitt under skördearbetet med lie, och bindning av kärvar för hand, såg jag något spännande: ett ”råglångt” halmstrå med en väldigt annorlunda vippa, lite som havren ser ut, med där havren har några enstaka kärnor satt det som ett helt litet ax med stora frön. Väldigt olik råg egentligen, men med samma färg och längd på strået smälte det in fint i grödan. Och i en enda planta fanns det mer än hundra frön, säkert ett par hundra!

raglosta-fotokarinsandberg

Råglosta, Bromus secalinus, vippa med småax. Foto: Karin Sandberg.

Ser du en ser du lättare flera. Det fanns ju lite överallt, denna gäst i rågåkern. I bakhuvudet fanns det någonstans det där namnet, råglosta, en starkt hotad art idag när ogräs motarbetats med många metoder i många, många år. Så jag sprang före min kollega som gick med lien, och drog upp dessa plantor för att sätta i egna kärvar (två stora kärvar blev det!). Precis som en vanlig bonde vill jag ju inte ha för mycket ogräs i grödan, men nu var denna åtgärd mest till för att skydda rariteten, faktiskt!

Hur hade den kommit till vår åker? Jag hade ju inte sett den här på Vallby friluftsmuseum tidigare. Det kan ju räcka med en planta för att ge upphov till frön nog för den förekomst som var på åkern där och då. Enstaka plantor kan gå obemärkta förbi, förklädd till den gröda en har sått. Hade jag, genom att odla upp marken i backen nedanför bondgården, väckt liv i jordens fröbank? På gamla kartor syns det ju att det varit åker där tidigare, även om bara gräs fått växa där i många år innan backen nu åter fick bli åker. Eller hade det följt med rågutsädet jag skaffade för några år sedan? Jag lutade åt det senare eftersom råglosta inte fanns alls i höstvetet, som växte alldeles bredvid, i samma backe.

Lite efterforskningar visar att råglosta alltså inte släpper de mogna fröna av sig själv, utan de följer med råggrödan till tröskningen och hamnar i sädesbingen tillsammans med rågkärnorna. Frön som blir kvar på plantor på åkern, gror oftast direkt om de kommer i fuktig jord (ingen ”groningsvila”, alltså), oavsett hur djupt de hamnar.  Eftersom åkern vanligen plöjs efter skörden, kommer de fröna ned så djupt (10 – 20 cm) att de nya plantorna nästan aldrig orkar upp till ytan. Och råglostafrön som inte grott dör i jorden inom något år. Alltså sprids den så gott som uteslutande med utsäde. Ja, då var det mysteriet utrett!

14333195_1085301614840666_3306541112623056675_n

Kärvar på tork. Foto: Katarina Frost.

I takt med att tekniken för att rensa bort ogräsfrön från utsädet blivit bättre har allt färre råglostafrön blivit sådda på lämpligt djup för att överleva. Men de plantor som gör det, övervintrar precis som råg, och mognar samtidigt som rågen nästa höst. Förr var råglosta så vanlig att det ibland kunde utgöra upp till en fjärdedel av skörden. Inte så välsedd, eftersom den ger en besk smak till brödet, och ger en tungjäst deg, men i tider av missväxt kan det ha varit tacksamt att åtminstone råglostan trivts i det annars glesa rågbeståndet! Det anses att råglosta varit föremål för odling för flera tusen år sedan men att den senare i tiden blev mindre önskvärd. Och nu är den alltså starkt hotad och det finns åtgärdsprogram för att bevara den så den inte ska dö ut!

Så kommer det sig att vi sitter och samlar ogräsfrön en fredag eftermiddag här på museet. Jag tror att det finns tillräckligt av råglosta i det vanliga rågutsädet, eftersom jag inte plockade bort riktigt alla från åkern (det hann ju bli några rågkärvar innan jag upptäckte ogräset), och för att vi inte rensar utsädet så effektivt. Men om det skulle vara ogynnsamt för råglosta i nästa rågodling här, kanske för att rågen blir riktigt tät och fin, så har jag nu en egen fröbank att ta till för att hålla liv i historien om råglosta! En kulturgärning så god som någon annan. Eller besk! 😉

Museibonden Ulla

Drivsyrener efter knoppvila

Tenngjutaregården flyttades till Vallby friluftsmuseum 1922 från centrala Västerås. Vid slutet av 1800-talet bodde familjen Barklund i gården. I uppteckningar efter dem berättar de bland annat om de vita syrenerna som de pyntade salongen med till jul. Att driva syrener och andra växter i blom på andra tider än de naturliga har alltid lockat människan, och för trädgårdsmästaren har det varit en viktig inkomstkälla. Men för att det ska fungera måste knoppvilan ha brutits.

dsc_9872

Drivning av syrener under glasklocka. Knoppen orkade inte gå fram, men vi får göra nya försök.

När vintern närmar sig går växterna i vila, i alla fall i vår del av världen. Det är ett sätt att skydda sig mot den kalla vintern. När nattlängden ökar påverkas växtens innehåll av hormoner och sockerarter. De förändras för att kylan inte ska skada växten och knoppvila inträder. För att bryta knoppvilan behövs en köldbehandling. De hormonella processerna i växten som styr vilan upphävs vid låga temperaturer, under cirka fem plusgrader. Hur många temperaturtimmar under +5 som behövs, varierar mellan olika växter. Det är detta som gör att du inte kan driva syrener till blom i september, men till jul kan det fungera bra, än så länge.

Driva växter i blomning eller till skörd utanför deras naturliga cykel har varit ett sätt för trädgårdsmästaren att förlänga sin säsong, och öka sin inkomst. I Nils Sonessons bok Handbok för trädgårdsodlare från 1926 går det att läsa ingående om drivsyrener, både i kruka och som snitt. Bland de sorter han rekommenderar för tidig drivning finns två som ännu finns i handeln Andenken an Ludvig Späth, mörkt purpurröd och Madame Lemoine, vit och dubbel.

Kan de drivna vita syrenerna hos familjen Barklund till jul ha varit den rekommenderade Madame Lemoine? Den fanns med i priskuranterna från Västerås trädskolor vid den tiden. När museet 2001 hämtade växter från tomten på Åsgatan i Västerås, varifrån stugan hade flyttats som nu visas som kolonistuga på Vallby, fick vi med oss en vit syren som stod uppstammad bredvid grinden in. Under många år var detta bara en vit syren, tills jag genom kameralinsen insåg att det var en dubbel sort.

Så kanske kan den dubbla vita syrenen från Åsgatan i stan, nu växande vid kolonistugan på museet, drivas till blom för att förgylla salongen i Tenngjutaregården till nästa jul.

vit-dubbel-syren-fran-asgatan-kolonin-dsc_6344

Fram till 2001 stod denna uppstammade dubbla vita syren vid ingången till stugan på Åsgatan i Västerås. Nu är både stugan och syrenen flyttade till museet. Kanske är det sorten Madame Lemoine?

Om sallat – ”gräs äter jag inte”

I en akademisk avhandling under Linnés presidium 1756 ”Om salladsväxter” går det att läsa att ”Då emellertid Lactucan ger föga näring, uppskattas den mest hos oss av personer med ett stillasittande liv. Bönder och bärare återigen förakta den djupt. Därför svarade också, som det berättas, en bonde som var bjuden till måltid av sin herre, då man serverade honom sallad: ”Tack skall du ha, gräs äter jag inte”.”

Anledningen till att jag grävt i salladen beror på lite självrannsakan. I somras fick jag frågan varför vi visar en hel bädd med sallatssorter i skolträdgården – ”för sallat var väl inte vanligt hos bönderna?”. Det är en berättigad fråga eftersom det är vid en gammal byskola vi odlar och visar sallat. Anledningen är att vi valt att i skolträdgården visa den mångfald av sorter som fanns fram till årtiondena efter sekelskiftet 1900, som kontrast till 1950-talets ”enfald” som vi visar i kolonistugans trädgård. Därför hittar man bland annat huvudsallaten Deer Tongue från 1740, plocksallaten Black Seeded Simpson från 1850 och plocksallaten Royal Oakleaf som omnämns redan 1686 i skolträdgården.

plocksallat-black-seeded-simpson-p1000167

Plocksallaten ‘Black Seeded Simpson’ från 1850. Spröd och saftig, klarar torka och hetta skriver Runåbergs fröer.

För något år sedan letade jag efter lokala källor för att se om vi kunde bli mer lokalhistoriska i skolträdgården. Läste bland annat Fredrik August Ekström som skrev den första trädgårdshandboken för folkskolan på uppdrag av Westmanlands Läns Hushållnings-Sällskaps Förvaltnings-Utskott, Trädgårdsbok för folkskolan, folkskolelärare och allmogen, 1855. Ekström var lärare vid Stjärnviks skola i Gunnilbo socken. Han nämner två sorter av sallat, grön steinkopf och gul berlinersallat. Den sistnämnda anrättade han som spenat eller till ”grönsoppor”. Tyvärr finns inte sorterna att tillgå längre. I Ingebergs fröhandel i Västerås så kunde man 1887 köpa 12 olika sorter av huvudsallat, 7 sorter av bindsallat eller endivia, 3 sorter av bladsallat och en sparrissallat där ”blomstjelkarne användas som sparris”. År 1901 fanns också plocksallat hos Ingeberg.

Sallat är en gammal gröda, första fröfyndet i Sverige är redan från 1200-talet läste jag i Agneta Börjesons Sorter av köksväxter – svenska priskuranter från 1900-1930 som kom ut 2015. I avhandlingen ovan nämnd från Linnés tid, så anges att det finns många varieteter av sallat men att den ”huvudformiga” var bäst eftersom ”deras innerblad äro mjukare, då de skyddats mot luftens råhet.”

Så visst kan vi ha sallat vid skolan, för den fanns att tillgå. Men hur använd den var av skolbarnens familjer är en helt annan fråga.

Vintertäcke över stadens perenner

Det är omslag i vädret denna vinter. Ännu en gång har temperaturen skiftat från tio plus till tio minus på en vecka, och upp mot tjugo minus väntas om någon natt. Tack och lov kom det ett par decimeter snö i går natt som vintertäcke över alla växter, så vi slipper barfrost. Barmark och väldigt låga temperaturer är en kombination som kan skada rejält. Men nu ligger snön där och täcker allt, och det känns riktigt bra.

dsc_0665

Ett värmande snötäcke över Trekantsrabatten och samlingen av stadens gamla perenner.

Under snön finns en levande samling av växter, som bland annat består av cirka 60 perenner. 25 av dem är samlade i en speciell samling. Dessa perenner kommer från tre kvarter i Västerås, nämligen Karlsdal, Bergsmannen och Släktforskaren. På 1970-talet förändrades de här kvarteren, de gamla villakvarter revs de för att ge plats åt flerfamiljshus. Trädgårdarna grävdes upp och en mängd växter försvann, men en kvinna boende i området reagerade. Hon hörde sig för om hon inte fick gräva upp och ta rätt på en del av dem, det fick hon och så började hon samla.

När jag började på Vallby 2001 var hon en av de första som hörde av sig och undrade om vi var intresserade av hennes samling. Den bestod framförallt av perenner.  Tyvärr visste hon inget om plantornas bakgrund, hur gamla de var och hur länge de hade vuxit där, men hon beskrev perennerna som gamla godingar som under 1970-talet inte gick att få tag på i handeln. Hon antog att de hade planterats när husen en gång byggdes runt sekelskiftet.

trekanten-stjarnflocka-p1000197

Stjärnflocka och praktbetonika som är insamlade från kvarteret Bergsmannen, fastighet 2478, i Västerås.

Eftersom vi inte vet någon säker ålder valde vi att samla dem i en egen samling och rabatt. Stadens perenner visas därför i den rabatt som du möter på din väg in på torget och stadskvarteret. Vi kallar rabatten för Trekanten, efter formen, och där finns tovsippa, plymspirea, gullsolros, aster, jätterams, praktbetonika, praktlysing, fänrikshjärta, bondpion, doftpion, stjärnflocka, bergklint, stormhatt, toppklocka, krollilja, prästkrage, trädgårdsnattviol, akleja, såpnejlika, vårkrage och skuggröna.

Det roliga var att givaren kunde ange exakt vilken tomt växterna kom ifrån. Vi satt en dag med en fastighetskarta och noterade. Pionerna kom från Släktforskaren 10, tovsippan växte som en kantväxt i rabatten upp mot huset vid Karlsdal 2, stjärnflockan och praktbetonikan från Bergsmannen 2478.

Nyårstankar eller nya årstankar

Snart klingar skålarna och champagnen bubblar – vi lämnar 2016 bakom oss för ett nytt oskrivet år. Tid för sammanfattning, återblick och reflektion, men lika mycket för att titta framåt och planera. Vintern är en lugnare period när kropp och hjärna får lite vila, och en ostressad hjärna får chans att bli kreativ igen. När kraven är som störst på att hålla alla växter vid liv, och dem och trädgårdarna i så gott skick som möjligt, fungerar inte den kreativa delen. Så runt nyår är bästa tiden för nya årstankar.dsc_0441

Egentligen så tycker jag inte om att slå på trumman i förväg för det som ska göras och anläggas, man vet aldrig om det blir av i slutändan för det är så mycket som kan dyka upp och förändra förutsättningarna. Eller kanske handlar det om att inte få krav på sig eller så handlar det mest om den gamla skrockfulla sidan (eller Jante?) som sitter på axeln och håller igen. Mina projekt får gärna bara dyka upp, som potagen, och utvecklas under tid. Vilket kanske är vad du som besökare upplever och ser det som, på gott eller ont. Men i min hjärna har projekten levt länge och under vintrarna umgås jag flitigt med dem. Bollar dem hit och dit, knådar dem, förkastar och tänker om.

2015 års årstankar handlade mest om potagen och den hänger med in i det nya året också eftersom vi har delar kvar att utveckla i den. Vad det blir får ni se så småningom. 2016 års årstankar handlar framförallt om utplanteringsplan, självguidningar och efterforskning på rishumlegårdar.  Jag efterstävar ju att hitta källor och uppgifter från länet till våra historiska miljöer som förstärker upplevelsen av dem. Ibland är det som en smällkaramell när man hittar källan som belägger det man gått och tänkt att man vill göra. Årets smällkaramell är Bråfors rishumlegård. Det kanske kommer att bli det skräpigaste vi anlagt men historiskt godis. Så nu har jag avslutat året med att kasta både skrocken och Jante över axeln. Så fatta glasen och önska varandra fred på jorden och ett riktigt Gott Nytt År, och i det lilla ett nytt gott rishumlegårdsår.

dsc_0413

Vinterglöd i den kitschiga potagen.

Till er alla – en riktigt God Grön Jul

Det är inget fel med en grön jul, inte om det gröna består av julgranen, det pyntade tallriset eller jultulpanerna, iskonvaljerna, amaryllisarna, julbegoniorna och julkaktusarna och grönkålen på julbordet, eller de ekologiskt gröna alternativen. Det gröna skapar julstämning och är från början den viktigaste, eller kanske enda färgen, i julfirandet.

Redan för våra förfäder från forntiden var grönt betydelsefullt.  Vintergröna växter symboliserade liv, när allt annat var ”dött” så stod de friskt gröna och gav löften om att livet och ljuset skulle återvända. Det är förståeligt att det vintergröna kom att bli viktigt när allt handlade om överlevnad.

Så därför önskar jag er alla en riktigt god grön snöig jul.

dsc_0554

Att bryta ny mark

På friluftsmuseet har vi grisar, Linderödssvin, som är den enda lantrasgrisen från Sverige. De är duktiga på att böka upp jorden, går fram som jordfräsar i grässvålen och mumsar i sig lite goda rötter och kanske en och annan larv eller mask. Så för att förena nytta med nöje har de fått böka upp jorden där vi vill ha åkermark av tidigare gräsmark.

De senaste åren har vi haft dem i backen nedanför bondgården i flera omgångar, och nere på Nyängen, som vi kallar ängen strax nedanför backen. Tanken var att enkelt kunna harva och så spannmål efteråt. Men det blir inte alltid så enkelt…

Ordning, reda och renlighet

Grisar som har större ytor brukar, renliga som de är, dela upp området och ha en särskild toalettyta – och där vill inte ens en gris böka! De är på så sätt renliga djur. Alltså kan en del av hagen vara helt obökad, trots att grisarna vänt upp och ner på resten.

När de ”smutsar ner sig” med jord och lera är det för att kyla ner kroppen när det är varmt, och som skydd mot insekter, på sommaren. Därför brukar de ju också böka upp en grop för sitt gyttjebad, där vatten kan samlas upp. Vi hjälper till med påfyllningen om det inte regnar! Dessutom kan marken bli väldigt hårt tilltrampad på vissa platser, exempelvis promenadstråken och utfodringsplatsen.

Som en nybyggare på prärien

Det finns alltså inget annat val än att försöka fylla igen hål, och sedan plöja den tilltrampade jorden och den obearbetade grässvålen, om vi ska kunna harva och så efter att grisarna gjort sitt. Ibland känner jag mig som en nybyggare på prärien som försöker göra fina åkrar av, ja, prärie då alltså! Det har sina sidor att bryta ny mark!

Men naturligtvis får grisarna fortsätta att böka upp mark i alla fall. De mår bra av att göra det grisar är bra på. Och nu har jag brutit lite ny mark – eller brutit isen – med mitt första blogginlägg!

Museibonden Ulla

Hyacinthättor från Den Gamle By

p1010605-hyacinthattakopia

Hyacinthättor i gartneriet i Den Gamle By, Århus.

Vad gör en trädgårdsmästare på vintern? Under vintern är det tid för att hämta in ny kunskap till nytta för det kommande trädgårdsåret, så förra veckan var vi på studiebesök hos våra kollegor i Den Gamle By, Århus, Danmark. Vi var där på julspaning och det var otroligt roligt. Ett friluftsmuseum med stadskvarter från 1600-talet fram till 1974 och som innehöll så mycket intressant att vi fortfarande kunde ha varit där på upptäcktsfärd.

Vår personal är ju ett spret av olika professioner och bakgrunder och det är alltid intressant att se och höra vad kollegorna tittade på, som dolda containrar under kamouflagenät, elcentraler, belysningar, hästraser, änglarna som klättrade i granen eller garn och mönster till gamla sjalar.

Själv gick jag igång på hyacinthättorna från Dæhnfeldts. Dæhnfeldts är en trädgårdsfirma som startade 1850 i Odense och det är deras hyacinthättor som används i Den Gamle By Det här är ju det som är som roligast med trädgårdshistoria, när en gammal detalj tas upp igen och kommer till användning och berättar en del av trädgårdsodlingens historia. Gitte som är trädgårdsmästare i Den Gamle By berättade att de hade kopierat original av hättorna som fanns i museets samlingar, och hon gjorde mig så glad när hon delade med sig några ark som fick åka med mig hem. Tack så jättemycket.

p1010600-kopia

Gitte, trädgårdsmästare i Den Gamle By.

Så varför hättor eller pappershuvar över hyacinter? Jo, för att hyacinter under drivningen måste stå mörkt.  Pappershuvor eller säckväv kunde användas och den fick inte tas bort för tidigt för då var det risk att blomställningen blev sittande kvar nere i löken och bara bladen växte upp.

I Karin Perssons bok Att inventera lök- och knölväxter som POM, Programmet för odlad mångfald gett ut, skriver hon om när drivningen av hyacinter började i Sverige. Det har alltid varit lockande och statusbringande att driva fram blommor och frukt på ”fel” säsong och trädgårdsmästaren och fröhandlaren Johan Ahlich skrev 1744 i sin bok Trädgårds-Skiötsel om nyheten: ”Detta forträffeliga konstgrepet, hwarmedelst allehanda lök-blomster, mitt uti sielfwa winteren, kunna frambringas, är oss för kort tid tilbaka först bekant wordet…”. Ahlich kallar det för ”Et curieust Bihang, at drifwa blomster utii wattn. Huru man, uti et wattuglas, skal bringa åtskilliga blomster lökar, såsom Hyacinther, Tazetter, Jonquiller och flera, til et fullkommeligt flor.”

Idag är hyacintglas åter på modet, och kanske kan pappershuvorna också bli det. Inte för att de behövs, för de hyacintlökar vi köper till jul är redan drivna och behöver inte stå mörkt, men ibland kan man få göra saker, som att fira jul, bara av tradition.

img_20161209_172031

Mikkel under arbete i gartneriet i Den Gamle By. Foto Katarina Frost.

 

 

Pappersarbete med Vallbys levande samling av växter

 

p1010385Vad gör en trädgårdsmästare på vintern? Ett återkommande arbete under vintertid är arbetet med att hålla reda på Vallbys levande samling av växter, på papperet. Vi har fortfarande ingen databas för de levande samlingarna så det gäller att göra sitt eget system i väntan på. För min del gäller det att samla informationen om de olika växterna på ett ställe och också göra den åtkomlig och användbar för mina kollegor. Med vissa växter följer väldigt mycket information och den måste ju också arkiveras någonstans.

Jag har fotfarande inte hunnit samla informationen som finns om varje växt i datorn. Det är cirka 220-230 olika växter, eller taxa, som idag ingår i Vallbys samling. Kanske kan detta bli vintern då det blir klart. Kors i taket i så fall. Dessutom får vi några nya varje år, även om jag har tänkt att vi inte ska samla in fler, men vad gör man när det fortsätter att dyka upp speciella och väldigt intressanta växter– jo, man samlar in dem.

Lika viktigt som text är också bilderna. Det gäller att fota dem under säsong och sedan göra bilderna åtkomliga för dem som arbetar i museets olika miljöer. Växtskyltar kan byta plats men med ett bildmaterial kan man alltid hitta fram till rätt växt. Roligast är när det kombineras med ett äldre bildmaterial, på växten, platsen den vuxit på eller på människorna som odlat och vårdat den.

p1010394

Några sylt- och sockerpäron i samlingen som övervintrar i plantskolan.

Vallbys levande samling är tänkt att med tiden vara tillgänglig även för museets besökare. Med det förutsätter en databas och där är vi inte än. Nu får vi hitta andra former att sprida information om dem och varför vi tycker att de är viktiga att samla in och visa upp. Bloggen är ett sätt att beskriva växterna och arbetet med dem, men vi behöver också hitta andra sätt. Vad får tiden utvisa.

 

 

 

Städvecka

p1010345

Vad gör en trädgårdsmästare på vintern? Jo, denna vecka städar vi. Ända fram till nu har det varit fullt upp och det har inneburit att redskapen bara ”slängts in” i trädgårdsboden, dörren stängts och så har trötta trädgårdsmästare gått hem. Men nu är tid för eftertanke och uppstädning.

Så denna vecka har vi plockat undan, sorterat, sopat golvet, kört resterna från julpyntet på komposten, plus lite andra äldre försyndelser också, och så har vi stått i tvättbaljan och rengjort växtskyltar och blomfat. När det är rent så ska alla växtskyltar gås igenom, sorteras, ses över vilka som behöver målas om, vilka som är så dåliga att det måste göras nya och så förbereda vårens arbete och sortera dem efter vilken miljö de hör till, om de ska till skolan eller kålgården och så vidare. Och så ska vi tvätta, skärpa, slipa och smörja våra sekatörer, knivar, skyfflar och spadar. Allt som vi slarvat med under resten av arbetsåret på grund av tidsbrist och ork ska nu få en upprättelse.

p1010348