Låt oss tala om vädret – en prognos för 2021

I det här landet är det populärt att prata om vädret. Efter en gråmulen och regnig december tittade faktiskt solen fram på självaste Julafton! Ett tecken från skyarna? En kan ju alltid vända sig till gamla beprövade metoder att tolka fenomen på, inte minst väderfenomen. I Bondepraktikan finns det vägledning! Så här ska vi tolka juldagarnas väder, enligt den, nämligen.

Bondepraktikan finns i nyutgåva

24 december Jule-afton: Klart väder bådar gott för kommande årets skörd. Om solen skiner blir det en vacker sommar. Jamen vad trevligt, det vill jag ha! Julaftonssolen blev i ett slag dubbelt så välkommen.

25 december Juldagen: Riktigt viktig verkar juldagen vara! Det spelar nämligen roll vilken veckodag juldagen infaller på. 2020 var det ju en fredag. ”Om Juledag faller på en fredag” blir det vinter på vintern, en fin vår men en ostadig sommar, följt av en fin höst. Skörden ska bli bra.

Då har vi två belägg för att skörden 2021 blir bra. Ostadig men bra sommar, det är ju perfekt väder för växter med både regelbundet regn och soligt och varmt däremellan. Och med en fin höst går det att bärga skörden också.

Annars ska Juldagens väder motsvara januari månad. I Bondepraktikan tituleras årets månader med de gamla namnen, och januari kallas för Torsmånad. Eftersom temperaturen var runt nollan så kanske det stämmer med genomsnittet för januari? Det har ju varit några riktigt kalla dagar och nätter men flera dagar på plussidan på termometern också.

Vinter på vintern

26 december förutspår februari – Göjemånad

Annandag jul ska förutspå februarivädret. Några minusgrader och snö på kvällen verkar lova en vintrig månad när vi som mest förväntar oss det. Javisst ja! Vinter på vintern! Det visste vi ju redan på Juldagen, eller hur?

27 december förutspår mars – Vårmånad

Den 27/12 regnar den lilla snön bort, och det blåser, strax ovanför nollan i temperatur, vilket kan tolkas som en kommande mars med vårvindar både friska och blöta.

28 december – Gräsmånad

April-vädret förutspås bli lite regnigt på grund av det regn som föll under eftermiddagen den 28 december. Kanske det gynnar gräset? Vart tog den utlovade fina våren vägen? Tur att det inte regnade hela dagen… Men typiskt aprilväder blir det förmodligen!

Äppelblom vid Torpet

29 december – Blomstermånad

Det regnar på eftermiddagen igen, så även maj kommer att bli regnig. Hur ska det gå med vårbruket? På våra Västmanländska slätt-lerjordar blir det svårt att komma ut med harvar och såmaskiner om det är regnkladdigt, jorden behöver torka upp lite lagom. Tur att rågen och höstvetet är i jorden och växer redan i höstas! Men kornet, havren, potäterna och ärterna då? Hm…

30 december – Sommarmånad

30/12 bjöd på snöblandat regn på kvällen. Ska en tolka det som att vi inte har någon svår försommartorka framför oss? Annars är östra Mellansverige ofta utan regn långa perioder i maj och juni vilket kan försvåra för de flesta vårsådda grödor. Det är faktiskt en del av förklaringen till att dessa områden förr odlade mycket höstsådd råg och hade åkrarna i odlingssystemet tvåsäde. Men år 2021 kanske det kommer regn lite då och då, eftersom det verkar regna eller snöa lite varje kväll de sista dagarna i december. Kanske blir det en typiskt svensk Midsommarafton med regn både i kransen (på huvudet) och dansen (runt stången)!

Fint semesterväder

Nyårsafton förutspår semestervädret – Hömånad

I juli skulle ängarna slås till djurfoder, hängas upp till torkning på krakar eller hässjor, och sedan köras in och förvaras under tak i ladorna. Nu vill vi ha torrt och fint högsommarväder! Men det regnar igen på Nyårsaftonskvällen. I Västergötland sades det ”Regn på Nyårsafton, höskörden blir svår”, och det gäller troligen även i Västmanland. Hoppas några dagar blir soliga och blåsiga i alla fall, så att höet torkar bra!

Nyårsdagen, 1 januari – Skördemånad

Augusti kommer också att få regn av och till, eftersom det var spridda skurar som gällde på nyårsdagen. Jag börjar undra om det stämmer att det ska bli en fin sommar (solen sken ju på Julafton), eller kanske blir det en helt fantastisk sommar med både regn och sol och prunkande växtlighet? Det var ju det som Juldagen på en fredag skulle innebära. Hoppas!

Regnstänkta äpplen

2 januari – Höstmånad

September fortsätter med lite regn, jaja det är ju ändå höst… Men hur går det med skörden då, den skulle ju gå bra med en fin höst?!?

3 januari – Slaktmånad

Vad blir det i oktober då? Jo, första solen sedan Julafton kom den 3:e januari och lovar att det ska bli en sen brittsommar! Perfekt! Lite väl senkommet skördeväder men, tja, bättre sent än aldrig!

Lönn i flammande höstskrud

4 januari – Vintermånad

Förr hette alltså november vintermånad, nuförtiden vill jag nog kalla den slaskmånad. Maken till blötväder denna senaste hösten 2020 får man leta efter. Och även 2021 ser den ut att få nederbörd, eftersom det var ett lätt snöfall den 4 januari.

5 januari – Julmånad

Då har vi kommit fram till december och nästa jul. 5 januari bjöd på snöfall under natten så kanske blir det en vit jul? Men solskenet och de lätta molnen denna dag kanske kan ge oss en solig Jule-afton anno 2021. Och vad leder det till? Ja just det, en fin sommar 2022!

Det är ju alltid bra med lite framförhållning!

Önskvärt julaftonsväder?

Tack till Vallbys volontär Nore, som har observerat vad vädergudarna gett oss dagarna efter jul, och tipsat om ämnet för denna blogg.

Museibonden Ulla

Jättebalsamin – djungeln på jobbet!

Jag arbetar mig framåt, medan de manshöga växternas brännhår slår mig i ansiktet. Frodig och tät är grönskan, som skuggar mig mot den starka solen. Jag forcerar buskar med taggiga grenar som fastnar i mitt hår. Målmedvetet armbågar jag mig framåt, jag vet att jag är på rätt väg. En söt doft, som av tropiska frukter, slår emot mig. Den förgyller de sista metrarna av min vandring bredvid floden, innan anledningen till min expedition uppenbarar sig: Där är de stora plantorna med ihåliga stjälkar och rosa nektarfyllda blommor i toppen!

Nu ska de bort.

Uppdraget: Befria ekosystemet från jättebalsaminerna.

I djungeln på jobbet: jättebalsamin, Impatiens glandulifera. Foto: Ulla Fåhraeus

Den roliga trädgårdsväxten ”sprätt-iväg” jag minns från min barndom är nämligen en invasiv art. Den har inte alltid funnits i våra ekosystem, och kan därför få dem ur balans. En del växter som vi sliter med för att hålla vid liv i våra trädgårdar kan, om de tillåts spridas till de nischer i naturen där de har konkurrensfördelar, etablera sig och ta över, helt utan våra omsorger. Detta gör alltså jättebalsaminerna längs Svartåns stränder. Om deras frön får sprätta iväg okontrollerat kommer de att tränga bort den ursprungliga vegetationen.

Jättebalsaminen bekänner färg redan i knoppstadiet. Foto: Ulla Fåhraeus

Vän av ordning kanske då säger att jättebalsaminen ju är en jättebra foderväxt för pollinerarna, som vi ska se till att odla nektarrika växter för. Sant! Det var en av anledningarna till att den infördes till Sverige. Den har så nektarrika blommor så att just det blir ett problem! Bin behövs ju för att pollinera nyttoväxter i våra odlingar. Men om det minskande antalet bin flyger till jättebalsaminens lättillgängliga nektarförråd istället för till våra matväxter så blir det ju inte så mycket av med det.

Invasiva arter ska bekämpas

Därför är jag nere vid Svartån på Vallby Friluftsmuseum och drar upp alla jättebalsaminer jag ser! Jättebalsaminen växer vid fuktiga stränder ihop med andra näringsälskande växter såsom brännässla (jo tack, jag märker det…). Den söta doften kommer från hallonsnåren som trasslar in sig i min frisyr, men tyvärr smakar hallonen ingenting alls, där de vuxit i skuggan. Jättebalsaminerna är i alla möjliga storlekar, från 2,5 meter höga och tjocka som tomma hushållspappersrullar, ner till halvmeterhöga och smala som tunna sugrör.

Även utan blommorna känns jättebalsaminen igen på bladen och den ihåliga stjälken. Foto: Ulla Fåhraeus

Jättebalsaminen är ettårig och sprider sig bara med frön, men jag vill vara säker på att det inte kommer fler blommor senare så jag drar bort även de små plantorna. Jag går ”all in” och tar med mig hela växterna, eftersom stjälkarna efter vintern annars  lämnar efter sig ett tjockt lager av döda växtdelar som annat får svårt att gror i. Jag måste hit och dra upp plantor även nästa år, eftersom fröförrådet i marken kommer att ge några nya plantor även om jag tar bort allt synligt i år.

Jättebalsaminernas karriär på Vallby friluftsmuseum avslutas i en sopsäck! Sedan åker de ner i plastsäckar också innan färden till avfallsstationen. Foto: Ulla Fåhraeus

Invasiva arter får en inte plantera, så eller sprida frö från! De ska tas bort och lämnas till en avfallsstation (i Västerås i container för tapeter, takpapp och gummi i väl förslutna plaståsar, som sedan går till förbränning). De ska inte komposteras! Frökapslarna kan eftermogna där!

Vägrenar som substitut för slåtterängar

Det finns fler invasiva arter att hålla efter. Faktiskt är inte ens lupinerna, som är så vackra längs våra vägar och som troget satt färg på skolavslutningsbuketterna ända sedan jag liten, en inhemsk växt. När den rymmer från våra trädgårdar förändrar den jordmånen genom att göra den mer näringsrik. Lupinerna är nämligen baljväxter som fixar sin egen kvävegödsel i samarbete med bakterier som bor i deras rotknölar. Så när lupiner vuxit i vägkanten några år är till och med de annars magra vägrenarna näringsrika. Detta leder till att andra frodiga höga växter börjar trivas. Varför är det ett problem?

En del av våra känsligaste hotade växter som är anpassade till magra ängsmarker (som ju inte finns kvar på särskilt många håll längre) överlever nu på näringsfattiga vägrenar. Men den nya konkurrenskraftiga floran som uppstår till följd av lupinerna, skuggar bort de små särlingarna. Ack ack, jag plockar bort fröställningarna på lupinerna i mitt dike också, inte sprida frön…

Läs gärna mer om invasiva arter i vår natur, och vilka som ska hållas kort, på Naturvårdsverkets hemsida. Kanske har också du jättebalsamin på din mark? Dags för ett djungeläventyr!

Museibonde Ulla Fåhraeus

Klöfwer, klöfwer är allt vi behöfwer?

Hushållningssällskapet propagerade kraftigt för klöverodling i deras allra första nummer år 1850 av ”Samling af Upplysningar och Underrättelser för mindre kunnige Landthushållare inom Westmanlands Län.” Varför det då?

Jo, klöver (och andra baljväxter) samarbetar i sina rötter med bakterier som kan göra om luftens kväve till en kemisk form som växter kan ta upp. Kväve är det växtnäringsämne som mest påverkar skördens storlek. Därför kan en säga att klövern gödslar sig själv. Denna kunskap utnyttjas i dagens ekologiska odlingar där inte s. k. handelsgödselkväve är tillåtet, och ingår naturligtvis i grundläggande undervisning om lantbruk.

I gamla jordbrukssystemet byggde växtnäringsförsörjningen på devisen ”Äng är åkers moder”. Ju mer äng desto mer hö, ju mer hö desto fler kor, ju fler kor desto mer dynga, ju mer dynga desto bättre skörd från åkern.  Men i Västmanlands slättbygder var det obalans mellan äng och åker så att det oftast var brist på dynga, för liten andel äng helt enkelt, enligt traditionen här. Ökad klöverodling på åkern skulle kunna avhjälpa dessa brister och obalanser!

Rödklöver, Trifolium pratense.

Denna kunskap ville Hushållningssällskapet sprida till de mindre kunniga bönder som förväntades prenumerera på kvartalsskriften. Men att erkänna sig som mindre kunnig och behöva prenumerera på rådgivning för att sköta sitt lantbruk, det kanske inte är vad som låg närmast till hands för de bönder som brukade sin jord på samma vis som far och farfar hade gjort i generationer.

Så det var mest de mer kunniga bönderna, prästerna och storgodsägarna som både prenumererade och skrev artiklar. De hade redan snappat upp fördelarna med denna nya åkergröda, nämligen att den ökade tillgången till foder från klöverskörden gav högre produktion av både mjölk och dynga från korna, och att klöverrötterna, som var kvar i jorden när den plöjdes innan nästa gröda, utgjorde en bra gödsling. Båda dessa ”fördelar” bidrog till att det fanns mer dynga att lägga på de andra åkrarna utan klöver, och korna kunde mjölka mer, vilket gav mer smör för avsalu. Mer klöver på åkern gav mer klöver i plånboken!

Fjällnära ko: kvigan Vallbys Rosa på grönbete.

Det året klövern såddes och etablerades var plantorna ganska små och fick samsas med spannmål, men efter spannmålsskörden fick alltså klöverns stå kvar och ge foder året därpå.

Något jag uppmärksammat vid läsningen av denna gamla skrift är alla fotnoter! De, av klöverodling erfarna skribenterna, redaktörerna och utgivarna, ville alla ha sitt ord med i laget, så att de mindre kunniga verkligen skulle lära sig. I detta första nummer fanns en artikel av Herman Schmidt som tidigare publicerats i Hallands Läns Hushållnings-Sällskaps Tidning N:o 4. Juni 1849, (ja, det var inte bara i Västmanlands län som allmogen behövde utbildas!). Artikelförfattaren gav rådet att hellre så klövern för tjockt än för tunt, för då blev varje stjälk lite vekare och därmed godare för kreaturen, och det uppstod inte luckor där ogräs kunde bre ut sig. Dessutom blev jorden bättre beskuggad av ett tätt bestånd och på det viset skyddad mot torka. Men Västmanlandsredaktionens anmärkning i en fotnot var att för tät sådd minsann gav stora problem det också, nämligen för frodigt med klöver. Detta gjorde att de spannmålskärvar som skördades där under insåningsåret blev svårtorkade. Dessutom riskerades att klövern kunde kväva sig själv och förstöras under snön eller innan den hunnit blomma på sommaren.

Fotnot till fotnoten och två fotnoter till, se nedan.

Herman Schmidt redogjorde även för sina skäl till att så klöverfröet i vårsäden istället för i den höstsådda grödan. Detta föranledde en anmärkning i fotnot från Hallands Tidnings Redaktion, om att det på lättare (alltså sandigare eller stenigare) jordar än lerjordar nog ändå ger bättre resultat att på våren så klövern i den höstsådda säden. Under detta har utgivaren av Vestmanlandsskriften infogat en ”fotnot till fotnoten” om att det inte bara beror på jordarten utan på åkerbruksplanens syfte om mer eller mindre djurfoder, potatis, höst-eller vårsäd!

Med vetskap om väderförhållandena i Västmanland kan jag tänka mig att det här var vanligare och bättre med klöversådd i höstsäd ”på vårens sista snö” som jag läst om i andra skrifter, trots slättens lerjordar. Dels för att den höstsådda rågen upptog största andelen åker här, dels för att Västmanland ofta drabbades av försommartorka som missgynnade senare vårsådd.

Dåtidens skvaller om grannens tilltag, i snabbversion i texten nedan.

Dessutom är en intressant knorr på det hela att Herman Schmidt ägnat ett stycke om hur han försiktigt om hösten låtit sina kor beta av sitt inhägnade klöverfält men bara när det varit torrt väder. Anledningen var att undvika ett för tätt bestånd inför vintern utan att orsaka trampskador på plantorna.  Men huvudsakligen handlade stycket om att offentligt läxa upp sin granne och avslöja denne som betestjuv! Grannen hade nämligen släppt sina hästar där om nätterna. Herman hade minsann vittnen på att han nödgades ta in grannens hästar från sin klöveråker, och hade därefter dragit grannen inför Tinget!

Gotlandsruss som inte betar på grannens klöveråker!

Redaktionen anmärker då i fotnot att det är högst farligt för all boskap att beta på klövern om den är blöt av morgondagg eller regn, och det är visserligen viktig kunskap att förmedla. Men jag anar också en strävan hos alla inblandade att få synas, med sina anekdoter, kommentarer i form av fotnoter, och fotnoter till fotnoter. Alla verkar vilja göra avtryck i det medieflöde som fanns att tillgå på den tiden, åtminstone en gång i kvartalet! Det kanske är ett grundläggande mänskligt drag? Vi människor är ju likadana än idag, med facebook, instagram, bloggar… hoppsan, jag också alltså!

Må jag vara förlåten!

Museibonden Ulla

 

Rödbetan

Ibland tycker en att en slår rekord, fast det kanske inte är ett riktigt rekord om en skulle ha kontrollerat det. Men känslan är ju på riktigt!  Vi var många som fick rekordkänsla när vi skördade grönsaker med skolklassen Bäckby 2, i odlingslådorna här på muséet. Där har det vuxit rejält i år! Det har varit bra växtväder med både sol och regn. Odlingsbäddarna är uppbyggda av kompost från Vallbys dynghög. Så förutsättningarna har varit de bästa!

Nytt för i år är placeringen av skolklassens odling. Bäckby 2 har odlat med oss under flera år, med odlingslådor i potagén. Där har vi istället gett plats för pumpatunneln som trädgårdsmästaren bloggat om tidigare. Den nya placeringen av lådorna är till vänster om vägen mot Björnöstugorna.

Odlingsbäddarna byggdes upp av stallgödselkompost, och närmast i bild även biokol i en av bäddarna. Foto: Ulla Fåhraeus

Under den fantastiska påskhelgen lade jag upp de nya odlingsbäddarna där, som en del av vårt test att odla med biokol. I en bädd utgjordes hela volymen av stallgödselkompost, den andra fick inblandning av ca 20 volymprocent biokol. Högst upp på bäddarna placerades odlingslådorna, och komposten toppades med den gamla jorden från den tidigare lådodlingen i potagén. De nya småplantorna och fröna behövde få något inte fullt så näringsrikt att börja rota sig i.

Överst i lådorna lades fjolårsjorden som är mer näringsfattig. Foto: Ulla Fåhraeus

Mestadels hade vi samma grödor i båda odlingsbäddarna för att kunna göra jämförelser. I maj sådde eleverna morötter, rödbetor, sallad och kål, satte potatis och planterade ut sina för-odlade plantor av squash, majs och vaxbönor. Vi pratade om möjligheten med det porösa biokolet i jorden. (Titta gärna på en bit träkol i förstoringsglas!). Den enorma ytan som biokolet bidrar med håller kvar näringsämnen bra så de inte regnar bort. Dessutom hålls jorden både luftig och vattenmagasinerande. Mikroberna, alltså svampar och bakterier, som jobbar med marken flyttar gärna in i biokolets struktur. Så skulle vi se någon skillnad mellan bäddarna när det blev dags att skörda?

Efter sommarlovet

Efter en något bättre start för bädden utan biokol, hämtade bädden med biokol in försprånget mot slutet av sommaren. Detta var väntat, eftersom kolets förmåga att lagra växtnäringsämnen, i början av säsongen kan ge lite mindre kvar till växterna. Men med tiden blir effekten istället ett större förråd att ta av och faktiskt verkade det stadiet infinna sig redan första odlingsåret!

Sovande soffpotatis på sommarlov. Foto: Ulla Fåhraeus

 

Vid skördedags i september såg det ut som att det var lite frodigare i biokollådorna. Vi såg också att den kolblandade bädden inte sjunkit ihop lika mycket som bädden med enbart stallgödselkompost.

Skördeglädje

Sedan skördades det av många händer och av hjärtans lust, så vi hade inte koll på skörd i kilo eller så från de olika lådorna. Det var ju så roligt att skörda så det gick fort där! Och det var imponerande grönsaker i båda bäddarna, inte tu tal om den saken! Kan det finnas så stora rödbetor? Men vilka stora potatisar! Det finns fortfarande morötter kvar att skörda i den lådan där! Bäckby 2 har nu fått råvaror till sina hemkunskapslektioner och många av eleverna fått ett intresse för odling.

Det fanns några RIKTIGT stora rödbetor och två vinnare (med ögonmått) kom på delad första plats. Jag fick behålla en för att visa kollegorna. Vi hade en liten ”gissa vikten”-tävling bland personalen där det gällde att komma närmast de 2,383 kg den vägde! Vilken skönhet! Vilken rekordbeta!

 

Rekordbetan, 2838 gram!

Jag hoppas att några läsare med odlingsintresse fått upp ögonen för biokol! Användning av biokol i stor skala inom jordbruket skulle kunna hjälpa till att lagra kol i marken snabbare än genom vanlig mullbildning. Dagens storskaliga jordbruksmetoder bidrar oftast tvärtom till att mullhalten i åkermarken sjunker för varje år. Samtidigt menar många att biokol i odlingsmarken skulle kunna öka skörden och minska bevattningsbehovet. Win –win alltså!

Frågan är bara om rödbetan var en verklig rekordvinnare, eller om vi som var där bara får leva på känslan av rekord. Vilket inte är fy skam det heller.

Museibonden Ulla

Kålrotsodling à la 1851

För många odlare är det som en extra julafton när frökatalogerna dimper ner i brevlådan i januari. Trots alla fina bilder och matnyttig info som finns på nätet är det något visst med att hålla en katalog i handen. Jag känner mig lite närmre själva odlingen då, lite mer ”hands on”!

Jag fick ytterligare en julafton i år! Den ”Samling af upplysningar och underrättelser för Landthushållare i Westmanlands Län”, som jag berättat om tidigare i inläggen ”Klaffar det om jag ber klaffaren att hålla klaffen?” och ”Äng är åkers moder”, fanns i en inbunden version med några lite spridda årgångar att köpa på antikvariat. Nu har jag fått hit den, jag kan hålla i den, och läsa vilka råd som gavs om kålrotsodling i den tredje årgångens första häfte. Häng med här:

Då jag denna sommar (1851) sett många af mina grannar, som ledo brist på tillräcklig utsädespotatis, försöka kålrotsodling, kom jag att tänka på min ”gamle wän i Bie.” Det är ej nog att man sätter plantor och will hafwa rötter, man måste ock göra det så, att man får stora rötter, eljest förlorar man ej blott sjelf hågen för rotodling, utan man afskräcker äfwen andra ifrån försök dermed.

Det är en oeftergiflig fordran för den, som med framgång will odla kålrötter, att 1) wälja lerhaltig jord, som ej är för mycket utmagrad; 2) att gödsla och ”drillägga” jorden såsom Herr Pastor Holm i 2:dra häftet af qwartalsskriften för 1850 uppgifwit (pag. 29). För det 3) att noga tillse det plantorne, som böra uppdragas i fet sandmylla, hälst i plantlafwe, äro wäl stadgade då utplanteringen sker. Alla swaga plantor förkastas eller sparas, tills de hunnit blifwa något gröfre. Sedan rotändarne blifwit afputsade neddoppas de i med watten upplöst kogödsel. Att wattna i hålen efter sättpinnen före plantans nedsättning är rätt bra; men man bör äfwen låta wattning följa efter, så att jorden sluter sig wäl till om roten. För att förstöra ogräset föres mellan raderne med ett order på samma sätt som när man kupar potatis, hwarefter drillryggarne handrensas.

Den som på detta sätt odlat rötter wet att twenne ändamål winnes. Först kan (?) en wacker rotskörd ej uteblifwa och för det andra blir jorden genom luftens och gödselns förenade inwerkan särdeles tjenlig för kommande säden. Afser man deremot mera jordens förbättrande än rotskörden, och derföre ”drillat” henne, så wågar jag i följd af egen erfarenhet råda till att häldre odla ”bondbönor” än kålrötter. Jag har detta år, för att förbättra en mager och mullfattig backlera, gjort försök med både kålrötter och bondbönor och af de sednare fått en särdeles wacker skörd, så mycket mera wärd ett år, då mjölet af andra wäxter är odrygt och mindre närande.

Det var ju rediga och tydliga råd, detta! (dessutom slås det ett slag för bondbönor). Och en hänvisning till tidigare årgång av denna kvartalsskrift. Jag vill undersöka Herr Pastor Holms råd i första årgången om gödsling och drilläggning av jord för kålrotsodling!

Om Rotkåls-odling

(Af Pastor Holm i Romfartuna Socken)

…Nutidens större landthushållare hafwa derföre gjort försök med att på annat sätt odla den jord, hwarpå de erna utsätta kålrotsplantor. De upplöja först åkern, sladda den mycket wäl och utköra derpå gödseln. Genom flera snedningar och sladdningar söka de icke allenast få gödseln wäl blandad med jorden, utan äfwen jorden så fri från kokor och fin som möjligt. Sedemera upplägga de jorden med drill, order eller plog i ryggar; det will säga, att då de kommit till ena ändan af åkern, wända de genast med dragarena om och fälla en fåra mot den de nyss fällt. När åkern på detta sätt blifwit lagd i ryggar eller s. k. drillar, werkställes kålrotsplanteringen sålunda: en person går efter hwarje fåra med en märkpinne, som är tre qwarter lång och hwässt uti ena ändan. När han med nämnde pinne utmärkt afståndet mellan hwarje planta, sticker han med den hwassa ändan i fårans rygg ett hål; efter denna person går en annan och fyller hålet med watten; efter denna person går åter en tredje och nedsätter i de wattnade hålen plantorna, på sätt som förut är nämdt, samt makar omkring dem torr jord…

Och för den som inte ville pyssla med egen plantuppdragning upplyses här också att ”Plantor säljas wanligen wid alla herrgårdar och hos Stads-trädgårdsidkare”.

Så den som i modern tid nu vill odla kålrötter med framgång kan ju ta till sig av dessa råd. Översatt till en villaträdgårdsodling blir det ungefär att köpa kålrotsplantor från en handelsträdgård eller liknande, eller dra upp dem från frö själv enligt punkt 3 i det första citatet, andra stycket (plantlave kan liknas vid en drivbänk eller skyddad odlingslåda). Blanda in naturgödsel i jorden som sedan skottas upp i bäddar eller smala drillar så att jorden blir luftig och rötterna kan utvecklas väl. Plantera i vattnade hål. Vattna och rensa ogräs. Slå rekord i kålrotsskörd och imponera på släkt och grannar. Ät rotmos!!!

Kålroten ‘Rotabagge’ som har odlats på museet.

Kålrötter från den här tiden kan ha varit av sorten Rotabagge. Frön salufördes i alla fall. Det namnet förvrängdes till Rutabaga, som finkrogen på Grand Hotell heter! Rotabagge har vi odlat här på Vallby Friluftsmuseum också.

Lycka till önskar museibonden Ulla

Vasas barn och barnbarn

Ända sedan jag läste i Femårsberättelserna från 1800-talets första del, om det från Finland importerade rågutsädet av ‘Vasaråg’, har jag haft som ambition att odla den sorten på bondgårdens åker här på Vallby Friluftsmuseum.  Det är ju inte alltid som det så tydligt är angivet exakt vilken sort av en gröda som odlats här i Västmanland i de källor jag letat i. Och jag hade tur! Det fanns en rågsort i genbanken som hette Vasa och angavs vara en lantsort, dvs inte förädlad,  patenterad och saluförd i en fröfirmas namn, utan bara odlats, år efter år efter år…

Frön av Vasaråg (och Råglosta för den uppmärksamme).

För fem år sedan fick jag alltså ett litet kuvert med ca 4-500 frön av Vasaråg. Det är, när det gäller spannmålsgrödor för åkerodling, inte särskilt många alls. Det skulle räcka till högst en kvadratmeter med normal utsädesmängd. Och ute på en åker kan ju vad som helst gå fel! En hungrig liten fågel som pickar i sig frön om de såtts för grunt, en dålig övervintring för att det blev en vattenpöl just där eller förrymda får som äter av just de rågstråna på våren. Så dessa frön såddes i två baljor med jord från åkern som blandats med vanlig plantjord på påse. Det blev fyra rader per balja med femtio frön i varje. Uppkomsten var god! 90-95% grobarhet (jo, jag räknade faktiskt plantorna!).

Rågplantor.

Rågplantorna i baljorna fick övervintra under kontrollerade former, i plantskolan under ett täcke av eklöv. På vårkanten såddes även en sorts rödklöver med lokal förankring (Skultuna) in i spannmålsgrödan, något som kanske förbättrade kvävehushållningen i den lilla baljan. Kväve är ju det växtnäringsämne som först brukar begränsa tillväxten, och med tanke på den snålt tilltagna jordvolymen i baljorna kunde en tänka att det skulle ta slut annars. Men klöver kan ju som bekant härbärgera bakterier i rötterna som fixerar luftkväve till en växttillgänglig form. Rågen växte i alla fall bra i baljorna under följande sommar!

Första skörden skedde alltså i baljorna för fyra år sedan. Frönas antal hade ju stigit så jag vågade så ut dem på en liten del av den nya åkern nere vid torpet, efter att grisarna bökat upp gräset som var där tidigare. Och för tre år sedan gick det att skörda de första fyra kärvarna med Vasaråg! Sen kom det inte längre än så det året, utan dessa frön såddes först på hösten för två år sedan, nere på ängen där grisarna bökat upp en tillfällig åkerremsa. Den skörden bärgades alltså förra året, såddes på torpåkern igen eftersom det bara var där det gick att bruka till marken i tid. Och i år, med den värsta torkan i mitt minne, har Vasarågen ändå lyckats växa (vilket höstgrödor gör bättre än vårsådda under de förutsättningarna) och ge tillräckligt med frön till att  –  ÄNTLIGEN  –  sås ut på bondgårdens åker!

Fyra drag med såmaskinen blev det.

Fyra drag med såmaskinen blev det! Jag hade inte hunnit tröska mer utsäde innan den dagen dök upp när vädret och jorden var bra, och inte för sent i september eftersom rågen gärna vill ner i marken vid månadsskiftet augusti/september i det här området. Hoppas att den kan konkurrera med kvickroten bara…!

Råg i juli månad.

Vasaråg och annan finsk utsädesråg har använts i södra Sverige sedan Gustav Vasas tid. De ansågs vara bättre än de svenska rågsorterna, fick större kärnor, och det räckte med en halv tunna utsäde till ett tunnland åker istället för en hel tunna (det är därför det heter tunnland!) Ett tunnland är ca 0,5 hektar, eller 5000 kvm. Men efter odling i Sverige behöll Vasarågen inte sina fördelar i mer än 2-3 generationer. Första skörden kallades ”Vasabarn” och såddes ut samma höst, året därpå kunde en skörda Vasas barnbarn. Men fler generationer än så ville en inte använda, utan då köptes nytt utsäde från Finland igen.

Att torka rågen i rior innan tröskning ökar frönas grobarhet.

Varför förlorade Vasarågen sina egenskaper så fort vid odling i Sverige? Olika teorier finns, men det troligaste är att det berodde på traditionen i Finland att torka rågen i rior, torkhus, innan tröskning. Det gör mycket för frönas grobarhet jämfört med fuktigt utsäde. Och att en då kunde så glesare, gav varje enskild planta bättre förutsättning att bli stor och ge stora kärnor! Men efter ett par säsonger i Sverige utan torkning av utsäde hade kärnstorlek och grobarhet minskat till ”normala” nivåer.

Det är frestande att tro att det var inkorsning av sämre svensk råg som orsakade skördeminskningen, men efter ett par hundra år av odling av Vasaråg borde mer eller mindre all råg som odlades här ändå ha detta ursprung.

Här i närområdet odlas inte råg, så risken för att Vallbys Vasaråg ska korsas och inte bli sortren ganska liten. Det återstår att se hur skördenivån utan ritorkning av utsädet utvecklas. Nästa år skördar jag Vasas barnbarns barnbarns barn!

Faktastyckena ovan baseras på information i boken ”Spannmål, svenska lantsorter” av Matti Wiking Leino, en riktig bladvändare för spannmålsnördar som jag. Utgiven på Nordiska Muséets Förlag 2017.

Museibonden Ulla

Äng är åkers moder

Somliga har nog hört uttrycket ”Äng är åkers moder” någon gång, och kanske till och med reflekterat lite över vad det egentligen betyder. Sen finns det de som, liksom jag, studerat agrarhistoria eller växtnäringscirkulation och därför är helt med på noterna! Och gärna vill berätta om varför det talesättet uppkommit.

Djuren levererar växtnäring i gödsel som läggs på åkern.

Ängen, där höet bärgas, har levererat växtnäring från marken i form av djurfoder. Djuren har i sin tur, utöver mjölk och kött, levererat växtnäring i gödseln, som lagts på åkern.  Äng är alltså åkers moder, en förutsättning för åkerns produktion.

Metoden har varit framgångsrik men har sina begränsningar. Det system som använts i ett och ett halvt millennium för att gödsla åkern kommer till sist in i en återvändsgränd. Ängens produktion beror på hur mycket mineraler och kväve som kunnat frigöras i marken varje år. Och för att få tillräckligt med gödsel för en god skörd av spannmål, måste ett tillräckligt antal djur fått äta och göra gödsel av en tillräcklig mängd hö från tillräckligt stora ängar. Förhållandet brukar behöva vara minst 5 gånger så mycket äng som åker, gärna ännu högre andel äng. Men förr eller senare utarmas ängsmarken på sitt växtnäringsförråd, produktionen sjunker, gödseltillgången minskar, åkerskörden minskar.

Under tidigt 1800-tal skriver motsvarande dagens Landshövding i sin rapport till Konungen:

Fodertillgången swarar på intet sätt emot åkerwidden, och i anseende till inskränkte Hag- och Utmarkerne måste Ängarne strängt betas som än mera minskar de senares bördighet.

”Fodertillgången svarar på intet sätt emot åkervidden, och i anseende till inskränkta hag- och utmarkerna måste ängarna strängt betas som än mera minskar de senares bördighet.”

Ur: Ridderstolpe F. 1823: ”Kongl. Maj:ts Befallningshafwande i Westmanlands Län till Kongl. Maj:ts afgifne Fem års Berättelse år 1822”, Stockholm, sid 25. Finns på SCB.se.

Wallby år 1759-1760. Fördelningen mellan åker och äng såg ungefär likadan ut under några hundra år.

På kartor från 1800-talet över Västmanlands slättbygder syns att ängen på de flesta håll var bara lika stor som åkermarken och alltså på tok för liten för en hållbar växtnäringsförsörjning. Dessutom har landhöjningen genom århundradena på sina håll gjort ängarna torrare. Såklart då att marginalerna var små, för lite och för dålig ängsmark gav för lite gödsel och dåliga spannmålsskördar.

Vid 1800-talets mitt hade flera mer välbärgade jordbruk redan provat till exempel klöverodling på åkermarken för att både gröngödsla åkern och öka fodertillgången, men den fattigare allmogen som så väl behövde öka sina skördar behövde upplysas! Inte hade de råd med prenumerationsavgiften för den nya rådgivande kvartalsskriften ”Samling af upplysningar och underrättelser för Landthushållare i Westmanlands Län” som började ges ut 1850 heller. Andelen ”hemmansägare” är påfallande liten, utan det är en stor andel storgodsinspektorer, militärer, kyrkofunktionärer och liknande i prenumerantlängden. Man hoppades att kunskapen skulle sippra ner till allmogen i alla fall. Så vad vill man då föra ut till dem i första numret av skriften?

32 sidor av 48, alltså 2/3 handlar om ovanstående problematik, med artikelnamn som följer:

• Klöfwerodling på Åker. Det första steget till förbättring af Westmanlands Åkerbruk
• Några ord om Klöfwerodlingen
• Om afdikning och ängswattning
• Om Ängsskötseln
• Om Ängsskötsel (för säkerhets skull!)
• Om gödseln och de wigtigaste medlen att erhålla den

Vad skulle stå i ”Upplysningar till Lanthushållare” i länet idag, månntro? Principer för recirkulation av humangödsel till åkermarken? Övergödningsproblemet? Grödor att odlas på åkern för att Sverige ska bli självförsörjande på mat? Dina 2000 kvadratmeter – kosthåll för en rättvis fördelning? Hur bedriva kampen för rätten till era lokala grönsaks- och spannmålssorter?

Museibonden Ulla

Klaffar det om jag ber klaffaren att hålla klaffen?

Ibland stöter en på ord som det inte är alldeles självklart vad de betyder. Sammanhanget hjälper inte tillräckligt långt. I den här rubriken tror jag att ni läsare, liksom jag, är med på att klaffar det är samma fråga som fungerar det eller passar det. Och att be någon hålla klaffen är ju inte att be någon hålla upp en skrivbordsklaff, utan samma sak som att be någon hålla tyst eller hålla mun. Kanske kommer det av att den personen borde hålla upp sin underkäke, en slags klaff, så att den klaffar med överkäken och alltså därmed hålla munnen stängd. Jag hoppas att vi är överens så här långt!

Men vad är då en klaffare? Ordet stötte jag på i en gammal text som trycktes i ”Samling af upplysningar och underrättelser för Landthushållare i Westmanlands Län”, i första häftet från år 1850. Så när jag forskar i snart 170 år gammal lantbruksrådgivning och kommer till sista sidorna dyker fyra sedelärande små texter på vers upp, som är mer allmänt fostrande för allmogen. Smaka på det här:

Sedespråk.

Lär allt hwad dig stunden kan lära,
Till nytta, behag eller ära.

Med fruktan och bäfwan tillwara dig tag
För hwad du kan komma att ångra en dag.

Gif kroppen hwad jemnt han behöfwer,
Men gif honom intet deröfwer.

När ondskan och lögnen dig smäda, så tig,
Men låt dina gerningar tala för dig.

När klaffaren smädar din nästa,
Då tala, och wänd till det bästa.

När du har gjort saken, så godt du förstår,
Tro Gud ock om godt, och mins att han rår.

Tänk, när dig en olycksdag hunnit,
Att den dock i morgon förswunnit.

Visst låter det som en röst från svunna tider, då hårt arbete var en dygd, och måttfullhet var nödvändigt. Välfärdslandet Sverige fanns inte än, och människor var tvungna att se om både sitt eget hus och hjälpa sin nästa efter bästa förmåga. Här dyker alltså klaffaren upp! Jag sökte i Svenska Akademiens OrdBok, SAOB, på nätet, för att se vad en klaffare var för någon.

Klaffare: person som (gärna) förtalar andra.

Andra synonymer är bakdantare eller belackare, där åtminstone jag aldrig stött på ordet bakdantare heller tidigare. Ett lite modernare ord för detta skulle kanske kunna vara mobbare? Jag gillar verkligen uppmaningen att inte tiga när nästan blir smädad av klaffaren! Tala när sådant sker! Stå upp för varandra och vänd till det bästa! Heter det klaffare för att denne borde hålla klaffen, månntro?

För övrigt tycker jag att nästan hela sedespråket är aktuellt även idag, tidlösa lärdomar som kanske kan göra livet lite lättare om vi tillämpade dem. Hur det står till med resten av råden i denna lilla skrift kommer jag att fördjupa mig i framöver. Främst själva lantbruksartiklarna förstås, men när nu så fina tänkespråk är inkluderade så kanske jag kommer att berätta mer om dem också!

Museibonden Ulla

Hö-snuva

Gotlandskaninerna utfodras med museets eget hö.

Den stora uppgiften i midsommartid för en odlingsbonde är höskörden. Det är viktigt för oss att kunna bärga vårt eget ”kanin-hö” eftersom det inte är så lätt att köpa den tunnare/finare kvaliteten till ett rimligt pris någon annan stans. Och vi använder ju ganska stora kvantiteter till våra gotlandskaniner! Också getter och bockar uppskattar det finare höet vi skördar nere på ”Midsommarängen”.

Den andra ängen, lite längre upp på sluttningen från Svartån, innehåller andra gräsarter, örter och baljväxter och ger ett grövre hö. Dessutom skördar vi den ängen lite senare för att få högre skörd, men det leder ju också till att gräset hinner bli grövre.

På gamla tiders vis hässjar vi vårt hö för att få det riktigt torrt. Efter att ha fått torka på marken 1 – 2 dagar och vänts minst en gång är det tillräckligt torrt och luftigt för att hängas upp på hässjan. Därefter måste det torka klart där under ett par veckors tid. Det regn som kommer under tiden brukar rinna av och bara skada det översta lagret med hö, som då tappar färg, men som oftast torkar snabbt igen eftersom det ligger överst i solen och vinden. Hö som ligger mot marken blir dock snabbt förstört och ruttnar.

På gamla tiders vis hässjar vi höet för att få det torrt.

För att känna om höet på hässjan är tillräckligt torrt för att tas in för lagring över vintermånaderna kan en sticka in armen i höet och känna hur det känns – är det kallt inne i hässjan betyder det att fukt fortfarande avdunstar och kyler ner luften där. När det istället känns ”varmt” eller ungefär som i luften utanför är det tillräckligt torrt!

Hässjat hö sägs vara mer dammfritt än så kallat skulltorkat (hö som torkats med luft som tryckts genom höet, med hjälp av fläktar, när det ligger inne på ”lagret”, dvs höskullen). Hö som körs in något fuktigt och torkas på skullen pressas till balar direkt från marken (efter ett par dagars torkning och vändning). Framförallt hästar mår bäst av dammfritt hö. Förklaringarna till att hässjat hö brukar vara mindre dammigt är att det hanteras fler gånger. Redan under själva hässjningen lyfts höet upp på gaffeln och ruskas om lite så att det blåser iväg lite damm! Sedan när det hänger ute för torkning är det naturliga vindrörelser som transporterar ut fukten ur hässjan. Lite damm förs alltså också bort då.

Sedan måste ju hässjat hö bärgas, transporteras in från fältet, efter att det torkat klart utomhus och rivs då ner från hässjan, och det blåser bort en hel del damm då också. Det ska vara torrt och soligt den dag som höet körs in! Höet lastas upp med högafflar på en hökärra , eller in i höbalspressen som gör balar och puttar dem in i vagnen. Sedan ska det lastas av igen för att läggas in i höladan, och ännu mer damm lämnar höet! Bra hö till djuren blir det, men mer damm för oss som arbetar med det, förstås! (Snörvel…)

Det är spännande att hålla liv i gamla traditioner och kunskaper om hur ett jordbruk kan skötas. Vi använder traktor för flera tyngre arbeten, men just höhässjning – det måste göras av människor!

Museibonden Ulla

Vårbrukstider

Det spritter i bondebenen så här års! På väg till jobbet ser jag hur ”alla andra bönder” kör för fullt med sina stora direktsåmaskiner som lämnar släta fina fält efter sig, bara att vänta tills det sticker upp lite grönt nu då…

Och då blir jag orolig att jag är för sent ute! Våra fält vetter mot öster och brukar ta tid på sig att torka upp så pass att det går att köra med traktor utan att packa ihop jorden för mycket. Bönder ska vara rädda om frostens fina effekt på jordstrukturen och inte köra för tidigt eftersom det smuliga då kan förvandlas till stora hårda lerkokor igen. Jag måste ut och gräva i jorden för att se om den ”reder sig”.

Grävningen ger mig informationen att det är helt perfekt att köra nu i månadsskiftet (april-maj)! Lagom med fukt kvar i marken, men ändå lätt att röra om i jorden utan kladd, nu kan det bli en fin såbädd. Ungefär en och en halv vecka efter att mina grannar hemma har börjat köra ut på sina åkrar är jag också igång!

Istället för att plöja efter grisarnas framfart i Norrsyltabacken (nedanför Bondgården) blev det i höstas kultivatorn som fick försöka jämna ut landskapet som grisarna skapat med badpölar och hårdtrampade stigar. Kultivatorn är ett redskap som skär igenom jorden på djupet utan att vända den åt sidan som en plog gör, kultivatorn mera ”rör om” och rullar runt lite av ytskiktet och kan därför i viss mån flytta jord från högre partier till svackorna. Jag kultiverar nu på våren också, för att mylla ned den vårutspridna gödseln.

Sedan är det dags för harvning! Harven är bondens ”kratta” som hos oss antingen dras av hästar eller traktorn. Ju fler harvpinnar, desto tyngre är arbetet, så lilla lätta harven har vi på Vårfesten visat med två fina russ framför (från Russ Alltjänst), och de större och tyngre harvarna drar vi med traktorn.

Harven är bondens ”kratta” som här dras av två russ.

Efter några körningar med harv har såbädden på åkern blivit färdig för överfart med såmaskinen. Säden ska ju sås under jordytan och då behöver jorden vara ordentligt genomkrattad. Så-billarna kan nu dras genom jorden på lämpligt djup och släppa ut sädeskornen där, i lagom fuktig jord. Vi sår med hjälp av häst, och det är vårt eget russ Fideli som brukar dra såmaskinen (se bilden nedan). I år är hon dock mammaledig (!), så vi får hjälp av min kollega Stinas häst Tora, en nordsvensk brukshäst, som dessutom har sin praoelev, stoet Timra 2 år vid sidan under arbetet.

Efter harvningen är det dags för sådd med såmaskin. Så-billarna dras genom jorden på lämpligt djup och släpper ut sädeskornen.

Efter sådden är det bra att välta jorden. Det betyder inte att tippa den åt sidan! I så fall skulle ju fröna hamna på fel ställe igen, några uppe vid ytan och några där det redan ligger andra. Välten är en tung rullande rulle som trycker ihop jorden så att kornen får ordentlig kontakt med markfukten, trycker ner eventuella stenar, och lämnar åkern slät och fin efter sig. Också välten vi har är anpassad till att dras med häst, och Stina och Tora avslutar vårbruksarbetet på åkern med den.

Välten är en tung rulle som trycker ihop jorden så kornen får ordentlig kontakt med markfukten.

Det är en ovanligt kall och sen vår, så vi får se tiden an och lita på att det kommer upp gröna strån snart! Jag tänker även på att vårbruket förr kunde hålla på i flera veckor, just för att det var dåligt dränerat med bara grunda diken och alltså olika blött på olika åkrar, och en del torkade upp flera veckor efter de som torkade upp först. Och dessutom var oxar inte så snabba… Museibonden hoppas alltså, liksom sina föregångare, att vårsäden må hinna mogna i vackert höstväder i år också!

Museibonden Ulla