Rödbetan

Ibland tycker en att en slår rekord, fast det kanske inte är ett riktigt rekord om en skulle ha kontrollerat det. Men känslan är ju på riktigt!  Vi var många som fick rekordkänsla när vi skördade grönsaker med skolklassen Bäckby 2, i odlingslådorna här på muséet. Där har det vuxit rejält i år! Det har varit bra växtväder med både sol och regn. Odlingsbäddarna är uppbyggda av kompost från Vallbys dynghög. Så förutsättningarna har varit de bästa!

Nytt för i år är placeringen av skolklassens odling. Bäckby 2 har odlat med oss under flera år, med odlingslådor i potagén. Där har vi istället gett plats för pumpatunneln som trädgårdsmästaren bloggat om tidigare. Den nya placeringen av lådorna är till vänster om vägen mot Björnöstugorna.

dav

Odlingsbäddarna byggdes upp av stallgödselkompost, och närmast i bild även biokol i en av bäddarna. Foto: Ulla Fåhraeus

Under den fantastiska påskhelgen lade jag upp de nya odlingsbäddarna där, som en del av vårt test att odla med biokol. I en bädd utgjordes hela volymen av stallgödselkompost, den andra fick inblandning av ca 20 volymprocent biokol. Högst upp på bäddarna placerades odlingslådorna, och komposten toppades med den gamla jorden från den tidigare lådodlingen i potagén. De nya småplantorna och fröna behövde få något inte fullt så näringsrikt att börja rota sig i.

dav

Överst i lådorna lades fjolårsjorden som är mer näringsfattig. Foto: Ulla Fåhraeus

Mestadels hade vi samma grödor i båda odlingsbäddarna för att kunna göra jämförelser. I maj sådde eleverna morötter, rödbetor, sallad och kål, satte potatis och planterade ut sina för-odlade plantor av squash, majs och vaxbönor. Vi pratade om möjligheten med det porösa biokolet i jorden. (Titta gärna på en bit träkol i förstoringsglas!). Den enorma ytan som biokolet bidrar med håller kvar näringsämnen bra så de inte regnar bort. Dessutom hålls jorden både luftig och vattenmagasinerande. Mikroberna, alltså svampar och bakterier, som jobbar med marken flyttar gärna in i biokolets struktur. Så skulle vi se någon skillnad mellan bäddarna när det blev dags att skörda?

Efter sommarlovet

Efter en något bättre start för bädden utan biokol, hämtade bädden med biokol in försprånget mot slutet av sommaren. Detta var väntat, eftersom kolets förmåga att lagra växtnäringsämnen, i början av säsongen kan ge lite mindre kvar till växterna. Men med tiden blir effekten istället ett större förråd att ta av och faktiskt verkade det stadiet infinna sig redan första odlingsåret!

IMG_20190913_132125

Sovande soffpotatis på sommarlov. Foto: Ulla Fåhraeus

 

Vid skördedags i september såg det ut som att det var lite frodigare i biokollådorna. Vi såg också att den kolblandade bädden inte sjunkit ihop lika mycket som bädden med enbart stallgödselkompost.

Skördeglädje

Sedan skördades det av många händer och av hjärtans lust, så vi hade inte koll på skörd i kilo eller så från de olika lådorna. Det var ju så roligt att skörda så det gick fort där! Och det var imponerande grönsaker i båda bäddarna, inte tu tal om den saken! Kan det finnas så stora rödbetor? Men vilka stora potatisar! Det finns fortfarande morötter kvar att skörda i den lådan där! Bäckby 2 har nu fått råvaror till sina hemkunskapslektioner och många av eleverna fått ett intresse för odling.

Det fanns några RIKTIGT stora rödbetor och två vinnare (med ögonmått) kom på delad första plats. Jag fick behålla en för att visa kollegorna. Vi hade en liten ”gissa vikten”-tävling bland personalen där det gällde att komma närmast de 2,383 kg den vägde! Vilken skönhet! Vilken rekordbeta!

 

IMG_20190913_131956

Rekordbetan, 2838 gram!

Jag hoppas att några läsare med odlingsintresse fått upp ögonen för biokol! Användning av biokol i stor skala inom jordbruket skulle kunna hjälpa till att lagra kol i marken snabbare än genom vanlig mullbildning. Dagens storskaliga jordbruksmetoder bidrar oftast tvärtom till att mullhalten i åkermarken sjunker för varje år. Samtidigt menar många att biokol i odlingsmarken skulle kunna öka skörden och minska bevattningsbehovet. Win –win alltså!

Frågan är bara om rödbetan var en verklig rekordvinnare, eller om vi som var där bara får leva på känslan av rekord. Vilket inte är fy skam det heller.

Museibonden Ulla

Kålrotsodling à la 1851

För många odlare är det som en extra julafton när frökatalogerna dimper ner i brevlådan i januari. Trots alla fina bilder och matnyttig info som finns på nätet är det något visst med att hålla en katalog i handen. Jag känner mig lite närmre själva odlingen då, lite mer ”hands on”!

Jag fick ytterligare en julafton i år! Den ”Samling af upplysningar och underrättelser för Landthushållare i Westmanlands Län”, som jag berättat om tidigare i inläggen ”Klaffar det om jag ber klaffaren att hålla klaffen?” och ”Äng är åkers moder”, fanns i en inbunden version med några lite spridda årgångar att köpa på antikvariat. Nu har jag fått hit den, jag kan hålla i den, och läsa vilka råd som gavs om kålrotsodling i den tredje årgångens första häfte. Häng med här:

Då jag denna sommar (1851) sett många af mina grannar, som ledo brist på tillräcklig utsädespotatis, försöka kålrotsodling, kom jag att tänka på min ”gamle wän i Bie.” Det är ej nog att man sätter plantor och will hafwa rötter, man måste ock göra det så, att man får stora rötter, eljest förlorar man ej blott sjelf hågen för rotodling, utan man afskräcker äfwen andra ifrån försök dermed.

Det är en oeftergiflig fordran för den, som med framgång will odla kålrötter, att 1) wälja lerhaltig jord, som ej är för mycket utmagrad; 2) att gödsla och ”drillägga” jorden såsom Herr Pastor Holm i 2:dra häftet af qwartalsskriften för 1850 uppgifwit (pag. 29). För det 3) att noga tillse det plantorne, som böra uppdragas i fet sandmylla, hälst i plantlafwe, äro wäl stadgade då utplanteringen sker. Alla swaga plantor förkastas eller sparas, tills de hunnit blifwa något gröfre. Sedan rotändarne blifwit afputsade neddoppas de i med watten upplöst kogödsel. Att wattna i hålen efter sättpinnen före plantans nedsättning är rätt bra; men man bör äfwen låta wattning följa efter, så att jorden sluter sig wäl till om roten. För att förstöra ogräset föres mellan raderne med ett order på samma sätt som när man kupar potatis, hwarefter drillryggarne handrensas.

Den som på detta sätt odlat rötter wet att twenne ändamål winnes. Först kan (?) en wacker rotskörd ej uteblifwa och för det andra blir jorden genom luftens och gödselns förenade inwerkan särdeles tjenlig för kommande säden. Afser man deremot mera jordens förbättrande än rotskörden, och derföre ”drillat” henne, så wågar jag i följd af egen erfarenhet råda till att häldre odla ”bondbönor” än kålrötter. Jag har detta år, för att förbättra en mager och mullfattig backlera, gjort försök med både kålrötter och bondbönor och af de sednare fått en särdeles wacker skörd, så mycket mera wärd ett år, då mjölet af andra wäxter är odrygt och mindre närande.

Det var ju rediga och tydliga råd, detta! (dessutom slås det ett slag för bondbönor). Och en hänvisning till tidigare årgång av denna kvartalsskrift. Jag vill undersöka Herr Pastor Holms råd i första årgången om gödsling och drilläggning av jord för kålrotsodling!

Om Rotkåls-odling

(Af Pastor Holm i Romfartuna Socken)

…Nutidens större landthushållare hafwa derföre gjort försök med att på annat sätt odla den jord, hwarpå de erna utsätta kålrotsplantor. De upplöja först åkern, sladda den mycket wäl och utköra derpå gödseln. Genom flera snedningar och sladdningar söka de icke allenast få gödseln wäl blandad med jorden, utan äfwen jorden så fri från kokor och fin som möjligt. Sedemera upplägga de jorden med drill, order eller plog i ryggar; det will säga, att då de kommit till ena ändan af åkern, wända de genast med dragarena om och fälla en fåra mot den de nyss fällt. När åkern på detta sätt blifwit lagd i ryggar eller s. k. drillar, werkställes kålrotsplanteringen sålunda: en person går efter hwarje fåra med en märkpinne, som är tre qwarter lång och hwässt uti ena ändan. När han med nämnde pinne utmärkt afståndet mellan hwarje planta, sticker han med den hwassa ändan i fårans rygg ett hål; efter denna person går en annan och fyller hålet med watten; efter denna person går åter en tredje och nedsätter i de wattnade hålen plantorna, på sätt som förut är nämdt, samt makar omkring dem torr jord…

Och för den som inte ville pyssla med egen plantuppdragning upplyses här också att ”Plantor säljas wanligen wid alla herrgårdar och hos Stads-trädgårdsidkare”.

Så den som i modern tid nu vill odla kålrötter med framgång kan ju ta till sig av dessa råd. Översatt till en villaträdgårdsodling blir det ungefär att köpa kålrotsplantor från en handelsträdgård eller liknande, eller dra upp dem från frö själv enligt punkt 3 i det första citatet, andra stycket (plantlave kan liknas vid en drivbänk eller skyddad odlingslåda). Blanda in naturgödsel i jorden som sedan skottas upp i bäddar eller smala drillar så att jorden blir luftig och rötterna kan utvecklas väl. Plantera i vattnade hål. Vattna och rensa ogräs. Slå rekord i kålrotsskörd och imponera på släkt och grannar. Ät rotmos!!!

rotabagge_fotoEH

Kålroten ‘Rotabagge’ som har odlats på museet.

Kålrötter från den här tiden kan ha varit av sorten Rotabagge. Frön salufördes i alla fall. Det namnet förvrängdes till Rutabaga, som finkrogen på Grand Hotell heter! Rotabagge har vi odlat här på Vallby Friluftsmuseum också.

Lycka till önskar museibonden Ulla

Vasas barn och barnbarn

Ända sedan jag läste i Femårsberättelserna från 1800-talets första del, om det från Finland importerade rågutsädet av ‘Vasaråg’, har jag haft som ambition att odla den sorten på bondgårdens åker här på Vallby Friluftsmuseum.  Det är ju inte alltid som det så tydligt är angivet exakt vilken sort av en gröda som odlats här i Västmanland i de källor jag letat i. Och jag hade tur! Det fanns en rågsort i genbanken som hette Vasa och angavs vara en lantsort, dvs inte förädlad,  patenterad och saluförd i en fröfirmas namn, utan bara odlats, år efter år efter år…

IMG_0010

Frön av Vasaråg (och Råglosta för den uppmärksamme).

För fem år sedan fick jag alltså ett litet kuvert med ca 4-500 frön av Vasaråg. Det är, när det gäller spannmålsgrödor för åkerodling, inte särskilt många alls. Det skulle räcka till högst en kvadratmeter med normal utsädesmängd. Och ute på en åker kan ju vad som helst gå fel! En hungrig liten fågel som pickar i sig frön om de såtts för grunt, en dålig övervintring för att det blev en vattenpöl just där eller förrymda får som äter av just de rågstråna på våren. Så dessa frön såddes i två baljor med jord från åkern som blandats med vanlig plantjord på påse. Det blev fyra rader per balja med femtio frön i varje. Uppkomsten var god! 90-95% grobarhet (jo, jag räknade faktiskt plantorna!).

IMG_0050

Rågplantor.

Rågplantorna i baljorna fick övervintra under kontrollerade former, i plantskolan under ett täcke av eklöv. På vårkanten såddes även en sorts rödklöver med lokal förankring (Skultuna) in i spannmålsgrödan, något som kanske förbättrade kvävehushållningen i den lilla baljan. Kväve är ju det växtnäringsämne som först brukar begränsa tillväxten, och med tanke på den snålt tilltagna jordvolymen i baljorna kunde en tänka att det skulle ta slut annars. Men klöver kan ju som bekant härbärgera bakterier i rötterna som fixerar luftkväve till en växttillgänglig form. Rågen växte i alla fall bra i baljorna under följande sommar!

Första skörden skedde alltså i baljorna för fyra år sedan. Frönas antal hade ju stigit så jag vågade så ut dem på en liten del av den nya åkern nere vid torpet, efter att grisarna bökat upp gräset som var där tidigare. Och för tre år sedan gick det att skörda de första fyra kärvarna med Vasaråg! Sen kom det inte längre än så det året, utan dessa frön såddes först på hösten för två år sedan, nere på ängen där grisarna bökat upp en tillfällig åkerremsa. Den skörden bärgades alltså förra året, såddes på torpåkern igen eftersom det bara var där det gick att bruka till marken i tid. Och i år, med den värsta torkan i mitt minne, har Vasarågen ändå lyckats växa (vilket höstgrödor gör bättre än vårsådda under de förutsättningarna) och ge tillräckligt med frön till att  –  ÄNTLIGEN  –  sås ut på bondgårdens åker!

IMG_0045

Fyra drag med såmaskinen blev det.

Fyra drag med såmaskinen blev det! Jag hade inte hunnit tröska mer utsäde innan den dagen dök upp när vädret och jorden var bra, och inte för sent i september eftersom rågen gärna vill ner i marken vid månadsskiftet augusti/september i det här området. Hoppas att den kan konkurrera med kvickroten bara…!

IMG_2678

Råg i juli månad.

Vasaråg och annan finsk utsädesråg har använts i södra Sverige sedan Gustav Vasas tid. De ansågs vara bättre än de svenska rågsorterna, fick större kärnor, och det räckte med en halv tunna utsäde till ett tunnland åker istället för en hel tunna (det är därför det heter tunnland!) Ett tunnland är ca 0,5 hektar, eller 5000 kvm. Men efter odling i Sverige behöll Vasarågen inte sina fördelar i mer än 2-3 generationer. Första skörden kallades ”Vasabarn” och såddes ut samma höst, året därpå kunde en skörda Vasas barnbarn. Men fler generationer än så ville en inte använda, utan då köptes nytt utsäde från Finland igen.

IMG_9983

Att torka rågen i rior innan tröskning ökar frönas grobarhet.

Varför förlorade Vasarågen sina egenskaper så fort vid odling i Sverige? Olika teorier finns, men det troligaste är att det berodde på traditionen i Finland att torka rågen i rior, torkhus, innan tröskning. Det gör mycket för frönas grobarhet jämfört med fuktigt utsäde. Och att en då kunde så glesare, gav varje enskild planta bättre förutsättning att bli stor och ge stora kärnor! Men efter ett par säsonger i Sverige utan torkning av utsäde hade kärnstorlek och grobarhet minskat till ”normala” nivåer.

Det är frestande att tro att det var inkorsning av sämre svensk råg som orsakade skördeminskningen, men efter ett par hundra år av odling av Vasaråg borde mer eller mindre all råg som odlades här ändå ha detta ursprung.

Här i närområdet odlas inte råg, så risken för att Vallbys Vasaråg ska korsas och inte bli sortren ganska liten. Det återstår att se hur skördenivån utan ritorkning av utsädet utvecklas. Nästa år skördar jag Vasas barnbarns barnbarns barn!

spannmal-svenska-lantsorterFaktastyckena ovan baseras på information i boken ”Spannmål, svenska lantsorter” av Matti Wiking Leino, en riktig bladvändare för spannmålsnördar som jag. Utgiven på Nordiska Muséets Förlag 2017.

Museibonden Ulla

Äng är åkers moder

Somliga har nog hört uttrycket ”Äng är åkers moder” någon gång, och kanske till och med reflekterat lite över vad det egentligen betyder. Sen finns det de som, liksom jag, studerat agrarhistoria eller växtnäringscirkulation och därför är helt med på noterna! Och gärna vill berätta om varför det talesättet uppkommit.

kviga-betar

Djuren levererar växtnäring i gödsel som läggs på åkern.

Ängen, där höet bärgas, har levererat växtnäring från marken i form av djurfoder. Djuren har i sin tur, utöver mjölk och kött, levererat växtnäring i gödseln, som lagts på åkern.  Äng är alltså åkers moder, en förutsättning för åkerns produktion.

Metoden har varit framgångsrik men har sina begränsningar. Det system som använts i ett och ett halvt millennium för att gödsla åkern kommer till sist in i en återvändsgränd. Ängens produktion beror på hur mycket mineraler och kväve som kunnat frigöras i marken varje år. Och för att få tillräckligt med gödsel för en god skörd av spannmål, måste ett tillräckligt antal djur fått äta och göra gödsel av en tillräcklig mängd hö från tillräckligt stora ängar. Förhållandet brukar behöva vara minst 5 gånger så mycket äng som åker, gärna ännu högre andel äng. Men förr eller senare utarmas ängsmarken på sitt växtnäringsförråd, produktionen sjunker, gödseltillgången minskar, åkerskörden minskar.

Under tidigt 1800-tal skriver motsvarande dagens Landshövding i sin rapport till Konungen:

Fodertillgången swarar på intet sätt emot åkerwidden, och i anseende till inskränkte Hag- och Utmarkerne måste Ängarne strängt betas som än mera minskar de senares bördighet.

”Fodertillgången svarar på intet sätt emot åkervidden, och i anseende till inskränkta hag- och utmarkerna måste ängarna strängt betas som än mera minskar de senares bördighet.”

Ur: Ridderstolpe F. 1823: ”Kongl. Maj:ts Befallningshafwande i Westmanlands Län till Kongl. Maj:ts afgifne Fem års Berättelse år 1822”, Stockholm, sid 25. Finns på SCB.se.

Wallby-karta

Wallby år 1759-1760. Fördelningen mellan åker och äng såg ungefär likadan ut under några hundra år.

På kartor från 1800-talet över Västmanlands slättbygder syns att ängen på de flesta håll var bara lika stor som åkermarken och alltså på tok för liten för en hållbar växtnäringsförsörjning. Dessutom har landhöjningen genom århundradena på sina håll gjort ängarna torrare. Såklart då att marginalerna var små, för lite och för dålig ängsmark gav för lite gödsel och dåliga spannmålsskördar.

Vid 1800-talets mitt hade flera mer välbärgade jordbruk redan provat till exempel klöverodling på åkermarken för att både gröngödsla åkern och öka fodertillgången, men den fattigare allmogen som så väl behövde öka sina skördar behövde upplysas! Inte hade de råd med prenumerationsavgiften för den nya rådgivande kvartalsskriften ”Samling af upplysningar och underrättelser för Landthushållare i Westmanlands Län” som började ges ut 1850 heller. Andelen ”hemmansägare” är påfallande liten, utan det är en stor andel storgodsinspektorer, militärer, kyrkofunktionärer och liknande i prenumerantlängden. Man hoppades att kunskapen skulle sippra ner till allmogen i alla fall. Så vad vill man då föra ut till dem i första numret av skriften?

32 sidor av 48, alltså 2/3 handlar om ovanstående problematik, med artikelnamn som följer:

  • Klöfwerodling på Åker. Det första steget till förbättring af Westmanlands Åkerbruk
  • Några ord om Klöfwerodlingen
  • Om afdikning och ängswattning
  • Om Ängsskötseln
  • Om Ängsskötsel (för säkerhets skull!)
  • Om gödseln och de wigtigaste medlen att erhålla den

Vad skulle stå i ”Upplysningar till Lanthushållare” i länet idag, månntro? Principer för recirkulation av humangödsel till åkermarken? Övergödningsproblemet? Grödor att odlas på åkern för att Sverige ska bli självförsörjande på mat? Dina 2000 kvadratmeter – kosthåll för en rättvis fördelning? Hur bedriva kampen för rätten till era lokala grönsaks- och spannmålssorter?

Museibonden Ulla

Klaffar det om jag ber klaffaren att hålla klaffen?

Ibland stöter en på ord som det inte är alldeles självklart vad de betyder. Sammanhanget hjälper inte tillräckligt långt. I den här rubriken tror jag att ni läsare, liksom jag, är med på att klaffar det är samma fråga som fungerar det eller passar det. Och att be någon hålla klaffen är ju inte att be någon hålla upp en skrivbordsklaff, utan samma sak som att be någon hålla tyst eller hålla mun. Kanske kommer det av att den personen borde hålla upp sin underkäke, en slags klaff, så att den klaffar med överkäken och alltså därmed hålla munnen stängd. Jag hoppas att vi är överens så här långt!

Men vad är då en klaffare? Ordet stötte jag på i en gammal text som trycktes i ”Samling af upplysningar och underrättelser för Landthushållare i Westmanlands Län”, i första häftet från år 1850. Så när jag forskar i snart 170 år gammal lantbruksrådgivning och kommer till sista sidorna dyker fyra sedelärande små texter på vers upp, som är mer allmänt fostrande för allmogen. Smaka på det här:

Sedespråk.

Lär allt hwad dig stunden kan lära,
Till nytta, behag eller ära.

Med fruktan och bäfwan tillwara dig tag
För hwad du kan komma att ångra en dag.

Gif kroppen hwad jemnt han behöfwer,
Men gif honom intet deröfwer.

När ondskan och lögnen dig smäda, så tig,
Men låt dina gerningar tala för dig.

När klaffaren smädar din nästa,
Då tala, och wänd till det bästa.

När du har gjort saken, så godt du förstår,
Tro Gud ock om godt, och mins att han rår.

Tänk, när dig en olycksdag hunnit,
Att den dock i morgon förswunnit.

Visst låter det som en röst från svunna tider, då hårt arbete var en dygd, och måttfullhet var nödvändigt. Välfärdslandet Sverige fanns inte än, och människor var tvungna att se om både sitt eget hus och hjälpa sin nästa efter bästa förmåga. Här dyker alltså klaffaren upp! Jag sökte i Svenska Akademiens OrdBok, SAOB, på nätet, för att se vad en klaffare var för någon.

Klaffare: person som (gärna) förtalar andra.

Andra synonymer är bakdantare eller belackare, där åtminstone jag aldrig stött på ordet bakdantare heller tidigare. Ett lite modernare ord för detta skulle kanske kunna vara mobbare? Jag gillar verkligen uppmaningen att inte tiga när nästan blir smädad av klaffaren! Tala när sådant sker! Stå upp för varandra och vänd till det bästa! Heter det klaffare för att denne borde hålla klaffen, månntro?

För övrigt tycker jag att nästan hela sedespråket är aktuellt även idag, tidlösa lärdomar som kanske kan göra livet lite lättare om vi tillämpade dem. Hur det står till med resten av råden i denna lilla skrift kommer jag att fördjupa mig i framöver. Främst själva lantbruksartiklarna förstås, men när nu så fina tänkespråk är inkluderade så kanske jag kommer att berätta mer om dem också!

Museibonden Ulla

Hö-snuva

IMG_5859

Gotlandskaninerna utfodras med museets eget hö.

Den stora uppgiften i midsommartid för en odlingsbonde är höskörden. Det är viktigt för oss att kunna bärga vårt eget ”kanin-hö” eftersom det inte är så lätt att köpa den tunnare/finare kvaliteten till ett rimligt pris någon annan stans. Och vi använder ju ganska stora kvantiteter till våra gotlandskaniner! Också getter och bockar uppskattar det finare höet vi skördar nere på ”Midsommarängen”.

Den andra ängen, lite längre upp på sluttningen från Svartån, innehåller andra gräsarter, örter och baljväxter och ger ett grövre hö. Dessutom skördar vi den ängen lite senare för att få högre skörd, men det leder ju också till att gräset hinner bli grövre.

På gamla tiders vis hässjar vi vårt hö för att få det riktigt torrt. Efter att ha fått torka på marken 1 – 2 dagar och vänts minst en gång är det tillräckligt torrt och luftigt för att hängas upp på hässjan. Därefter måste det torka klart där under ett par veckors tid. Det regn som kommer under tiden brukar rinna av och bara skada det översta lagret med hö, som då tappar färg, men som oftast torkar snabbt igen eftersom det ligger överst i solen och vinden. Hö som ligger mot marken blir dock snabbt förstört och ruttnar.

hassja

På gamla tiders vis hässjar vi höet för att få det torrt.

För att känna om höet på hässjan är tillräckligt torrt för att tas in för lagring över vintermånaderna kan en sticka in armen i höet och känna hur det känns – är det kallt inne i hässjan betyder det att fukt fortfarande avdunstar och kyler ner luften där. När det istället känns ”varmt” eller ungefär som i luften utanför är det tillräckligt torrt!

Hässjat hö sägs vara mer dammfritt än så kallat skulltorkat (hö som torkats med luft som tryckts genom höet, med hjälp av fläktar, när det ligger inne på ”lagret”, dvs höskullen). Hö som körs in något fuktigt och torkas på skullen pressas till balar direkt från marken (efter ett par dagars torkning och vändning). Framförallt hästar mår bäst av dammfritt hö. Förklaringarna till att hässjat hö brukar vara mindre dammigt är att det hanteras fler gånger. Redan under själva hässjningen lyfts höet upp på gaffeln och ruskas om lite så att det blåser iväg lite damm! Sedan när det hänger ute för torkning är det naturliga vindrörelser som transporterar ut fukten ur hässjan. Lite damm förs alltså också bort då.

Sedan måste ju hässjat hö bärgas, transporteras in från fältet, efter att det torkat klart utomhus och rivs då ner från hässjan, och det blåser bort en hel del damm då också. Det ska vara torrt och soligt den dag som höet körs in! Höet lastas upp med högafflar på en hökärra , eller in i höbalspressen som gör balar och puttar dem in i vagnen. Sedan ska det lastas av igen för att läggas in i höladan, och ännu mer damm lämnar höet! Bra hö till djuren blir det, men mer damm för oss som arbetar med det, förstås! (Snörvel…)

Det är spännande att hålla liv i gamla traditioner och kunskaper om hur ett jordbruk kan skötas. Vi använder traktor för flera tyngre arbeten, men just höhässjning – det måste göras av människor!

Museibonden Ulla

Vårbrukstider

Det spritter i bondebenen så här års! På väg till jobbet ser jag hur ”alla andra bönder” kör för fullt med sina stora direktsåmaskiner som lämnar släta fina fält efter sig, bara att vänta tills det sticker upp lite grönt nu då…

Och då blir jag orolig att jag är för sent ute! Våra fält vetter mot öster och brukar ta tid på sig att torka upp så pass att det går att köra med traktor utan att packa ihop jorden för mycket. Bönder ska vara rädda om frostens fina effekt på jordstrukturen och inte köra för tidigt eftersom det smuliga då kan förvandlas till stora hårda lerkokor igen. Jag måste ut och gräva i jorden för att se om den ”reder sig”.

Grävningen ger mig informationen att det är helt perfekt att köra nu i månadsskiftet (april-maj)! Lagom med fukt kvar i marken, men ändå lätt att röra om i jorden utan kladd, nu kan det bli en fin såbädd. Ungefär en och en halv vecka efter att mina grannar hemma har börjat köra ut på sina åkrar är jag också igång!

Istället för att plöja efter grisarnas framfart i Norrsyltabacken (nedanför Bondgården) blev det i höstas kultivatorn som fick försöka jämna ut landskapet som grisarna skapat med badpölar och hårdtrampade stigar. Kultivatorn är ett redskap som skär igenom jorden på djupet utan att vända den åt sidan som en plog gör, kultivatorn mera ”rör om” och rullar runt lite av ytskiktet och kan därför i viss mån flytta jord från högre partier till svackorna. Jag kultiverar nu på våren också, för att mylla ned den vårutspridna gödseln.

Sedan är det dags för harvning! Harven är bondens ”kratta” som hos oss antingen dras av hästar eller traktorn. Ju fler harvpinnar, desto tyngre är arbetet, så lilla lätta harven har vi på Vårfesten visat med två fina russ framför (från Russ Alltjänst), och de större och tyngre harvarna drar vi med traktorn.

russ-harvar.jpg

Harven är bondens ”kratta” som här dras av två russ.

Efter några körningar med harv har såbädden på åkern blivit färdig för överfart med såmaskinen. Säden ska ju sås under jordytan och då behöver jorden vara ordentligt genomkrattad. Så-billarna kan nu dras genom jorden på lämpligt djup och släppa ut sädeskornen där, i lagom fuktig jord. Vi sår med hjälp av häst, och det är vårt eget russ Fideli som brukar dra såmaskinen (se bilden nedan). I år är hon dock mammaledig (!), så vi får hjälp av min kollega Stinas häst Tora, en nordsvensk brukshäst, som dessutom har sin praoelev, stoet Timra 2 år vid sidan under arbetet.

varbruk-sadd-med-hast.jpg

Efter harvningen är det dags för sådd med såmaskin. Så-billarna dras genom jorden på lämpligt djup och släpper ut sädeskornen.

Efter sådden är det bra att välta jorden. Det betyder inte att tippa den åt sidan! I så fall skulle ju fröna hamna på fel ställe igen, några uppe vid ytan och några där det redan ligger andra. Välten är en tung rullande rulle som trycker ihop jorden så att kornen får ordentlig kontakt med markfukten, trycker ner eventuella stenar, och lämnar åkern slät och fin efter sig. Också välten vi har är anpassad till att dras med häst, och Stina och Tora avslutar vårbruksarbetet på åkern med den.

varbruk-valtning-med-hast.jpg

Välten är en tung rulle som trycker ihop jorden så kornen får ordentlig kontakt med markfukten.

Det är en ovanligt kall och sen vår, så vi får se tiden an och lita på att det kommer upp gröna strån snart! Jag tänker även på att vårbruket förr kunde hålla på i flera veckor, just för att det var dåligt dränerat med bara grunda diken och alltså olika blött på olika åkrar, och en del torkade upp flera veckor efter de som torkade upp först. Och dessutom var oxar inte så snabba… Museibonden hoppas alltså, liksom sina föregångare, att vårsäden må hinna mogna i vackert höstväder i år också!

Museibonden Ulla

Skillnaden mellan stolp och stolp, och stolpbod!

En kan ju undra vad en bonde arbetar med under vinterhalvåret, när det inte växer vare sig grödor eller ogräs ute på åkrarna? Förutom djurskötsel arbetar de med att förbereda sommaren på olika sätt. Genom att planera, städa och hålla ordning i god tid kan arbetet flyta på bra mitt i sommarstressen. Så den här bonden bestämde sig för att städa i Stolpboden!

stolpboden_img_0549

I Stolpboden på bondgården förvaras stängselstolpar och annat stängselmaterial.

I Stolpboden förvarar vi stängselstolpar och annat stängselmaterial. Det behövs många tillfälliga hagar för att djuren ska få tillgång till nytt bete i den takt de äter slut på gräset. Det är framförallt hästarna, korna och tackor med lamm som får livnära sig huvudsakligen på bete under sommaren.

Elstängsel är inte det trevligaste stängslet för estetiken, men det bästa vi kan ha med de resurser vi har. Det är förhållandevis lätt och snabbt att sätta upp och ta bort, och fyller sin funktion bra (djuren på insidan och besökare på utsidan) även om vi tycker det är ledsamt med oönskade och oväntade stötar, naturligtvis.

Det går åt mängder med vita plaststolpar för tillfälliga elstängsel! Det underlättar om samma variant används i hela hagen, så de sorteras upp i olika grupper. Som hörnstolpar i våra tillfälliga elhagar använder vi även trästolpar, för att öka stabiliteten jämfört med de böjliga plaststolparna. Eftersom en fuktig trästolpe kan leda bort strömstötarna från tråden måste tråden dras genom något som isolerar elströmmen.  Därför sätter vi olika typer av isolatorer i trästolparna, för att montera eltråden i. Det blir alltså några lådor med en viss typ av isolator i varje. I tillägg till detta har vi många, många meter eltråd eller elrep, som återanvänds år efter år. Det blir många härvor att härbärgera!

Till mer permanenta hagar har vi trästolpar, numera främst i träslaget Robinia, som har bra naturlig motståndskraft mot röta, så att vi kan undvika impregnerade stolpar. Till hagar för långvarigt bruk har vi börjat sätta upp bruna elband, istället för vita elrep. till exempel innanför gärdesgårdarna i en del hagar, för att minska slitaget på de dyra gärdesgårdarna.

Sedan finns det ju stolpar/störar till höhässjorna därinne också! De ska ju också användas år efter år och behöver ha tak över huvudet större delen av året för att inte ruttna, förstås! Dels har vi hässjestörar som vi spänner ståltråd emellan för att hänga gräset på. Dels har vi hässjestörar där tvärgående småpinnar är monterade, för att hålla upp de långa slanor, som vi sedan hänger gräset över.

hassjor

Hässjor på Midsommarängen. Foto Maria Löfgren.

Under Stolpboden förvarar vi också gärdesgårdsvirke – både stolpar/störar, och de slanor som binds fast med vidjor däremellan. Så det är inte konstigt att den kallas för Stolpboden – eller?

Nåja, det rör sig mest om ett lyckligt sammanträffande. Att Stolpboden innehåller stolpar är faktiskt inte alls så självklart! Det är ju benämningen på en byggnadstyp där hela byggnaden är upphöjd över marknivån, och står på stolpar. Vår Stolpbod kommer från Skultuna, och flyttades till Vallby Friluftsmuseum för att komplettera bondgårdsmiljön. I en stolpbod förvarade folket förr i tiden sin spannmål. I museets stolpbod finns (förutom stolpar) en sädeslår i trä med bemålningen 1782.

anno2_img_0584

Sädeslår anno 1782.

”Stolpboden” i dubbel bemärkelse är alltså just nu välstädad. Jag hoppas att sommarens stängslingarbeten kommer att kunna genomföras lätt och snabbt nu när det är ordning och reda bland alla olika sorter av stolpar och annat. Och nu kanske Stolpboden kan få lite nya beundrare också, det är den värd!

Museibonden Ulla

img_0592

Stolpbod är benämningen på en byggnadstyp där byggnaden står på stolpar.

Råglosta. Eller: Vad ska man med ogräs till?

Härom veckan satt vi och gnuggade småaxen i vipporna på råglosta-kärvarna, som jag skördade i rågåkern hösten 2015. Med fingrarna fick vi loss kärnorna, som hos råglosta inte lossnar av sig själv. Råglosta är alltså inte detsamma som en sorts råg, utan ett ogräs med ”råg” i namnet på många andra språk också, helt enkelt för att det oftast förekom i den höstsådda rågen.

Det ska nog till en museibonde för att bli glad när en hittar ogräs i åkern! Mitt under skördearbetet med lie, och bindning av kärvar för hand, såg jag något spännande: ett ”råglångt” halmstrå med en väldigt annorlunda vippa, lite som havren ser ut, med där havren har några enstaka kärnor satt det som ett helt litet ax med stora frön. Väldigt olik råg egentligen, men med samma färg och längd på strået smälte det in fint i grödan. Och i en enda planta fanns det mer än hundra frön, säkert ett par hundra!

raglosta-fotokarinsandberg

Råglosta, Bromus secalinus, vippa med småax. Foto: Karin Sandberg.

Ser du en ser du lättare flera. Det fanns ju lite överallt, denna gäst i rågåkern. I bakhuvudet fanns det någonstans det där namnet, råglosta, en starkt hotad art idag när ogräs motarbetats med många metoder i många, många år. Så jag sprang före min kollega som gick med lien, och drog upp dessa plantor för att sätta i egna kärvar (två stora kärvar blev det!). Precis som en vanlig bonde vill jag ju inte ha för mycket ogräs i grödan, men nu var denna åtgärd mest till för att skydda rariteten, faktiskt!

Hur hade den kommit till vår åker? Jag hade ju inte sett den här på Vallby friluftsmuseum tidigare. Det kan ju räcka med en planta för att ge upphov till frön nog för den förekomst som var på åkern där och då. Enstaka plantor kan gå obemärkta förbi, förklädd till den gröda en har sått. Hade jag, genom att odla upp marken i backen nedanför bondgården, väckt liv i jordens fröbank? På gamla kartor syns det ju att det varit åker där tidigare, även om bara gräs fått växa där i många år innan backen nu åter fick bli åker. Eller hade det följt med rågutsädet jag skaffade för några år sedan? Jag lutade åt det senare eftersom råglosta inte fanns alls i höstvetet, som växte alldeles bredvid, i samma backe.

Lite efterforskningar visar att råglosta alltså inte släpper de mogna fröna av sig själv, utan de följer med råggrödan till tröskningen och hamnar i sädesbingen tillsammans med rågkärnorna. Frön som blir kvar på plantor på åkern, gror oftast direkt om de kommer i fuktig jord (ingen ”groningsvila”, alltså), oavsett hur djupt de hamnar.  Eftersom åkern vanligen plöjs efter skörden, kommer de fröna ned så djupt (10 – 20 cm) att de nya plantorna nästan aldrig orkar upp till ytan. Och råglostafrön som inte grott dör i jorden inom något år. Alltså sprids den så gott som uteslutande med utsäde. Ja, då var det mysteriet utrett!

14333195_1085301614840666_3306541112623056675_n

Kärvar på tork. Foto: Katarina Frost.

I takt med att tekniken för att rensa bort ogräsfrön från utsädet blivit bättre har allt färre råglostafrön blivit sådda på lämpligt djup för att överleva. Men de plantor som gör det, övervintrar precis som råg, och mognar samtidigt som rågen nästa höst. Förr var råglosta så vanlig att det ibland kunde utgöra upp till en fjärdedel av skörden. Inte så välsedd, eftersom den ger en besk smak till brödet, och ger en tungjäst deg, men i tider av missväxt kan det ha varit tacksamt att åtminstone råglostan trivts i det annars glesa rågbeståndet! Det anses att råglosta varit föremål för odling för flera tusen år sedan men att den senare i tiden blev mindre önskvärd. Och nu är den alltså starkt hotad och det finns åtgärdsprogram för att bevara den så den inte ska dö ut!

Så kommer det sig att vi sitter och samlar ogräsfrön en fredag eftermiddag här på museet. Jag tror att det finns tillräckligt av råglosta i det vanliga rågutsädet, eftersom jag inte plockade bort riktigt alla från åkern (det hann ju bli några rågkärvar innan jag upptäckte ogräset), och för att vi inte rensar utsädet så effektivt. Men om det skulle vara ogynnsamt för råglosta i nästa rågodling här, kanske för att rågen blir riktigt tät och fin, så har jag nu en egen fröbank att ta till för att hålla liv i historien om råglosta! En kulturgärning så god som någon annan. Eller besk! 😉

Museibonden Ulla

Att bryta ny mark

På friluftsmuseet har vi grisar, Linderödssvin, som är den enda lantrasgrisen från Sverige. De är duktiga på att böka upp jorden, går fram som jordfräsar i grässvålen och mumsar i sig lite goda rötter och kanske en och annan larv eller mask. Så för att förena nytta med nöje har de fått böka upp jorden där vi vill ha åkermark av tidigare gräsmark.

De senaste åren har vi haft dem i backen nedanför bondgården i flera omgångar, och nere på Nyängen, som vi kallar ängen strax nedanför backen. Tanken var att enkelt kunna harva och så spannmål efteråt. Men det blir inte alltid så enkelt…

Ordning, reda och renlighet

Grisar som har större ytor brukar, renliga som de är, dela upp området och ha en särskild toalettyta – och där vill inte ens en gris böka! De är på så sätt renliga djur. Alltså kan en del av hagen vara helt obökad, trots att grisarna vänt upp och ner på resten.

När de ”smutsar ner sig” med jord och lera är det för att kyla ner kroppen när det är varmt, och som skydd mot insekter, på sommaren. Därför brukar de ju också böka upp en grop för sitt gyttjebad, där vatten kan samlas upp. Vi hjälper till med påfyllningen om det inte regnar! Dessutom kan marken bli väldigt hårt tilltrampad på vissa platser, exempelvis promenadstråken och utfodringsplatsen.

Som en nybyggare på prärien

Det finns alltså inget annat val än att försöka fylla igen hål, och sedan plöja den tilltrampade jorden och den obearbetade grässvålen, om vi ska kunna harva och så efter att grisarna gjort sitt. Ibland känner jag mig som en nybyggare på prärien som försöker göra fina åkrar av, ja, prärie då alltså! Det har sina sidor att bryta ny mark!

Men naturligtvis får grisarna fortsätta att böka upp mark i alla fall. De mår bra av att göra det grisar är bra på. Och nu har jag brutit lite ny mark – eller brutit isen – med mitt första blogginlägg!

Museibonden Ulla