Skillnaden mellan stolp och stolp, och stolpbod!

En kan ju undra vad en bonde arbetar med under vinterhalvåret, när det inte växer vare sig grödor eller ogräs ute på åkrarna? Förutom djurskötsel arbetar de med att förbereda sommaren på olika sätt. Genom att planera, städa och hålla ordning i god tid kan arbetet flyta på bra mitt i sommarstressen. Så den här bonden bestämde sig för att städa i Stolpboden!

stolpboden_img_0549

I Stolpboden på bondgården förvaras stängselstolpar och annat stängselmaterial.

I Stolpboden förvarar vi stängselstolpar och annat stängselmaterial. Det behövs många tillfälliga hagar för att djuren ska få tillgång till nytt bete i den takt de äter slut på gräset. Det är framförallt hästarna, korna och tackor med lamm som får livnära sig huvudsakligen på bete under sommaren.

Elstängsel är inte det trevligaste stängslet för estetiken, men det bästa vi kan ha med de resurser vi har. Det är förhållandevis lätt och snabbt att sätta upp och ta bort, och fyller sin funktion bra (djuren på insidan och besökare på utsidan) även om vi tycker det är ledsamt med oönskade och oväntade stötar, naturligtvis.

Det går åt mängder med vita plaststolpar för tillfälliga elstängsel! Det underlättar om samma variant används i hela hagen, så de sorteras upp i olika grupper. Som hörnstolpar i våra tillfälliga elhagar använder vi även trästolpar, för att öka stabiliteten jämfört med de böjliga plaststolparna. Eftersom en fuktig trästolpe kan leda bort strömstötarna från tråden måste tråden dras genom något som isolerar elströmmen.  Därför sätter vi olika typer av isolatorer i trästolparna, för att montera eltråden i. Det blir alltså några lådor med en viss typ av isolator i varje. I tillägg till detta har vi många, många meter eltråd eller elrep, som återanvänds år efter år. Det blir många härvor att härbärgera!

Till mer permanenta hagar har vi trästolpar, numera främst i träslaget Robinia, som har bra naturlig motståndskraft mot röta, så att vi kan undvika impregnerade stolpar. Till hagar för långvarigt bruk har vi börjat sätta upp bruna elband, istället för vita elrep. till exempel innanför gärdesgårdarna i en del hagar, för att minska slitaget på de dyra gärdesgårdarna.

Sedan finns det ju stolpar/störar till höhässjorna därinne också! De ska ju också användas år efter år och behöver ha tak över huvudet större delen av året för att inte ruttna, förstås! Dels har vi hässjestörar som vi spänner ståltråd emellan för att hänga gräset på. Dels har vi hässjestörar där tvärgående småpinnar är monterade, för att hålla upp de långa slanor, som vi sedan hänger gräset över.

hassjor

Hässjor på Midsommarängen. Foto Maria Löfgren.

Under Stolpboden förvarar vi också gärdesgårdsvirke – både stolpar/störar, och de slanor som binds fast med vidjor däremellan. Så det är inte konstigt att den kallas för Stolpboden – eller?

Nåja, det rör sig mest om ett lyckligt sammanträffande. Att Stolpboden innehåller stolpar är faktiskt inte alls så självklart! Det är ju benämningen på en byggnadstyp där hela byggnaden är upphöjd över marknivån, och står på stolpar. Vår Stolpbod kommer från Skultuna, och flyttades till Vallby Friluftsmuseum för att komplettera bondgårdsmiljön. I en stolpbod förvarade folket förr i tiden sin spannmål. I museets stolpbod finns (förutom stolpar) en sädeslår i trä med bemålningen 1782.

anno2_img_0584

Sädeslår anno 1782.

”Stolpboden” i dubbel bemärkelse är alltså just nu välstädad. Jag hoppas att sommarens stängslingarbeten kommer att kunna genomföras lätt och snabbt nu när det är ordning och reda bland alla olika sorter av stolpar och annat. Och nu kanske Stolpboden kan få lite nya beundrare också, det är den värd!

Museibonden Ulla

img_0592

Stolpbod är benämningen på en byggnadstyp där byggnaden står på stolpar.

Råglosta. Eller: Vad ska man med ogräs till?

Härom veckan satt vi och gnuggade småaxen i vipporna på råglosta-kärvarna, som jag skördade i rågåkern hösten 2015. Med fingrarna fick vi loss kärnorna, som hos råglosta inte lossnar av sig själv. Råglosta är alltså inte detsamma som en sorts råg, utan ett ogräs med ”råg” i namnet på många andra språk också, helt enkelt för att det oftast förekom i den höstsådda rågen.

Det ska nog till en museibonde för att bli glad när en hittar ogräs i åkern! Mitt under skördearbetet med lie, och bindning av kärvar för hand, såg jag något spännande: ett ”råglångt” halmstrå med en väldigt annorlunda vippa, lite som havren ser ut, med där havren har några enstaka kärnor satt det som ett helt litet ax med stora frön. Väldigt olik råg egentligen, men med samma färg och längd på strået smälte det in fint i grödan. Och i en enda planta fanns det mer än hundra frön, säkert ett par hundra!

raglosta-fotokarinsandberg

Råglosta, Bromus secalinus, vippa med småax. Foto: Karin Sandberg.

Ser du en ser du lättare flera. Det fanns ju lite överallt, denna gäst i rågåkern. I bakhuvudet fanns det någonstans det där namnet, råglosta, en starkt hotad art idag när ogräs motarbetats med många metoder i många, många år. Så jag sprang före min kollega som gick med lien, och drog upp dessa plantor för att sätta i egna kärvar (två stora kärvar blev det!). Precis som en vanlig bonde vill jag ju inte ha för mycket ogräs i grödan, men nu var denna åtgärd mest till för att skydda rariteten, faktiskt!

Hur hade den kommit till vår åker? Jag hade ju inte sett den här på Vallby friluftsmuseum tidigare. Det kan ju räcka med en planta för att ge upphov till frön nog för den förekomst som var på åkern där och då. Enstaka plantor kan gå obemärkta förbi, förklädd till den gröda en har sått. Hade jag, genom att odla upp marken i backen nedanför bondgården, väckt liv i jordens fröbank? På gamla kartor syns det ju att det varit åker där tidigare, även om bara gräs fått växa där i många år innan backen nu åter fick bli åker. Eller hade det följt med rågutsädet jag skaffade för några år sedan? Jag lutade åt det senare eftersom råglosta inte fanns alls i höstvetet, som växte alldeles bredvid, i samma backe.

Lite efterforskningar visar att råglosta alltså inte släpper de mogna fröna av sig själv, utan de följer med råggrödan till tröskningen och hamnar i sädesbingen tillsammans med rågkärnorna. Frön som blir kvar på plantor på åkern, gror oftast direkt om de kommer i fuktig jord (ingen ”groningsvila”, alltså), oavsett hur djupt de hamnar.  Eftersom åkern vanligen plöjs efter skörden, kommer de fröna ned så djupt (10 – 20 cm) att de nya plantorna nästan aldrig orkar upp till ytan. Och råglostafrön som inte grott dör i jorden inom något år. Alltså sprids den så gott som uteslutande med utsäde. Ja, då var det mysteriet utrett!

14333195_1085301614840666_3306541112623056675_n

Kärvar på tork. Foto: Katarina Frost.

I takt med att tekniken för att rensa bort ogräsfrön från utsädet blivit bättre har allt färre råglostafrön blivit sådda på lämpligt djup för att överleva. Men de plantor som gör det, övervintrar precis som råg, och mognar samtidigt som rågen nästa höst. Förr var råglosta så vanlig att det ibland kunde utgöra upp till en fjärdedel av skörden. Inte så välsedd, eftersom den ger en besk smak till brödet, och ger en tungjäst deg, men i tider av missväxt kan det ha varit tacksamt att åtminstone råglostan trivts i det annars glesa rågbeståndet! Det anses att råglosta varit föremål för odling för flera tusen år sedan men att den senare i tiden blev mindre önskvärd. Och nu är den alltså starkt hotad och det finns åtgärdsprogram för att bevara den så den inte ska dö ut!

Så kommer det sig att vi sitter och samlar ogräsfrön en fredag eftermiddag här på museet. Jag tror att det finns tillräckligt av råglosta i det vanliga rågutsädet, eftersom jag inte plockade bort riktigt alla från åkern (det hann ju bli några rågkärvar innan jag upptäckte ogräset), och för att vi inte rensar utsädet så effektivt. Men om det skulle vara ogynnsamt för råglosta i nästa rågodling här, kanske för att rågen blir riktigt tät och fin, så har jag nu en egen fröbank att ta till för att hålla liv i historien om råglosta! En kulturgärning så god som någon annan. Eller besk! 😉

Museibonden Ulla

Att bryta ny mark

På friluftsmuseet har vi grisar, Linderödssvin, som är den enda lantrasgrisen från Sverige. De är duktiga på att böka upp jorden, går fram som jordfräsar i grässvålen och mumsar i sig lite goda rötter och kanske en och annan larv eller mask. Så för att förena nytta med nöje har de fått böka upp jorden där vi vill ha åkermark av tidigare gräsmark.

De senaste åren har vi haft dem i backen nedanför bondgården i flera omgångar, och nere på Nyängen, som vi kallar ängen strax nedanför backen. Tanken var att enkelt kunna harva och så spannmål efteråt. Men det blir inte alltid så enkelt…

Ordning, reda och renlighet

Grisar som har större ytor brukar, renliga som de är, dela upp området och ha en särskild toalettyta – och där vill inte ens en gris böka! De är på så sätt renliga djur. Alltså kan en del av hagen vara helt obökad, trots att grisarna vänt upp och ner på resten.

När de ”smutsar ner sig” med jord och lera är det för att kyla ner kroppen när det är varmt, och som skydd mot insekter, på sommaren. Därför brukar de ju också böka upp en grop för sitt gyttjebad, där vatten kan samlas upp. Vi hjälper till med påfyllningen om det inte regnar! Dessutom kan marken bli väldigt hårt tilltrampad på vissa platser, exempelvis promenadstråken och utfodringsplatsen.

Som en nybyggare på prärien

Det finns alltså inget annat val än att försöka fylla igen hål, och sedan plöja den tilltrampade jorden och den obearbetade grässvålen, om vi ska kunna harva och så efter att grisarna gjort sitt. Ibland känner jag mig som en nybyggare på prärien som försöker göra fina åkrar av, ja, prärie då alltså! Det har sina sidor att bryta ny mark!

Men naturligtvis får grisarna fortsätta att böka upp mark i alla fall. De mår bra av att göra det grisar är bra på. Och nu har jag brutit lite ny mark – eller brutit isen – med mitt första blogginlägg!

Museibonden Ulla

En kålgård eij at räkna- en avhandling om kålgårdar och köksväxter

p1010051

Bondgårdens kålgård på Vallby friluftsmuseum

Nu är den klar – Karin Hallgrens efterlängtade avhandling om kålgårdar, En kåhltäppa eij at räkna – köksväxtodlingen i 1700-talets jordbrukssystem. Karin har studerat de svenska böndernas köksväxtodling under 1700-talet och dess roll i jordbrukssystemet.  Hon har studerat större delar av Götaland och Svealand och tittat på förekomst, lokalisering, storlek, innehåll, hur odlingen gick till, vem som odlade, inställningen och betydelsen.

Ett viktigt resultat är att köksväxtodling var vanligt förekommande hos 1700-talets bönder. Detta har tidigare inte varit utrett. Dessutom har Karin kunnat visa på att kålgården och dess grödor hade en betydelsefull roll. Det lades ned mycket arbete på den och en betydande del av gårdens gödsel spreds där. Att odla en varierad kompott av olika köksväxter gav dels en variation i kosten men det spred också riskerna. Om någon gröda drabbades av sjukdomar eller torka så kunde alltid någon annan klara sig. Det handlade om att sprida riskerna för att överleva.

Den visar också på en intressant detalj som att en gård kunde ha både kål- och kryddgård och att kryddgårdarna låg närmare bebyggelsen än kålgårdarna. De kunde även ha olika jordmån, innehålla olika grödor och kryddgården ansågs mer arbetskrävande än kålgården. Så kanske skulle kålgården på museets bondgård bli en kryddgård istället och en ny kålgård förläggas på ett större avstånd från gården. Det här är vad som är så spännande med forskning – när vi genom den får ny information och mer kunskap som vi kan använda för att göra museet mer intressant och historiskt.

Jag har bloggat om Karins kålgårdar tidigare:

Länk till tidigare inlägg om Karins kålgårdar.

Karin är hortonom och har genomgått sin forskarutbildning vid Avdelningen för agrarhistoria vid SLU, Uppsala. Hennes avhandling finns både i tryckt och elektronisk version, den senare har ISBN 978-91-576-8697-.

Länk till Sveriges lantbruksuniversitet och Karin Hallgrens En kåhltäppa eij at räkna – köksväxtodlingen i 1700-talets jordbrukssystem.

Välkommen till museibondens blogg

Museibonden

Museibönder på Vallby Friluftsmuseum anno 2016.

Vi som skriver den här bloggen heter Elin Rynger, Stina Ek Bredgård och Ulla Fåhraeus. Vi arbetar alla tre som museibönder på Vallby Friluftsmuseum.

Här kommer du att få följa med oss under året i arbetet med aveln och bevarandet av våra äldre lantrasdjur i genbank. I museijordbruket där våra hästar arbetar tillsammans med oss och vi har flera gamla lantsorter i odling. Landskapsvården med betade ängar, höskörd och hamling. Det livslånga lärandet där vi alla förmedlar vår verksamhet pedagogiskt.

Det ska bli jätteroligt att få visa och berätta om vad vi gör här på museet och vi hoppas att  ni vill följa med oss!

Museibonden Elin 

 

Påbloggning och nypremiär

Om du kan läsa detta så är du nu på den nya Museiträdgårdsmästarens blogg. Den nya bloggen innehåller både Museiträdgårdsmästarens blogg och den alldeles nya Museibondens blogg, det är bara att välja. Den gamla Museiträdgårdsmästarens blogg hittar du under Tidigare inlägg. Sökfunktionen kommer nu bara att gälla för antingen den gamla eller den nya. Du kan inte söka i båda samtidigt. Jag ska försöka länka tillbaka till gamla inlägg när det eventuellt behövs.

Vi hoppas att du kommer att tycka om förändringen och uppskatta att få chansen att få veta mer om de levande samlingarna på Vallby friluftsmuseum, både för växter och för djur.

Plantlave-

Plantlaven sätts ihop.

Så härmed är denna nya blogg påbloggad och som första inlägg så måste vi ju ha en premiär. Och det har vi i form av att den första plantlaven är gjord på Vallby. Eller plantskulle som den kallas i Leksand. Inspiration har vi fått från föreningen Leksands kulturväxter som vid hembygdsgården visar och odlar i sin plantskulle. Deras förlaga är de ”plant lafar” som Nils Månsson Mandelgren ritade av och beskrev under sin Dalaresa 1869. Det är en form av kallbänk som består av en låda av bräder som står på stockar eller på ben. Den fylls med jord och sedan drar man upp plantor i den. Att höja upp den en bit ovan mark gjorde att man klarade sig från markfrosten. Den placerades gärna på södra sidan i lä och som extra skydd mot kyla, sol och uttorkning så kunde den risas med björkris.

Plantlave

Olivias schalottenlök sätts i den nya plantlaven vid bergsmansgården.

Vi har gjort som i Leksand, vi odlar i år vår västmanländska potatislök i den, gamla Olivias schalottenlök. Potatislöken var en gammal form av lök som nästan försvann när den gula löken kom som sättlök. Fördelen med potatislöken är att den är väldigt tålig och tål lång lagring.

ScharlottenlokI Dalarna så har man varit noga med att potatislöken ska sättas på Erik-dagen den 18 maj och skördas på Lars-dagen den 10 augusti. Vi tidigarelade vår sättning till i torsdags den 12 maj för att våra trädgårdsmästarpraktikanter skulle hinna vara med, de slutade nämligen i fredags 13 maj, och tror ni inte att en av våra besökare kom på oss med att vara för tidiga! Hur stor är chansen att det ska komma en besökare förbi när vi för allra första gången sätter lök i vår första plantlave, och som dessutom varit i Leksand den 18 maj bara för att se potatislökssättningen???? Men hon blev glad över att få med sig några av Olivias schalottenlökar hem så vi tror inte att hon ska skvallra.