Lucia som på 1930-talet

Lucia som på 1930-talet firas i missionshuset. Foto: Marie Blomqvist

Som programansvarig är det oerhört roligt att utarbeta nya evenemang. Sedan barnsben har jag fascinerats av luciatraditionen. Det är något alldeles speciellt att sitta i mörkret, höra sången närma sig och se hur rummet lyses upp av de många ljusen. Därför har tanken om att skapa ett luciafirande på Vallby Friluftsmuseum funnits med länge i mitt huvud. Missionshuset från Frössvi var en självklar lokal för detta. Frikyrkoförsamlingar och nykterhetsloger började kring förra sekelskiftet anordna luciatablåer och ”luciafäster” med sång och sagospel, deklamation och föredrag. Det bidrog starkt till att luciafirandet i sin nuvarande form blev allt vanligare.

Vid något tillfälle pratade jag med en kollega om min förhoppning att kunna skapa ett luciafirande i missionshuset. Det visade sig då att hennes mormor och dennes systrar alla hade lussat i Munktorps missionsförsamling under 1930-talet. Deras berättelser lade grunden till ”Lucia som på 1930-talet” som nu har firats för fjärde året. Systrarna mindes luciafirandet som ”fruktansvärt högtidligt”. Den sång som användes vid intåget var Led, milda ljus, och det lästes en text ur Jesaja 9:2; Det folk som vandrar i mörkret. En handskriven notbok som vi fick ta del av innehöll bland annat Stilla natt (med en annan text än den som är vanlig idag) och Marias vaggsång. Dessa ingår nu i tablån tillsammans med andra tidsenliga psalmer och sånger. Vi som framför luciatablån är ingen etablerad kör utan helt enkelt vänner, vänners vänner  och vänners barn, som alla har sångglädjen gemensamt.

I höstas var glädjen och nyfikenheten stor när flera handskrivna luciatablåer från 1930-och 40-talet skänktes till museet. De hade ursprungligen uppförts i Gruvans missionshus i Sala. Detta gav oss chansen att utveckla tablån ännu mer. Tablåerna visade sig innehålla många långa och emellanåt svårbegripliga deklamationer, ofta på rim. Mamon, Bacchus, Venus och Mars är några exempel på karaktärer i tablåerna. Många av de sånger som framförs är det få som känner till idag, exempelvis Låt synden ej råda, Det finns en källa fylld med blod eller Han kommer ur graven med byte. Vi valde att bara lyfta in vissa partier med tomten och julens ängel i årets tablå.

Utdrag ur luciatablå från 1938

Tomten och julens ängel 2019

Vi har givetvis varit noga med att lucia och tärnor ska ha passande utstyrslar. När man tittar på foton från 1920-och 30-talen finns en stor variation i hur deltagarna är klädda. Vi använder äldre nattsärkar, ofta fint broderade och utstyrda med krås och volanger. Dessa bärs tillsammans med lingonrisbuketter eller glitterrosetter. På huvudet bär tärnorna dubbla rader med glitter. De yngsta tärnorna har stjärnor i pannan. Lucia har slöja på huvudet, lingonrisbuketter över hela linnet och ett ljus i vardera handen. Den personal som arbetar är också tidsenligt klädd med klänningar och hattar.

Lucia på Aroslund. Foto: Ateljé Wijgård. Västerås Stadsarkiv. Det ser ut som att tärnorna har satt sina strumpor utanpå skorna!

Lucia i Hallstahammar. Bilden tillhör Tora Velins album, bygdeband.se

Lucia på 1930-talet. Bilden tillhör Svedvi Berg hembygdsförening, bygdeband.se

Efter tablån serveras kyrkkaffe med saffransbröd. Tombolan står också redo och vevas flitigt. Under de år som vi har firat Lucia som på 1930-talet, har vi mött mycket uppskattning. Vi hoppas kunna utveckla och fortsätta med detta program i många år framöver!

Nina Larsen, programansvarig

Museets lyckönskningsbrev på utställning i Domkyrkan

På museets bondgård finns en vackert dekorerad bröllopsstuga inrymd i mangårdsbyggnaden. Väggmålningarna som finns där är insamlade från en bröllopsstuga i Nasta i Munktorps socken. Här finns även några lyckönskningsbrev eller kryckebrev som de också kallas. De två breven är från 1836 och har skrivits för bruden Anna Pärsdotter och brudgummen Erik Ersson i Nasta, som en gåva från brudgummens syster.

Bröllopsstugan från Nasta i museets bondgård, Foto: Ulla Blomqvist

Bröllopsstugan i Nasta

Inför bröllopsfesten kläddes väggarna i bröllopsstugan med alla de lyckönskningsbrev och andra dekorationer som brudparet förärats inför bröllopet. Vid dörren hade man gjort en skänk av bräder och klätt dem med vitt linne. Däromkring sattes allehanda målningar, rosor, kryckor, käppar och lyckönskningsbrev. Breven var rikt dekorerade och ofta anlitade man någon i trakten som var känd för att ha ett konstnärligt handlag.

Kryckebreven

I Västmanland har alla typer av lysningspresenter kallats för ”krycka”. Det kommer sig av att man som en skämtsam lysningspresent åt ett ungt par gav dem käpp och krycka. Det var små miniatyrer gjorda i silver, ben, ståltråd eller något annat material. Det fanns ett talesätt att de unga vid lysningen faller från predikstolen eller kyrktaket och bryter benen. Då behövde de käpp och krycka fram till bröllopsdagen då benen mirakulöst läktes igen. Kryckebreven var ofta dekorerade med käpp och krycka, dock inte museets brev.

Käpp och krycka som de kunde se ut. Foto: Sörmlands museum, Digitalt Museum

Breven är dekorerade med en bård med blommor i rödviolett och gult och ett stiliserat draperi. Tre snurror i gult, grönt och violett kröner draperiets överkontur. I gula vaser står violett-gula blomster som liknar bårdens. Kanske kan draperiet vara en avbildning av den brudpäll eller takhimmel som skulle vara fästad över brudfolkets plats vid bordet i bröllopsstugan? I museets bröllopsstuga är brudpällen målad i taket men ofta sattes en päll av tyg upp under taket.

Gratulationstexten på det ena brevet riktar sig till bruden och den andra texten riktar sig till brudgummen:

Hjärtligt Wälment Lyckönskan Ställd till Bruden Uppå eder glada Bröllops dag

Nu knytes här ett band som ingen kan upplösa än Gud med sin allmaktshand han kan dett väl upplösa När Döden kallar er till Gud och då följa Dödens bud. Lefva sälla önskar jag uti all er lefnad med Glädje på er bröllopsDag och som en frimodig lefnad Brudeparet gud välsigna så att de i himmelen träffa få till lycka båda två Gud låt med fröjd och gamman er uti många år få roligt lefva samman i Djupaste välmening gifvet av en kär syster Marja Christina Ers Dotter i Nasta

 

Brudens lyckönskningsbrev, Foto: Nina Larsen

Till Brudgummen Uppå Den glada Bröllopsdagen

Högtidliga stund och vigtiga Dag som bjuder oss sällhet på jorden men ord felar tunga och tanke. Min själ för att kunna min kjänsla uttrycka. men håll Dock till Godo min ringa present. Min ömmaste vän och min broder. Dett är ut af hjärtat Dock Ganska Wäl ment vad som jag på papperet förer, Dig all maktens herre och Wärldarnas Guds sin Nådiga Wälsingnelse sända Med lycka och framgång uti edert hus ni njute och alltid Den sällaste ro att friden och vänskapen alltid må Gro emellan Dig och Din maka.

Brudgummens lyckönskningsbrev, Foto: Nina Larsen

Utställning i Domkyrkan

Just nu är museets lyckönskningsbrev utlånade till Västerås Domkyrka där de visas i en utställning om bröllop som pågår under ett år. Det var en spännande stund då breven, som suttit bakom glas och ram på väggen i bröllopsstugan sedan huset sattes upp på Vallby på 1920-talet, skulle plockas ner.

Det visade sig att breven hållit sig i någorlunda god kondition och är nu på plats i Västerås Domkyrka. Under utställningstiden kommer ett par kopior att sitta där originalen brukar sitta.

När breven kommer åter till Vallby kommer de att ses över av en konservator och sen hoppas vi att de fina kryckebreven ska glädja Vallbys besökare i hundra år till, minst!

Lyckönskningsbreven tas ner för att lånas ut till utställningen i Domkyrkan, Foto: Nina Larsen

 

Ulla B

Museiintendent

Vårfesten 1920, början till ett museum!

Om drygt ett år fyller min arbetsplats 100 år.

Det var 1921 som Vallby Friluftsmuseum invigdes och västmanlänningarna kunde gå och uppleva sin historia på en plats som både visade föremål, traditioner och minnen men även byggnader, landskap, djur och trädgårdar.

När Vallby Friluftsmuseum nu förbereder jubileumsåret 2021 så dyker förstås många idéer upp. Museets personal letar i arkiven och planerar för festligheter och en jubileumsbok. Bland det arkivmaterial som fångat mitt intresse hittade jag en hel del bilder och dokument som handlade om en Vårfest som gick av stapeln i maj 1920.

Då museet skulle byggas behövde man inte bara samla in byggnader, föremål och minnen utan även pengar. Fornminnesföreningen, som grundade museet, försökte på olika sätt samla in pengar genom medlemsavgifter och insamlingar bland både företag, föreningar och privatpersoner.

Våren 1920 genomfördes en ståtlig Vårfest på Djäkneberget vars främsta syfte var att samla in pengar till det framtida museet.

Paraden mot Djäkneberget med majgreven till häst i förgrunden. Foto: Västmanlands läns museums arkiv

 

I maj genomfördes festen som inleddes med en parad som utgick från stadens centrala delar och gick upp till festplatsen på Djäkneberget. I paraden kunde man se Sankt Göran och draken, Västeråsdjäknar, Barnens Århundrade, Cowboys, Majbrudar och många andra figurer.

Vårköpings borgmästare Cronholm i egen hög person. Foto: Västmanlands läns museums arkiv

Väl uppe på berget höll Vårköpings, även kallat Västra Aros, egen borgmästare Cronholm ett välkomsttal. Det var förstås Västerås som fått ett nytt namn och även en ny påhittad borgmästare dagen till ära. Därefter blev det både majgrevespel och majbrudskröning.

Det fanns förstås också allehanda aktiviteter så som tombola, konstlotteri, skjutbana, dansbana, fiskdamm, spådam, siluettklippning, karamellstånd och mycket annat.  På bilderna kan man se att folk gick man ur huse för att vara med om detta spektakel.

Festplatsen uppe på Djäkneberget.  Det verkar som om hela Västerås är på plats! Foto: Västmanlands läns museums arkiv

Vårfesten blev en succé! Fornminnesföreningen lyckades få ihop den imponerande summan av 22 645 kronor vilket i dagens penningvärde motsvarar drygt 400 000 kronor! Det är en imponerande summa och det blir inte mindre imponerande när man betänker att Västerås vid den här tiden hade ungefär 30 000 invånare.

Vårbarnen, utklädda till blommor, dansar kring majgreven till häst. Foto: Västmanlands läns museums arkiv

Om du vill veta mer om vårfesten 1920, majgrevar och majbrudar får du ge dig till tåls ett tag. Det kommer en artikel i jubileumsboken. Kanske det blir en sådan vårfest även 2021, vem vet.

Ulla B

Museiintendent

Klaffar det om jag ber klaffaren att hålla klaffen?

Ibland stöter en på ord som det inte är alldeles självklart vad de betyder. Sammanhanget hjälper inte tillräckligt långt. I den här rubriken tror jag att ni läsare, liksom jag, är med på att klaffar det är samma fråga som fungerar det eller passar det. Och att be någon hålla klaffen är ju inte att be någon hålla upp en skrivbordsklaff, utan samma sak som att be någon hålla tyst eller hålla mun. Kanske kommer det av att den personen borde hålla upp sin underkäke, en slags klaff, så att den klaffar med överkäken och alltså därmed hålla munnen stängd. Jag hoppas att vi är överens så här långt!

Men vad är då en klaffare? Ordet stötte jag på i en gammal text som trycktes i ”Samling af upplysningar och underrättelser för Landthushållare i Westmanlands Län”, i första häftet från år 1850. Så när jag forskar i snart 170 år gammal lantbruksrådgivning och kommer till sista sidorna dyker fyra sedelärande små texter på vers upp, som är mer allmänt fostrande för allmogen. Smaka på det här:

Sedespråk.

Lär allt hwad dig stunden kan lära,
Till nytta, behag eller ära.

Med fruktan och bäfwan tillwara dig tag
För hwad du kan komma att ångra en dag.

Gif kroppen hwad jemnt han behöfwer,
Men gif honom intet deröfwer.

När ondskan och lögnen dig smäda, så tig,
Men låt dina gerningar tala för dig.

När klaffaren smädar din nästa,
Då tala, och wänd till det bästa.

När du har gjort saken, så godt du förstår,
Tro Gud ock om godt, och mins att han rår.

Tänk, när dig en olycksdag hunnit,
Att den dock i morgon förswunnit.

Visst låter det som en röst från svunna tider, då hårt arbete var en dygd, och måttfullhet var nödvändigt. Välfärdslandet Sverige fanns inte än, och människor var tvungna att se om både sitt eget hus och hjälpa sin nästa efter bästa förmåga. Här dyker alltså klaffaren upp! Jag sökte i Svenska Akademiens OrdBok, SAOB, på nätet, för att se vad en klaffare var för någon.

Klaffare: person som (gärna) förtalar andra.

Andra synonymer är bakdantare eller belackare, där åtminstone jag aldrig stött på ordet bakdantare heller tidigare. Ett lite modernare ord för detta skulle kanske kunna vara mobbare? Jag gillar verkligen uppmaningen att inte tiga när nästan blir smädad av klaffaren! Tala när sådant sker! Stå upp för varandra och vänd till det bästa! Heter det klaffare för att denne borde hålla klaffen, månntro?

För övrigt tycker jag att nästan hela sedespråket är aktuellt även idag, tidlösa lärdomar som kanske kan göra livet lite lättare om vi tillämpade dem. Hur det står till med resten av råden i denna lilla skrift kommer jag att fördjupa mig i framöver. Främst själva lantbruksartiklarna förstås, men när nu så fina tänkespråk är inkluderade så kanske jag kommer att berätta mer om dem också!

Museibonden Ulla