Äntligen blommar den fyllda snödroppen från Gäddeholm!

Visst är det någonting särskilt när snödropparna blommar? Det känns hoppfullt på något sätt. Våren är här med fågelsång, krokusar och de första mamma-humlorna som snart är ute och flyger. Och det är inte vilken snödroppe som helst som blommar! Det är den fyllda snödroppen från Gäddeholm och jag ska snart berätta mer om den.

Den fyllda snödroppens vackra inre kalkblad. Foto: Elisabeth Håkansson

Den här bloggen är starten på en serie om museets levande samling av växter. I år fyller museet 100 år och det firar vi bland annat med att berätta lite extra mycket om några av våra fantastiska växter. Tidigare museiträdgårdsmästare Maria har under ca 20 år samlat in växter från Västmanland, ett arbete vi har fortsatt med. Idag har vi ca 250 växter på museet som kommer från olika torp, bondgårdar, herrgårdar och stadsmiljöer. Det känns helt magiskt! Nästan alla växter har en historia att berätta, de flesta har en aktningsvärd ålder och ett genetiskt material som är intressant att bevara. Många av växterna finns planterade i museets trädgårdsmiljöer och bidrar till den tidstypiska gestaltningen. Vissa växter är insamlade från platsen där museets byggnader kommer ifrån. Att växten hör ihop med sitt hus tycker jag känns extra bra. På bilden ser ni Rosa (Francofurtana-Gruppen) `Agatha´ som återigen får växa vid sin byskola från Råsbo på museet.

Rosa (Francofurtana-Gruppen) `Agatha´ framför byskolan från Råsbo på museet. Foto: Maria Löfgren

Förutom våra egna insamlade växter är museet också ett lokalt klonarkiv inom Programmet för odlad mångfald, Pom. Museet har i dagsläget tagit emot 40 olika perenner, lökväxter, rosor och perenna köksväxter. Det är vi väldigt stolta över och vi kommer närmare att presentera ett par av växterna i vårt klonarkiv under året, bland annat bourbonrosen `Pipar-Hans´ som lanseras som Grönt Kulturarv i år och går att köpa i trädgårdshandeln. På bilden ser du en av våra favoriter – stjärnnarcissen `Argent´ insamlad från Målhammar utanför Västerås. Mer om Pom kan du läsa via länken längst ner i bloggen.

Stjärnnarcissen `Argent´ ingår i klonarkivet och är insamlad från Målhammar utanför Västerås. Foto: Elisabeth Håkansson

Mysteriet med den fyllda snödroppen

Hur var det nu med den där fyllda snödroppen från Gäddeholm? Den hittades av förre museiträdgårdsmästaren Maria Löfgren när hon inventerade växter 2011 på herrgården Gäddeholm utanför Västerås. Snödropparna växte inne i en övergiven växthusgrund, på ett enda ställe.

Snödropparna fotade 2011 vid växthusgrunderna på Gäddeholm. Foto: Maria Löfgren

Vresrosor, sly och annan vegetation hade brett ut sig över växthusgrunderna som du ser på fotot nedan. Maria grävde upp några lökar och tog med till museet. En planta växer nu i en rabatt i borgarträdgården och bidrar till att gestalta en lustträdgård från sekelskiftet 1900. När jag och min kollega Marie var på Gäddehom förra året och letade efter de snödroppar som Maria lämnade kvar hittade vi dem inte. Kanske finns de bara på museet nu.

Växthusgrunderna var 2011 överväxta av bland annat vresrosor. Där inne växte snödropparna. Foto: Maria Löfgren

Frågan är varför snödropparna växte så eländigt till inne vid en av växthusgrunderna? Växthusen i sadeltaksmodell byggdes någon gång på 1920-talet. På flygfotot nedan från 1935 syns växthusen uppe till vänster. Fram till 1929 var trädgårdsmästaren anställd på herrgården men blev därefter istället arrendator. Trädgården drevs som en handelsträdgård in på 50-talet då siste arrendatorn flyttade. Det som producerades såldes i handelsträdgården, på torget i Västerås och till herrgården. I en räkning från 1949 finns bland annat gurka, rädisor och sallat samt narcisser, tulpaner och stockrosor uppräknade. Man kan bara spekulera men kanske fanns snödroppar i sortimentet och en lök trillade ner när trädgårdsmästaren skulle plantera snödroppar för drivning i krukor? I trädgårdslitteratur från 1870-talet beskrivs hur snödroppar kunde användas till infattning av andra lökväxter, planterade i grupper, förvildade i gräsmattor, till buketter eller just för drivning. På 1960-talet beskrivs den dubbla sorten som särskilt lämplig för drivning och avskärning.

Flygfoto från 1935 över Gäddeholm. Fotograf: AB Flygtrafik (Västmanlands läns museum VLM-FLY 894)

Lite fakta om snödroppar

I Gunnel Carlsons och Elisabeth Svalin Gunnarssons nya bok ”Snödroppar – En galantofil kärlekshistoria” kan man riktigt djupdyka med näsan i all tänkbara fakta om snödroppar. Där läste jag att snödroppen kanske kom till Sverige med munkarna på 1100-talet. Det finns dock inga konkreta fakta kring detta. I skriften ”Att inventera lök- och knölväxter” skriven av Karin Persson, Programmet för odlad mångfald står att det råder en osäkerhet när den kom till Sverige men troligtvis odlad sedan mitten av 1600-talet. Den odlades i Uppsala botaniska trädgård 1658 av Olof Rudbeck den äldre. Snödroppen har haft många namn genom åren t.ex. snöviter, snölilja och marsmånadsblomster. Det var först på 1800-talet som svenska folket började kalla den för snödroppe.

När det gäller fylld snödroppe Galanthus nivalis f. pleniflorus `Flore Pleno´ är det osäkert när den kom till landet eftersom den har blandats samman med snöklocka Leucojum vernum. Sorten `Flore Pleno´ finns beskriven i trädgårdslitteratur från början på 1800-talet och är mycket lik de snödroppar vi har.

Läs mer om trädgårdarna på Gäddeholm

Gäddeholm har en lång och spännande historia och trädgårdarna har alltid varit en viktig del av herrgårdslivet. Fakta om Gäddeholm har jag hittat i Maria Löfgrens bok ”Trädgården på Gäddeholm” som ger en fantastisk beskrivning över trädgårdens utveckling genom århundraden och de trädgårdsmästare som bodde och arbetade där. Hon har även skrivit en rapport tillsammans med Katarina Frost som heter ”Gäddeholms trädgårdar. Trädgårdshistorisk utredning, Arkeologisk undersökning, Växter, Värden och åtgärdsförslag” utgiven av Västerås Stad 2011.

Åk gärna ut till Gäddeholm om du har vägarna förbi Västerås. Området är ett kulturreservat och det finns många fina promenadvägar.

Museiträdgårdsmästare Elisabeth

Att vara klonarkiv inom Pom, Programmet för odlad mångfald

Nu blommar våra julkaktusar

Då var det äntligen dags för julkaktusarna att blomma! I nr 2 av Allmän Svensk Trädgårdstidning från 1934 kan vi läsa: ”Julkaktusen torde vara en så välkänd krukväxt och förekomma i så gott som varje hem både i staden och på landet, varför en presentation torde vara fullkomligt onödig” (s 58). Tyvärr stämmer inte detta längre. Nuförtiden är det faktiskt svårt att hitta en julkaktus av äldre typ i handeln. Lyckligtvis är julkaktusen långlivad, förutsatt att man sköter om den och ger den lite kärlek. Den är dessutom lätt att sticklingsföröka vilket säkerligen har bidragit till att den lever kvar på fönsterbrädor hos många familjer, i generationer.

Julkaktusarna blommar på trädgårdsmästarnas kontor.

Favoritplatsen är dock piedestalen, där den kan få det utrymme den verkligen förtjänar. Detta förstår man om man har förmånen att möta eller själv äga ett äldre, ståtligt exemplar. Julkaktusen är en kortdagsväxt. Det betyder att om man vill gynna blomningen inför jul ska den under hösten stå mörkt, minst 12 timmar per dygn. Finns det något härligare än en blommande julkaktus denna mörka tid på året? Har man dessutom en novemberkaktus, som normalt börjar sin blomning tidigare, då har man blomsterprakt under flera veckor.

I slutet på 1800-talet och några decennier in på 1900-talet var det vanligt att julkaktusen såldes ympad på en blad- eller pelarkaktus. Jag har personligen inte sett något ympat exemplar annat än på bild, men många ansåg att den fick ett finare uttryck då den kom upp lite i krukan och inte hängde direkt på kanten.

På museet har vi två unga insamlade julkaktusar, ”Farmors kaktus” och ”Margits julkaktus”, båda med rosa blommor. Det är inga officiella sortnamn, men vi har döpt dem enligt givarnas egna önskemål då de ursprungliga sortnamnen är okända. Det vetenskapliga namnet på denna hybrid från andra hälften av 1800-talet är numera Schlumbergera x buckleyi. Föräldrarna anses vara S. russelliana och S. truncata (novemberkaktus).

”Farmors kaktus var först ut med att blomma.

”Farmors kaktus” har vi fått av en av våra volontärer och hans fru. Moderplantan kom ursprungligen från hans frus farmor och farfar, men 1939 flyttades den till hennes föräldrars nybyggda HSB-lägenhet i centrala Västerås, samma år som de gifte sig. Hon minns att den alltid kallades ”Farmors kaktus”, att den stod på en piedestal i vardagsrummet och hur viktigt det var att den blommade till jul. I början på 1980-talet, när givarna bodde i Kristianstad, togs sticklingar av moderplantan som fortfarande stod på piedestalen hos fadern i Västerås. I augusti 2004 flyttade givarna till Västerås och i flyttlasset fanns även den nu fullvuxna julkaktusen med. Det är från denna vi i vår tur har fått sticklingar.    

”Margits julkaktus”, utsnitt från foto av moderplantan, 1970-tal.

I våra levande samlingar har vi en schalottenlök som heter ’Margit Olivia’. Den kommer från Orresta utanför Västerås. För några år sedan, när jag och min trädgårdsmästarkollega Elisabeth besökte givaren av denna lök, visade hon oss sin gamla julkaktus som stod på en piedestal i vardagsrummet. Den hade hon tagit över efter sina föräldrar. När vi frågade hur gammal den var, så berättade hon att den fanns i föräldrahemmet redan på 1930-talet. Hon ville gärna skänka en planta till museet, så när vi lämnade hennes bostad hade vi med oss några sticklingar som vi sedan krukade in. Denna är döpt till ”Margits julkaktus”.

”Margits julkaktus”

Som sagt, nu blommar både ”Farmors kaktus” och ”Margits julkaktus”. Dessa skänker oss inte bara glädje när de blommar, utan de har också ett stort kulturhistoriskt värde. Här handlar det inte om slit och släng, att matcha blomfärg med tapeter eller slänga ut dem när julhelgen är över, utan om växter som har haft och fortfarande har en given plats i människors liv. Inte bara för ägaren utan även för övrig familj, släkt och vänner. Genom växterna väcks gamla minnen till liv. 

Ryktet säger att vi förmodligen har en tredje rosa julkaktus på väg in. Den kommer i så fall få namnet ”Lasses kaktus”. Moderplantan kommer ursprungligen från Stockholm men har flyttat runt lite. 1969 flyttade den tillsammans med familj och bohag till Västerås från Nyköping, då givaren hade blivit erbjuden en tjänst hos ASEA Atom. Givaren fick julkaktusen i present på julafton 1947 som tack för ett arbete som springpojke på en blomsteraffär, som låg i hörnet Storskärsgatan-Erik Dahlbergsgatan i Stockholm. Julkaktusen var ganska stor redan då. När det blev dags att ge sig ut i vuxenlivet, lämnades den inte kvar i föräldrahemmet utan fick följa med som en kär vän. Moderplantan är nu i dryga 70 års-åldern och vårdas fortsatt av givaren och hans fru.

Om du har äldre krukväxter i hemmet och du vill dela med dig av sticklingar, dess historia och fotografier, hör av dig till oss!

Museiträdgårdsmästare

Marie Blomqvist  

Kålgårdens nya stängsel – flätgärdesgård, hankgärdesgård eller stängsel av bakbrädor?

På museet har vi en inhägnad kålgård vid bondgården där vi odlar tidstypiska grödor enligt 1850. På den här tiden var grödorna inhägnade eftersom djuren gick på sommarbete på utmarken (skogen) runt byn. Efterledet -gård betyder just att någonting är inhägnat, liksom -täppa. Skyldigheten att hägna åker, äng och andra grödor man var rädd om var inskriven i de flesta landskapslagar sedan medeltiden.

Kålgård omgärdat av ett flätgärde
Kålgården hade tidigare en flätgärdesgård som började falla isär.

Den hägnadstyp som allmänt förknippas med det äldre kulturlandskapet är trägärdesgården. Den har mycket lång historia och har förekommit i alla delar av landet som har skog. Det krävs mycket virke att anlägga trägärdesgårdar. Runt vår kålgård på museet har vi länge haft en flätgärdesgård som är en uråldrig form av hägn. Det var den vanligaste hägnaden i Europa från tidig medeltid fram till 17- och 1800-talet. Den byggdes av enkla störar i rad med ris eller mindre grenar horisontellt eller något lutande inflätade.

Hur kan kålgården inhägnas på ett tidstypiskt sätt?

Nu behövde vår flätgärdesgård runt kålgården repareras. Eftersom det är en mer medeltida typ av hägnad ville vi ersätta den med en mer tidstypisk sådan. Frågan var med vad? Skulle vi bygga en hankgärdesgård som vi har på många platser på museet? Eller en risgärdesgård som vi har runt grisarnas hagar? Nej, så här blev det istället!

Kålgården med ett nytt staket av bakbrädor
Vi byggde ett staket av bakbrädor inspirerade av äldre foton.

Det blev ingen hankgärdesgård utan ett staket av bakbrädor och nu ska jag förklara varför. Hankgärdesgården (bilden nedan) är den typ som allmänt förknippas med det äldre kulturlandskapet och som fortfarande nyuppförs. På bondgården har vi hankgärdesgård runt åker och äng. Denna byggs av störar i par, slanor av främst gran (gärdsel) samt vidjor eller hankar som låser slanorna vid stören. En vidja är en tunn kvist som binds i åttor runt störarna. En hank är en flätad ring som träs över störparen.

En hankgärdesgård
Hankgärdesgården var mycket vanlig i det äldre kulturlandskapet.

Museets kålgård är liten till ytan, mindre än den egentligen skulle varit om det hade varit ”på riktigt”. Den är mer en visningsyta med grödor som en bondfamilj kunde ha odlat 1850. Att sätta upp en hankgärdesgård skulle ha sett lite instängt ut och vi hade heller inte tillräckligt med tid att sätta upp en själva.

Äldre foto av ett hus med ett staket gjort av brädor framför
Foto taget av Eva Timm (VLM 4635) som visar ett staket gjort av brädor.

Eva Timms foton inspirerade oss

Vi tittade på äldre foton tagna av amatörfotografen Eva Timm kring sekelskiftet 1900. Eva var prästdotter från Lillhärad som gick runt i gårdarna i trakten och fotade hus och människor. Ungefär 400 av hennes bilder finns i Länsmuseets arkiv. Bland hennes foton finns många exempel på enklare hägnader runt tomter som inspirerat oss. Fotot ovan visar på ett sätt att använda brädor som sätts omlott på störarna. I det här fallet verkar det vara kalven som hägnats in. Stängsellagstiftningen kom 1857 då det istället blev lag på att hägna in djuren.

Brädorna skruvades fast på störarna
Vi skruvade fast bakbrädorna trots att det inte är historiskt korrekt.

Återbruk av bakbrädor och störar

Vi använde gamla gärdesgårdsstörar samt bakbrädor som tidigare suttit som stamskydd runt träd i djurhagarna. En bakbräda (bak) är första brädan som man sågar ur stocken och som har ena sidan raksågad medan den andra är rund. Bakarna skruvade vi fast trots att det inte är tidstypiskt. Ibland måste det vara praktiskt genomförbart också. Störarna är segvuxna och hårda att spika i. Vattenpasset lämnade vi i snickarboden men det kliade i fingrarna att försöka få brädorna vågräta. Då fick vi ta på oss bondgårdsfamiljens glasögon och tänka hur de skulle ha gjort. Lite sneda brädor spelade nog ingen större roll, funktionen var viktigare än formen i det här fallet. Det är roligt att kunna visa olika typer av hägnadsslag på museet och vi tror att om bonden själv hade satt upp sitt hägn kan det ha sett ut så här. Vi är nöjda med utseendet!

Är du mer intresserad av äldre hägnadstyper finns det bra information på Riksantikvarieämbetets webbplats.

Hägnader och stängsel i kulturlandskapet

Trädgårdsmästare Elisabeth Håkansson

Skörd och provsmakning av kålrot och skålrova

Jag älskar hösten med sina vackra färger, mustiga doft och löften om skörd. Att få gräva upp museets olika potatissorter och lagra i jordkällaren, tillsammans med dahlior och schalottenlöken ´Margit Olivia´. Inom projektet ”Från frö till fat” är det dags att skörda och provsmaka hur kålroten ´Östnor´ och rovan ´Härjedalsk skålrova´ smakar. I en tidigare blogg berättade jag om vår odling av bondbönan ´Arne´, gråärten ´Solleröärt´ och sockerärten ´Svartbjörsbyn´. Mer om projektet kan du läsa längre ner i bloggen.

Kålroten ´Östnor´ har runda rötter med röd nacke.
Kålroten ´Östnor´ har runda rötter med röd nacke. Foto: Elisabeth Håkansson

Först lite bakgrund

Kålroten är en korsning mellan kål och rova och uppkom på 1600-talet. Det latinska namnet för kålrot är Brassica napus Napobrassica-Gruppen. I Sverige blev den snabbt populär och odlades i stor omfattning. I slutet på 1800-talet odlades den mycket till foder och utländska sorter importerades. Kålroten ´Östnor´ har sitt ursprung antingen från Härjedalen eller Dalarna. Kålrotsakademien har haft smakprovningar 2015 och 2016 och lyfte fram sex sorter som favoriter, däribland ’Östnor’ som beskrivs så här:

Orange marmor, Aprikosgul, Vacker. Krispig besk lätt syrlig, låg sötma, ettrig, lång eftersmak. Blommig, parfymerad, pepprig, potatis-pepparrot. Passar till juice och crudité. Härligt mångfacetterad!

´Östnor´ passar att ätas både rå, ugnsbakad, kokt, i mos och i soppa såväl som fermenterad. Det finns en mängd kålrotsrecept på Kålrotsakademiens hemsida och i böckerna ”Gråärter, rovor – och den älskade kålroten” samt ”Underbara kålrötter”.

´Härjedalsk skålrova´ växer helt ovan jord. Foto: Elisabeth Håkansson

Rovor är en mycket äldre kulturväxt än kålrot och finns omnämnd redan i de medeltida landskapslagarna. Den har använts som föda både för djur och människor och det finns runda rovor, långrovor och skålrovor. På latin heter rova Brassica rapa Rapifera-Gruppen. Skålrovan är platt och tunn med uppbuktad underdel (därav namnet skålrova). Roten växer helt ovan jord. Just ´Härjedalsk skålrova´ odlades i fjälldalar i Härjedalen och kom till Föreningen Sesam 1994 från en gammal man i Brunflo som hade odlat och bevarat den länge.

Rovor har använts till mycket, särskilt innan potatisen blev vanlig som föda i början på 1800-talet. Rovorna och blasten kunde ätas råa. Man kunde också steka rovorna i skivor, baka dem hela, koka i köttspad och grytor, mosa dem och baka med.

Provsmakning av kålrot och skålrova

En dag i förra veckan hade jag, min kollega Marie och en trädgårdsmästarpraktikant provsmakning. Vi ville jämföra hur rotfrukterna smakade som råa, kokta och ugnsbakade i tunna skivor med lite smör på. Dels ville vi jämföra kålrot med skålrova, dels hur smakerna förändrade sig med tanke på tillagningssätt. Jag kan avslöja redan nu att skålrovan vann! Det var en helt ny bekantskap för oss vilket var jättekul.

Skålrovan är gulare i köttet som kokt och ugnsbakad än kålroten. Foto: Elisabeth Håkansson

Vi började med att smaka skålrovan och på bilden syns att den är lite gulare som tillagad och med röda spår av skalet som rå. Den råa skålrovan var ganska mild med en pepprig eftersmak. Som kokt blev den ännu mildare och fick en morotskänsla vad gäller konsistensen. Ingen av oss hade testat skålrova förut och alla tre tyckte att den som ugnsbakad var en riktig höjdare. En djup, mustig smak som skulle passa utmärkt i vilken påse rotfruktchips som helst.

Sedan fortsatte vi med kålroten ´Östnor´ som var mildare i smaken som rå jämfört med skålrovan. En av oss tyckte den var mycket godare än skålrovan som rå. Som kokt var den lösare i konsistensen och inte lika smakrik. Även här var ugnsbakning det vinnande konceptet, smakerna kom fram mer även om kålroten var lite mjukare och inte så ”chipsig”.

Det var jätteroligt att ha provsmakning på det vi har odlat. Men vi insåg att det är ovant och lite svårt att sätta smakord på en rotfrukt såsom Kålrotsakademin är så duktiga på. Det ska också tilläggas att vi bara har provat två exemplar av varje rotfrukt, skördade 1 oktober 2020, odlade vid byskolan på museet. Växtplats, väder, gödsling, skördetidpunkt och mycket mer påverkar smakerna. Ett annat år hade det varit kul att bara jämföra olika sorters kålrötter. Nu kom ´Östnor´ lite i skymundan eftersom skålrovan var så god. Vi brukar odla flera olika sorters kålrot, bland annat en som heter ´Rotabagge´ som vi odlar i kålgården på bondgården.

Projektet ” Från frö till fat ett gränsöverskridande kulturarvsprojekt”

Projektet är en nordisk satsning som åtta publika trädgårdar i Sverige deltar i. Föreningen Sesam har tillsammans med systerföreningar i Danmark och Norge fått pengar till ett ettårigt projekt vars syfte är att lyfta fram äldre nordiska kulturväxter. Varje land har valt ut fem odlingsvärda sorter. Vi skulle odla grönsakerna, berätta om dem för våra besökare, smaka på dem och producera mer frö till kommande år. Det ska bli spännande att höra hur det gått för de andra trädgårdarna som odlat. Gunnebo slott har lagt ut några klipp på Youtube som jag kan rekommendera.

När all skörd är klar och höstarbetet är avslutat ska det bli skönt att få kura ihop sig på kontoret under några vintermånader och planera nya odlingar, djupdyka i trädgårdslitteratur från 1800-talet och bolla idéer med kollegorna. Om du också vill läsa mer, tex om kålrötter,  kommer här några länktips:

Om kålrotsodling à la 1851

Kålrotsakademin har kålrotsprovning

Min tidigare blogg om projektet Från frö till fat

Trädgårdsmästare Elisabeth Håkansson

Från frö till fat – tillsammans odlar vi äldre köksväxter

Igår var jag uppe till museets byskola för att titta till köksväxtodlingen. Vid skolan odlar vi som man kunde ha gjort vid en byskola för ca 100 år sedan. Det är en mångfald av grödor som alla fanns vid den tiden. Vi tänker oss att de elever som gick i just Råsbo skola 1913 sådde, vattnade och skördade. Deras namn finns på skyltar vid bäddarna.

Speciellt för i år är att museet deltar i en nordisk satsning som heter ”Från frö till fat – ett gränsöverskridande kulturarvsprojekt”. Föreningen Sesam har tillsammans med systerföreningar i Danmark och Norge fått pengar till ett ettårigt projekt vars syfte är att lyfta fram äldre nordiska kulturväxter. Varje land har valt ut fem odlingsvärda sorter och Sverige har valt sockerärten ’Svartbjörsbyn’, gråärten ’Solleröärt’, bondbönan ’Arne’, kålroten ’Östnor’ och rovan ’Härjedalsk skålrova’.

Bondbönan Arne frön foto projektet

Frön av bondbönan ‘Arne’. Foto: Lena Ansebo

Under 2020 är vi åtta publika trädgårdar, bland annat Julita gård och Stabergs bergsmansgård, som odlar alla eller vissa av dessa sorter. Vi blev väldigt glada att bli tillfrågade att vara med i projektet! Det här går helt i linje med vad museet arbetar med – att bevara den odlade mångfalden och sprida kunskapen till andra. Tillsammans ska vi göra det lättare att få tillgång till frö, berätta deras historia och hur grödorna använts i köket. Utsäde har vi fått från NordGen.

Bondbönan Arne autokorrigerad

Bondbönan ‘Arne’ har kommit upp fint. Foto: Elisabeth Håkansson

 

Bondbönan ’Arne’ sådde vi i början på maj och den har kommit upp fint. Bondbönan har odlats i Österbybruk, Uppland i mer än hundra år och gått i arv inom släkten. Arne Forsberg, den sista odlaren i släkten har fått ge namn åt bönan. Arne odlade så familjen alltid var självförsörjande på grönsaker. I Arne Forsbergs hushåll frös hustrun Dagny in portioner av ett storkok för att vid behov ta fram och reda med smör, mjöl och mjölk till bondbönsvälling. Min egen erfarenhet av bondbönor är att de är jättegoda kokta med lite smör på, som hummus eller i grytor.

Bondbönan ‘Arne’ ska vara stadig i växten och storvuxen, vi får se om den behöver stöttning senare. I bildens överkant syns en fågelskrämma gjord av en potatis och fågelfjädrar svävandes i luften. Den brukar väcka förtjusning hos både barn och vuxna och förlagan finns att hitta i trädgårdslitteratur från mitten på 1800-talet.

Gråärt Solleröärt 2

Gråärten ‘Solleröärt’ klättrar duktigt på stödgrenarna. Foto: Elisabeth Håkansson

Gråärten ’ Solleröärt’ har också kommit upp fint och växt till sig. Den lämnades in till Fröuppropet inom Programmet för Odlad Mångfald av Sven Berglund från Axmar. Han fick denna ärta av en kvinna på Sollerön i Dalarna. Kvinnan hade berättat att ärtan förts in i Sverige av kapucinermunkar, den strängaste grenen av franciskanorden. Historien berättar inte hur länge den kan ha odlats på Sollerön men som Sven skrev – ”bygden är känd för att väl vårda allt gammalt av värde”.

Ärterna är stora, ljusa och mildare i smaken än en del andra gråärter. Den kan användas i alla stadier – som groddar och skott, unga baljor i sallader, de gröna ärterna kan spritas och ätas färska, kokta eller frysas in, och de mogna ärterna torkas. De kan sen användas till röror, grytor, mos, hummus, bröd, rostade och i inläggningar.

Sockerärt Svartbjörsbyn beskuren

Dålig uppkomst av sockerärten ‘Svartbjörsbyn’. Foto: Elisabeth Håkansson

Vissa sorter lyckas vi inte lika bra med. Sockerärten ’Svartbjörsbyn’, som har sitt ursprung från Luleåtrakten,  kom i jorden någon vecka senare än de andra. Dessutom hade jag glömt att öppna påsen med fröna långt i förväg. Frön från NordGen är hårt nedtorkade och man ska vara noga med att öppna påsarna i god tid så att fröna hinner ta upp fukt ur luften. Kanske borde jag lagt fröna i blöt. Men jag ser att fler plantor är på väg upp så vi hoppas det tar sig.

’Svartbjörsbyn’ är medelhög, blommar i vitt och sätter baljor mycket tidigt. Baljorna är små men innehåller många små frön. Till skillnad från många andra sockerärter kan baljorna tillåtas bli ganska välmatade vid skörd. Baljorna är spröda och krispiga, söta och goda. Den ger en mycket tidig skörd men vissnar sedan snabbt ned.

Småplantor fyrkantigt beskuren

Småplantor av rovan ‘Härjedalsk skålrova’ samt kålroten ‘Östnor’ väntar på att bli utplanterade. Foto: Elisabeth Håkansson

Ännu har vi inte satt ut rovan ’Härjedalsk skålrova’ samt kålroten ’Östnor’, de förodlar vi så att inte eventuella jordloppor äter upp småplantorna. Deras berättelser återkommer jag med senare under säsongen.

Trädgårdsmästare Elisabeth Håkansson

 

Torgets tapetrabatt sprakade av färg

Idag strilar regnet ner och det känns länge sedan som rabatterna prunkade här på museet. Som tur är finns det många härliga foton att titta på om vi vill få tillbaka känslan av sommar och värme. Jag fastnade för fotot nedan, från tapetrabatten på torget. Den har jag nu lagt som bakgrundsbild på jobbdatorn. Då kan jag njuta av färgerna i mörka november och få inspiration och energi inför nästa års planering.

20190827_104139

Zinnia i rött och gult lyser upp tapetrabatten på torget. Foto: Elisabeth Håkansson

Förr i tiden var torget en central plats i staden och så är det också här på museet. På torget har vi marknadsdagar och här fikas det vid värdshusets trädgårdsmöbler. Mitt på torget finns en så kallad tapetgrupp som var modern från mitten av 1800-talet i stadsparker och privata trädgårdar. Vid den tiden var exotiska växter och färgstarka sommarblommor väldigt populära. De arrangerades i rabatter med mönster efter den tidens mattor eller tapeter. Ofta var rundlarna välvda och i mitten tronade en vacker exotisk växt som agave, någon palm eller liknande. Vanligtvis låg planteringarna i en gräsmatta, inte i grus mitt på torget som vi valt att placera den.

I år ville vi ha en färgsättning som sprakade av färg och som innehöll favoritblomman zinnia. Läs gärna en av mina tidigare bloggar om min kärlek till just zinnian. Så här blev resultatet!

20190911_085728

Tapetrabatten på torget i september 2019. Foto: Elisabeth Håkansson

Eftersom vi än så länge har få exempel på hur tapetrabatter såg ut i Västerås letade vi i andra källor. Mönstret för 2019, se bild nedan, fanns i ”Tidning för trädgårdsodlare nr 11 november 1891. Ur Stockholms stads planteringar”. Varje siffra på skissen representerar ett växtslag enligt följande:
1 Phoenixpalm omgiven av höblomster Iresine lindenii
2 kritpinne Senecio serpens som bildar mönstret
3 och 8 hjärtreva Aptenia cordifolia
4 Fuchsia coccinea
5 och 7 någon art av papegojblad Alternanthera
6 knytling Herniaria glabra
Längst ut kantecheveria Echeveria peacockii
Färgsättningen var bladverk i grått, mörkrött och grönt kombinerat med fuchsians röda blommor.

Mönster på tapetrabatt ur "Tidning för trädgårdsodlare" från 1891.

Mönster på tapetrabatt ur ”Tidning för trädgårdsodlare” från 1891.

Det är spännande att fundera kring hur trädgårdsmästaren som ritade mönstret tänkte och se vilket växtmaterial som användes. Det vore roligt att återskapa mönstret med samma växtval men flera av växterna är svåra att använda av olika anledningar. De kan vara svåra att få tag på eller är okända för oss och då vill vi prova dem i mindre skala först. Därför planerades årets tapetrabatt med ett annat växtmaterial som i mångt överensstämmer med den ursprungliga färgsättningen och uttrycket. Vi la till lite gult för att få till mer färgsprak och så här blev designen.

Färglagd skiss över tapetrabatten.

Färgvalet inspirerades av den ursprungliga färgsättningen plus lite gult.

I mitten av planteringen står en lyktstolpe i gjutjärn. Den ersätter den höga exotiska växten som borde stå i mitten. Runt stolpen planterade vi Zinnia elegans `Dahlia Flowered Mix´ i rosa, röda, orangea och gula nyanser. Mönstret formades av grå helgonört Santolina chamaecyparissus som vi använt många gånger i tidigare års rabatter.  De rosa, stora kronbladen fylldes med lyckliga Lotta Impatiens hawkeri New Guinea `Dark Pink´. I de små kronbladen planterades Tagetes `Zenith Golden´. Runt de gula kronbladen sattes rödbladig alunrot Heuchera `Obsidian´. Längst ut mot buxbomshäcken slingrade marktäckaren smaragdnjurvinda Dichondra `Emerald Falls´.

Alla arterna fanns och användes för hundra år sedan i tapetrabatter förutom smaragdnjurvindan. Den la vi till för att den liknar knytlingen i färg och växtsätt. Jag tycker resultatet blev lika färgsprakande som vi tänkte där i mörka januari när vi beställde växterna.

20190911_085748

Zinnia, lyckliga Lotta, tagetes och helgonört i en härlig färgblandning. Foto: Elisabeth Håkansson

Växterna var fina långt in på hösten också. Frosten tog lyckliga Lottorna först, sen zinnian och tagetesen. I oktober stod smaragdnjurvindan kvar tillsammans med alunroten och fick bilda stommen i vårt höstarrangemang tillsammans med grönsaker från museets odlingar.

20191024_150836

Alunrot och smaragdnjurvinda ingick i höstarrangemanget tillsammans med museets grönsaker. Foto: Elisabeth Håkansson

Vi har precis beställt växterna till nästa års tapetrabatt. Det blir en stor stjärna i lime, scharlakansrött, mörkrött och lite grått. Vi ska prova taklök för första gången, en riktig klassisk växt i tapetrabatter. Jag återkommer med rapport om hur det gick!

Trädgårdsmästare Elisabeth

Rödbetan

Ibland tycker en att en slår rekord, fast det kanske inte är ett riktigt rekord om en skulle ha kontrollerat det. Men känslan är ju på riktigt!  Vi var många som fick rekordkänsla när vi skördade grönsaker med skolklassen Bäckby 2, i odlingslådorna här på muséet. Där har det vuxit rejält i år! Det har varit bra växtväder med både sol och regn. Odlingsbäddarna är uppbyggda av kompost från Vallbys dynghög. Så förutsättningarna har varit de bästa!

Nytt för i år är placeringen av skolklassens odling. Bäckby 2 har odlat med oss under flera år, med odlingslådor i potagén. Där har vi istället gett plats för pumpatunneln som trädgårdsmästaren bloggat om tidigare. Den nya placeringen av lådorna är till vänster om vägen mot Björnöstugorna.

dav

Odlingsbäddarna byggdes upp av stallgödselkompost, och närmast i bild även biokol i en av bäddarna. Foto: Ulla Fåhraeus

Under den fantastiska påskhelgen lade jag upp de nya odlingsbäddarna där, som en del av vårt test att odla med biokol. I en bädd utgjordes hela volymen av stallgödselkompost, den andra fick inblandning av ca 20 volymprocent biokol. Högst upp på bäddarna placerades odlingslådorna, och komposten toppades med den gamla jorden från den tidigare lådodlingen i potagén. De nya småplantorna och fröna behövde få något inte fullt så näringsrikt att börja rota sig i.

dav

Överst i lådorna lades fjolårsjorden som är mer näringsfattig. Foto: Ulla Fåhraeus

Mestadels hade vi samma grödor i båda odlingsbäddarna för att kunna göra jämförelser. I maj sådde eleverna morötter, rödbetor, sallad och kål, satte potatis och planterade ut sina för-odlade plantor av squash, majs och vaxbönor. Vi pratade om möjligheten med det porösa biokolet i jorden. (Titta gärna på en bit träkol i förstoringsglas!). Den enorma ytan som biokolet bidrar med håller kvar näringsämnen bra så de inte regnar bort. Dessutom hålls jorden både luftig och vattenmagasinerande. Mikroberna, alltså svampar och bakterier, som jobbar med marken flyttar gärna in i biokolets struktur. Så skulle vi se någon skillnad mellan bäddarna när det blev dags att skörda?

Efter sommarlovet

Efter en något bättre start för bädden utan biokol, hämtade bädden med biokol in försprånget mot slutet av sommaren. Detta var väntat, eftersom kolets förmåga att lagra växtnäringsämnen, i början av säsongen kan ge lite mindre kvar till växterna. Men med tiden blir effekten istället ett större förråd att ta av och faktiskt verkade det stadiet infinna sig redan första odlingsåret!

IMG_20190913_132125

Sovande soffpotatis på sommarlov. Foto: Ulla Fåhraeus

 

Vid skördedags i september såg det ut som att det var lite frodigare i biokollådorna. Vi såg också att den kolblandade bädden inte sjunkit ihop lika mycket som bädden med enbart stallgödselkompost.

Skördeglädje

Sedan skördades det av många händer och av hjärtans lust, så vi hade inte koll på skörd i kilo eller så från de olika lådorna. Det var ju så roligt att skörda så det gick fort där! Och det var imponerande grönsaker i båda bäddarna, inte tu tal om den saken! Kan det finnas så stora rödbetor? Men vilka stora potatisar! Det finns fortfarande morötter kvar att skörda i den lådan där! Bäckby 2 har nu fått råvaror till sina hemkunskapslektioner och många av eleverna fått ett intresse för odling.

Det fanns några RIKTIGT stora rödbetor och två vinnare (med ögonmått) kom på delad första plats. Jag fick behålla en för att visa kollegorna. Vi hade en liten ”gissa vikten”-tävling bland personalen där det gällde att komma närmast de 2,383 kg den vägde! Vilken skönhet! Vilken rekordbeta!

 

IMG_20190913_131956

Rekordbetan, 2838 gram!

Jag hoppas att några läsare med odlingsintresse fått upp ögonen för biokol! Användning av biokol i stor skala inom jordbruket skulle kunna hjälpa till att lagra kol i marken snabbare än genom vanlig mullbildning. Dagens storskaliga jordbruksmetoder bidrar oftast tvärtom till att mullhalten i åkermarken sjunker för varje år. Samtidigt menar många att biokol i odlingsmarken skulle kunna öka skörden och minska bevattningsbehovet. Win –win alltså!

Frågan är bara om rödbetan var en verklig rekordvinnare, eller om vi som var där bara får leva på känslan av rekord. Vilket inte är fy skam det heller.

Museibonden Ulla

Vi firar äpplets dag med en härlig skolklass!

Idag den 25 september är det äpplets dag! Kan man fira äpplet på ett bättre sätt än med fyra vetgiriga åttaåringar och deras lärare i vår årliga äppelutställning med 110 sorter?

Vi har ett pedagogiskt program för skolorna som vi kallar Lär känna äpplet. Skolklasser kan boka en träff med oss trädgårdsmästare för att lära mer om äpplets fantastiska värld. Dagens grupp med åttaåringar började träffen med en beskrivning om hur ett äppelträd blir till genom att så en kärna eller att ympa. Efter det behövde barnbenen röra på sig och vi gick en runda i äppelutställningen och pratade om mångfalden av färger och former. Barnen fick berätta hur ett gott äpple kunde se ut och Alexander tyckte ett av barnen såg riktigt gott ut. Tänk att den sorten fanns med i storlekstrappan också, vilket sammanträffande!

Storlekstrappan

I storlekstrappan finns olika sorter ordnade efter sin storlek. Foto: Elisabeth Håkansson

Vi hade plockat ut fem äppelsorter för provsmakning som hade olika karaktärer. Barnen fick dofta och smaka och vi pratade om det smakade sött, syrligt, mjöligt eller krispigt. Med smilisar satte vi betyg på doft och smak. Åkerö blev favoriten! Den lite speciella doften på Gult Kaneläpple uppfattade alla som god och ett barn sa till och med att det doftade pepparkaka.

Provsmakning

Med smilisar satte barnen betyg på äpplenas doft och smak. Foto: Elisabeth Håkansson

När vi suttit stilla en stund blev det myror i benen och vi gick ut för att göra äppelmonster. Med hjälp av pinnar, nypon, kottar med mera skapade barnen fantasifulla monster!

Äppelmonster

Barnen gjorde äppelmonster av äpplen, nypon, kottar och andra saker från naturen. Foto: Elisabeth Håkansson

Som avslutning gjorde vi en gammaldags lek som barnen lekte förr i tiden. Med hjälp av ett äppelskal kunde man få reda på första bokstaven i namnet på den man skulle gifta sig med. Varje barn fick skala ett äpple med hjälp av en äppelsvarv. Sen ställde vi upp oss på rad och på given signal kastade vi skalet över huvudet. Med lite fantasi kunde vi se olika bokstäver i skalets form.

Bokstavsleken

Enligt en gammaldags lek kunde man i skalets form läsa första bokstaven på den man skulle gifta sig med. Foto: Elisabeth Håkansson

Äppelutställningen anordnar vi varje år i mitten på september tillsammans med Västerås Trädgårdssällskap. Äpplena är insamlade från trakten och i år finns cirka 110 sorters äpplen att titta på. Under helgen 21-22 september hade vi äppeldagar och då fanns pomologer på plats som kunde sortbestämma äpplen som besökarna tog med. Nu i veckan är utställningen öppen på eftermiddagarna fram till imorgon och många tar chansen att strosa runt och titta på mångfalden som finns.

Tack alla barn och lärare för en härlig stund denna äpplets dag!

Trädgårdsmästare Elisabeth och Marie

Pumpatunneln är färdig!

Tänk att min idé om en pumpatunnel blev verklig! I vintras så spånade jag och min kollega Jonas på hur en sådan tunnel skulle kunna se ut. Jag hade fått inspiration från en kokbok från Ulriksdals slottsträdgård där jag såg en bild på en pumpatunnel. De hade planterat pumpaplantor i jorden som fick växa över ett böjt armeringsnät. Visst vore det roligt med en tunnel i vår Potagé! Barn och vuxna skulle kunna gå igenom tunneln och titta på pumpor som hänger ner från taket! Efter mycket spånande kom vi fram till en konstruktion som passade in i miljön. Den mittersta paviljongen reser sig ståtligt över de två sidoskeppen vilka är täckta med armeringsmattor där plantorna kan klättra. I slutet av juni stod den klar och så här ser den ut idag!

20190815_130235

Pumpaplantorna klättrar över armeringsnät. Foto: Selma Håkansson

I de stora odlingslådorna har vi olika sorters pumpa- och gurkplantor. De bildar en grönskande tunnel, smyckad av hängande frukter i olika former och färger. På bilden nedan hänger pumpor av sorterna `Girau-mon Turban´, `Bon Bon´ och `Galeux de Eysine´.

20190815_123401

Pumpa av olika sorter hänger från taket i pumpatunneln. Foto: Selma Håkansson

Pumpa har ett pollen med hög proteinhalt som är bra för pollinerande insekter. Dessutom innehåller det fett, vitaminer och mineraler som också är viktiga för insekterna. I Potagén odlar vi många växter som ger både energirik nektar och pollen för att gynna pollinerare. Vi har också börjat bygga ett insektshotell som kommer att stå klart till nästa säsong.

Vi testar biokol

I odlingsbäddarna har vi blandat in biokol för att testa hur kolen påverkar odlingen av pumporna. Biokol framställs genom syrefri förbränning, så kallad pyrolys, och vår kol är producerad på Malma Såg. Försök att odla i biokol sker även på Malma hälsoträdgård i Badelunda och i olika planteringar i Västerås stad. Det ska bli spännande att se hur deras odlingar går och utbyta erfarenheter.

Två av våra odlingslådor innehåller trädgårdskompost, stallgödsel och biokol och två endast kompost och stallgödsel. Biokol är samma sak som träkol som man gjorde i kolmilor förr i tiden. Biokol blandas in i jorden och ökar den vattenhållande förmågan i jorden. Kolet binder också näringsämnen samt luckrar jorden. Dessutom binder den koldioxid och bryts ner väldigt långsamt. Kolet kan laddas med näring innan den blandas i jorden. Då drar den inte åt sig så mycket näring ur jorden. Lägg kolet 2-3 veckor i en näringslösning av t.ex. nässelvatten, utspädd urin, kompost eller annan gödsel.

Än så länge kan vi inte se någon större skillnad mellan lådorna. En sak vi har noterat, vilket gäller alla fyra odlingslådorna, är att vi inte behövt vattna mycket alls under sommaren. Odlingslådornas insida är täckta med en skyddande plastmatta som säkert har gjort att vattnet inte sugs upp i träet och avdunstar.

Marie skottar kol

Trädgårdsmästare Marie skottar biokol. Foto: Elisabeth Håkansson

Att blanda in biokol i jorden är ingen ny metod. I Amazonas finns en bördig, kolrik jord som kallas för Terra Preta (svart jord på portugisiska). Troligtvis var det ursprungsbefolkningen som skapade den jorden.  Även här i Sverige har kol använts som jordförbättring, både i krukväxtodling och på friland. Rudolf Abelin skrev 1910 i sin bok ”Trädgården inomhus – i krukor och jord, i glas och vatten: en bok för kvinnan och hemmet” om användningen av träkol. Vid odling av krukväxter beskriver han hur träkol kan läggas i botten på krukan. Kolet absorberar både fukt och har även förmågan att binda för växten viktiga gaser, som han uttrycker det.

Trädgårdsmästaren Daniel Müller skrev 1853 i sin bok ”Blomsterskötsel i växthus och boningsrum” följande:

h) Kolstybbe. Detta är ett ganska godt ämne att göra jorden lös och lätt; det verkar icke endast mekaniskt, ty det binder i sina porer ämnen, som äro fördelaktiga för växterna. Det behöver icke vara ett fint pulver, utan kan vara blandadt med större och mindre bitar, ända till en valnöts storlek. Det som fås efter mjuka trädarter är bäst. Man kan få kolstybbe af allt afhugget ris, gamla buskar m.m.; man lägger det i hög, täcker det till största delen med grästorf, tänder eld inunder och vakar deröfver att den ej utbryter i ljus låga. Det kan genast användas, men duger äfven, till och med vinner, när det blir gammalt. Äfven kolstybbe ligger bäst i fria luften.

Vår pumpatunnel har blivit ett uppskattat tillskott till museet. Under året har vi fokuserat på att göra museet ännu mer barnvänligt och jag har sett många familjer som har gått genom tunneln med förundran. Och ännu är sommaren ung, framåt hösten hoppas jag att det hänger ner ännu fler pumpor från taket att ducka för.

Trädgårdsmästare Elisabeth

20190815_123430

Prydnadspumpa av sorten `Little Indian Mix´. Foto: Selma Håkansson

Vi ska bygga ett insektshotell

Årets första humla och fjäril är siktad, visst är det någonting speciellt med det! Extra roligt känns det därför att i år har vi fokus på pollinerande insekter i trädgården bakom värdshuset som kallas Potagén. Vi ska bjuda in så många pollinerande insekter vi kan genom att odla växter som gynnar dem samt bygga ett insektshotell. För att få lite kött på benen har jag läst på om pollinering och mina källor hittar du längst ner i bloggen. Det ska bli spännande att se om insektshotellet och valet av växter blir den succé vi hoppas på. Förhoppningsvis kommer Potagén att locka till sig ännu fler insekter än vad den gjorde förra året.

humla-honungsblomster_fotoLevinaLundberg

Humla och honungsfacelia i museets potager.

Varför är pollinerande insekter så viktiga?

Nästan alla blomväxter behöver hjälp med pollinering från olika insekter, men några tar hjälp av vind eller vatten. Det är inte bara bin och humlor som gör allt arbete. Fjärilar, skalbaggar, getingar och flugor är också viktiga, liksom fåglar, fladdermöss och andra däggdjur i andra delar av världen.

Att bin producerar honung det vet de flesta, men den största betydelsen för oss är att insekter pollinerar växter så att det blir frukt och bär åt oss och mängder av fåglar och andra djur. Cirka en tredjedel av maten vi äter har pollinerats av bin och humlor.

Antalet pollinerande insekter minskar

Antalet humlor, vilda bin, fjärilar och andra pollinerare minskar, både antalet arter och antalet individer blir allt färre. Det finns flera orsaker till det och frågan är komplex. Under 1900-talets senare hälft har det svenska landskapet förändrats mycket för att effektivisera lantbruket. Många stengärdsgårdar, åkerholmar och öppna diken har tagits bort och därmed försvinner gömställen och boplatser för insekter. På många håll har de betande djuren försvunnit och betesmarkerna, som ofta innehåller blommor och en varierad flora, växer igen. Insekterna hittar inte tillräckligt med mat i form av nektar och pollen från blommande växter.

När det gäller tillståndet hos honungsbin menar forskare att massdöd av bin i Europa och USA orsakas av en mångfald av olika faktorer, däribland skadegörare, bekämpningsmedel, klimatförändring och brist på genetisk variation.

Snickra ett insektshotell

Vi ska snickra ett insektshotell och skissen som min kollega Jonas gjort ser du nedan. I insektshotellet kommer du att kunna titta på hur insekterna lägger sina ägg och läsa mer om hur du själv kan göra ett eget insektshotell.

skiss-insektshotell-vallbyfriluftsmuseum

Skiss på insektshotell av kollegan Jonas.

Växter som gynnar pollinerare

Under 2019 kommer de stora bäddarna i Potagén att innehålla växter som lockar pollinerande insekter av olika slag. De använder växter som föda, skydd och parningsplatser. Växternas nektar ger energi medan pollen förser insekterna med proteiner, fett, vitaminer och mineraler. Det är viktigt att det finns lämpliga blommande växter under hela säsongen. Det är oftast tidigt på våren samt efter att raps och fruktträd blommat av som det saknas blommor. På våren är sälgen och andra videarter uppskattade liksom hassel, krokus och andra vårlökar.

I Jordbruksverkets skrift ”Bra honungs- och pollenväxter” finns tabeller som visar hur mycket nektar och pollen olika växter ger. Jag har tittat i den för att planera odlingen för året. Vi kommer bland annat att odla anisisop, cikoria, solros, praktvädd, bondböna, alunrot, tandpetarsilja och gul-lupin. Bäddarna är delvis kantade med gamander som förra året visade sig vara en otrolig humlemagnet.

I den planerade pumpatunneln, som jag ska berätta om i nästa blogg, kommer det att växa många olika pumpor som har ett högt proteininnehåll i sitt pollen. I angränsande Prästgården kommer vi att anlägga en vildäng med sommarblommor, honungsört och olika klöverarter som alla ger bra pollen och nektar. Till hösten kommer vi att sätta mer lökväxter för att bidra med nektar och pollen till nästa vår.

Välkommen att uppleva en förhoppningsvis surrig sommar tillsammans med oss!

Trädgårdsmästare Elisabeth

Källor:

  • Öka skörden – gynna honungsbin och vilda pollinerare. Jordbruksinformation 14-2016. Jordbruksverket
  • Bra honungs- och pollenväxter. Thorsten Rahbeck Pedersen. Jordbruksverket.
  • Vad är pollinering? Helen Ekvall. 2015. Göteborgs botaniska trädgård.
  • Litteraturstudie och behovsanalys om insektspollinering av frukt och bär. Josefin A. Madjidian. 2012.